Besökare

torsdag 27 november 2008

Anpassningsbar?!

"LÄRARE FICK SPARKEN FÖR ATT HA BLOGGAT PÅ FRITIDEN"
Rubriken fick mig att dra in luften så pass snabbt i mina lungor att jag fick en bitter smak av syret denna gång. Var alltså tvungen att titta på Insider på tv3, med den smått obehagligt dåligt pålästa Robert Aschberg som likt en pappersdekor står i en fult designad studio och kör sin "okonventionella" stil som han gjort de senaste 20 åren. Problemet med Robert är att han inte egentligen har koll, utan han kör bara på av ren rutin, lite svordomar, lite stök, lite ifrågasättande och sparka lite uppåt...visserligen ett bra syfte för det är de där uppe man ska sparka in näsbenet på (kom ihåg..metaforiskt talat...), men det blir samma ytliga saker hela tiden.
Nåja tillbaka till programmet... underrubriken var "Läraren var älskad av eleverna och omtyckt av många kollegor, men fick sparken av kommunen för att ha bloggat om olämpliga saker"
Underbart, tänkte jag. Trevligt med ifrågasättare!
Det visade sig vara en tragisk skolchef som inte hade gillat att läraren hade bloggat om b.la. hur specialundervisningen sköttes på hans skola...
Nämen, herregud!!! Hörde ni? Vilket jävla brott mot mänskligheten! Läraren sa vad han tyckte var fel och dagen efter blev han inkallad till sin chef som sa att "Nja, såna som dig vill vi ju inte ha här, för vi gillar inte okonventionella människor, vi gillar inte folk som kritiserar brister i vår fina och hierarkiska organisation, vi vill helst ha folk som står med mössan i hand och bockar när slagen mot de som redan ligger ner kommer..."
Nä, usch, såna lärare borde verkligen inte få finnas...hur tänkte läraren? Hur kan man vara så dum att kritisera någon/något som man vet är båda större och mäktigare än en själv? Och dessutom var han älskad av eleverna, och det verkar ju vara lite väl obehagligt med såna där lärare som gör att klimatet i korridorerna blir uppsluppet och pratigt istället för att det blir tyst så fort en lärare går förbi. Nä fy vad jobbigt med såna människor, såna ska inte jobba som lärare...jag tyckte det var helt rätt att ge honom sparken - som lärare har man ett uppdrag som går ut på att vara sträng, orättvis och distanserad. Bryter du mot detta så...ja då händer det som i programmet. Bort med smutsen!

Kan ju bara lägga till att i ett annat inslag handlade det om en lärare som fått kicken för att han spelade speedmetal på fritiden, ja ni hör ju nivån... Läskigt även det! Ja men tänk er, djävulens musik som får småbarn att börja knarka och hora och sniffa och snatta. Tänk er att kombinera detta med att vara lärare, usch usch...omänskligt är bara förnamnet!
...men livet går vidare, fast hur länge till? Det är mitt liv och jag gör som jag vill!
Ängeln flyr bort, bort från det onda!
Tillägnat de som sysslar med slagkraftig ironi, jag gillar genren skarpt!

måndag 24 november 2008

Gränser och ilska!

Nu jävlar är Rickard arg!
Vissa är så rädda för att säga vad de tycker och deras rädsla bygger på att det finns folk runt omkring dem som kontrollerar orden som sägs. "Tyck inte så! Säg inte så! Var normal! Sitt på din stol" Vissa drar upp linjer för att sätta in mig i ett fack, jag kan för helvete inte fackbestämmas och jag vill absolut inte hållas i schack av någon jag föraktar. Vissa få bestämmer om vi andra verkligen stämmer - de säger att det är för vår skull, men varför hör ni då inte ett "tack", komma från min mun?
Snälla tänj gränser! Snälla vält den där muren, om än bara en aning! Snälla vält ut glaset! Snälla lev för att ge beröm! Snälla, gå över, gå över den där satans gränsen!
Lämna jobbet ett tag och garva åt alla dumma lagar och normer som finns! Alla ens roliga fyndigheter tycks på nåt sätt alltid begränsas av myndigheter! Livet består av en alldeles egen glasmonter, så slå ut glaset på alla fronter och sök kicken, sök medmänniskan, sök dig till andra sidan gränsen... Jag vill inte ha tillstånd eller licenser för att passera gränser som någon annan ritat upp åt mig, för jag har inte bett om det! Gå för fan fram till din egna mur, och börja klättra...
Konfrontera systemet, sabotera systemet, inaktivera systemet, avdramatisera systemet!

Får man gå ut på nåt skabbigt hak i slitna Converse? Nej, för alla vakter har bestämmarkomplex!
Får man döpa sig till något som ingen heter? Nej, för först ska myndigheterna säga sitt!
Får man kolla in en film som man är intresserad av? Nej, för först ska filmcensuren säga sitt!
Får man rusa runt naken genom Luleå? Nej, för då placerar myndigheterna personen på dårhus!
Får man säga vad man tycker? Nej, för allt man säger bevakas och kontrolleras.
Får man festa på uteställen hela natten? Nej, för efter kl tre blir det bara vatten att dricka!

Fängelsen finns överallt, du har byggt din egna cell men du har nyckeln så vrid om den innan det är för sent! Jag gillar mångfald och blandade ingredienser så visst, markera era jävla gränser, men jag kommer alltid gå över dem. Det finns bara ett håll att gå och det är åt rätt håll, så börja klättra över den där muren du ser framför dig. Jag har kämpat med den där muren i ett helt liv snart, men ser du mig sluta kämpa kära vän...så skjut mig!
Ängeln har slagit ut glaset från montern!

Tillägnat er som förstår mig och vad jag pratar om!

söndag 23 november 2008

Formbar och sårbar!

Varje vecka har jag ett antal lektioner. Varje vecka står jag med hjärtat i handen ett antal gånger. Varje vecka får jag ett slag så hårt att jag vacklar men kommer upp på nio. Varje vecka pratar jag på psykologilektionerna om vad det är som formar en människa. Vad är det då som har format mig själv till att bli den cyniker som jag faktiskt för länge sen ha erkänt mig till att vara? Kan det vara mina elaka nedbrytande storasyskon, som med kommentarer likt "dra upp brallorna och skaffa ett riktigt jobb" eller "du är den elakaste, mest egoistiska och ointelligentaste mäniskan jag känner" fått ner mig på botten av brunnen?
Kan det kanske vara M, T, D,T och M som med extremt påhittiga metoder fick mig att avsky varje dag under en stor del av min skoltid? Jag menar, säga vad man vill om deras intellekt, men kreativa var allt de unga pojkarna: Hur skulle de annars komma på att hålla fast och slå biljardbollar i huvudet på en 3o kilo lättare pojke? Hur skulle de annars så snyggt kunnat stämpla in stift från en häftapparat så vackert i min hand? Hur skulle de annars kunnat piska mig så snyggt randigt med sina blöta handdukar efter gympan varje vecka? Hur skulle de annars kunnat lura alla på Bergviksskolan att jag förtjänade att bli avklädd, trampad och spottad på inför alla elever? Hur skulle de annars kunnat tvinga in mig i skogen på Mjölkuddsberget med löfte om att vilja bli kompis med mig när de i själva verket bara ville slita sönder min nya jacka och elda med en tändare i mitt hår? Och framförallt...Hur skulle de annars kunna göra mig till den svaga människa som jag är idag, ändlösa timmar, eviga dagar, mängder av månader och ett antal år efter det hände för första gången? Inte tillåta mig att gå vidare med mitt liv som skulle kunnat varit perfekt, fritt från flashbacks, fritt från tårar och fritt från minnen relaterat till dessa "trevliga" bekantskaper? Åter till vad som format mig...
Om det inte är mina elaka (några...) storasyskon, eller mina själtjuvar - kan det då vara bristen på att känna sig älskad hemifrån? Kan det vara så att det enda som gjorde att man fick beröm hemifrån var när man hade jättebra resultat på proven? Kan det vara så enkelt att jag blivit den jag blivit just för att mina föräldrar aldrig funnits där som stöd för mig? Eller har det med helt andra saker att göra... Har det med jobbiga avsked att göra? Jobbiga saker som tar slut via ett avsked på en tågstation eller en flygplats? Avsked som tatueras in i kroppen likt brännande nålar och som man kommer att bära med sig resten av livet?

Idag står jag här, naken framför min egen spegelbild med mina egna tankar om hur jag formats in i denna hemska ytliga värld! När jag står här och ser vilka spår alla mina obeskrivligt tunga stunder har satt i mig, så kan jag inte för mitt liv begripa hur jag fortfarande står upp, hur jag fortfarande orkar, hur jag fortfarande andas och framförallt; hur det kan komma sig att jag fortfarande lever! Antingen är jag bara så jävla dum att jag inte inser vilken förlorande människa i livets falska fotbollsmatch jag är och att jag borde fatta att det här livet inte är något för en sån som jag, eller också kanske det är så att jag står här på svaga ben, med sår inuti som utåt sett inte alls går att ana och är en helvetiskt stark människa som inte kommit ur detta ännu, men som kan och vill förmedla så mycket jag bara orkar innan min tid här är slut. Med min självkänsla röstar jag förstås på den idiotiska lilla pojken som slår huvudet i väggen gång på gång... Men, som sagt, man är redan formad och sårbarheten kom som ett brev på posten. Det är bara att hoppas att det finns starkare människor där ute än jag. För styrka har aldrig varit mitt främsta attribut, och kommer aldrig bli det heller...
Ängeln passerar utan att se mina svagheter!
Tillägnat alla ni som trots spott och spe orkar med att stå upp i denna kalla verklighet; ni är fan lika naiva som jag! Och till alla er som orkar läsa och kommentera, ni är för bra för mig, men ni gör mig mer levande och starkare än jag någonsin varit! Lyckas jag med ord frambringa känslor, tårar, skratt eller bara få igång tankarna i era hjärnor så har jag iallafall lyckats med något i livet!

måndag 17 november 2008

Egentligen handlar allt om färger va?

Idag kom den där känslan av att betyda något tillbaka igen, känns konstigt att tänka det och ännu konstigare att säga det men jag tror faktiskt att måndagen blev en bra dag till slut!

Många prov att lyssna på och framförallt betygsätta. Just det där sista är så satans svårt eftersom man vet att betyg bara är ännu ett system som samhället har för att göra skillnad på topp och botten. Man ska tidigt i livet veta vad man tillhör för sort... Men samtidigt kan jag bli ambivalent och känna att man utan betyg skulle döda den sista lilla motivationen som vissa elever har, motivationen till ett betyg som gör att man "lyckas" i livet. Livet är dock mer komplext än så, men det tänker jag inte fortsätta prata om nu, utan jag nöjer mig med att naivt konstatera det jag tycker är viktigt; att om man är en snäll, omhändertagande människa väger man tyngre på min personliga våg, än om man har höga betyg! Dock, och det tål att sägas om och om igen, det ena utesluter inte det andra...
Det konstiga med betyg var att jag under min helvetesperiod hade jättebra betyg, för att sedan, när jag blivit kvitt mina demoner fysiskt, dala rejält betygsmässigt. Men de sämre betygen gjorde ju inte att jag blev en sämre människa för det, men enligt samhällets måttstock så blev jag det, mycket märkligt! Betyg är töntiga bokstäver på ett papper, det man har inom sig, sin varma själ, sin vackra medmänsklighet och sin positivism är inget greppbart men likväl minst lika viktigt!

Nu till dagens ämne som är färger, alla olika - alla jämlika!
Vit: Visst är jag vit, men den färgen man har på skinnet är sällan densamma som man har i sinnet, för när det gäller kulörer är vi allt alla kompletta!
Brun: Självklart pressar man i solen, det gör vi väl alla för att hålla ställningarna mot samhällets krav. Den bruna färgen är något vackert så länge det inte är förknippat med folk från en annan kultur, konstigt va?
Grön: Jag kan verkligen känna mig grön när det kommer till saker jag inte har någon koll på, men grön av avund? Nä, det vill jag inte vara. Jag vill förbli barnslig i 30,40,50 år till, för jag är hellre barnslig så länge jag klarar av det än att sitta där sen och titta på de unga som har roligt...grön av avundsjuka!
Guld: Visst, att känna att allt går på räls är ju underbart, synd att man så sällan når den där euforiska känslan. Den där känslan av att allt fel blir rätt, känslan av att alla älskar en, känslan av att livet är som den där underbara festen för två veckor sedan. Men det gäller att glädja sig så länge det varar för sen blir man...
Svart: Man har ju perioder i livet när man bara känner att alla tåg har gått, när man känner att livet bara är som en enda lång melankolisk Ingmar Bergman film, när man känner att pengarna är slut och alla vännerna gått hem. Alltför sällan leker livet och färgen svart är underbar på ett obehagligt sätt.
Röd: Med lätthet rodnar jag för minsta lilla sak. Jag rodnar av kärlek, jag rodnar när jag gör bort mig, jag rodnar när någon säger något fint till mig. Man blir generad och då är det svårt att behålla färgen,
Beige: En färg som symboliserar meningslösheten, likriktningen, den mediokra medelvägen... Ingen vill vara beige, men den kulören ser jag alltför ofta runt omkring mig. Tror du på något, ställ dig upp och skrik! Skrik mot orättvisor, mot maktmissbruk och mot snäva ideal!
Blå: När man är kall, nyser och mår allmänt skit så längtar man bort från helveteshålet Luleå. Men den blå färgen som man får när man fryser är inte lätt att bli av med. Man får tänka på att varje årstid har sina poänger, men är man kall i sinnet blir verkligheten tyngre att leva med...
Svårare än så är det inte, eller hur? Man blir glad av blandade färger, så varför slåss människor? Alla olika - alla jämlika!
Ängelns spröda vingar skyddar!

Tillägnat oss som kämpar mot rasism och skitsnack, oavsett vilken nivå man befinner sig på!

lördag 15 november 2008

Jag såg något otroligt vacker på avstånd. En gammal dam hade problem att gå in på en affär med sin rullator, för att det var en så hög tröskel in till affärskomplexet. Stressade människor flöt förbi i sina moln av självupptagenhet och tänkte tankar som jag kunde härröra till saker som hänt tidigare i mitt liv; "Varför ska jag bry mig om den svagare och mer utsatta människan? Jag får knappast igen det i form av något som gynnar mig själv!" Stressade människor tänkte på festen de skulle på. Stressade människor tänkte på att hinna hem till sin egen ensamhet. Stressade människor tänkte på att inte missa tunnelbanan som faktiskt bara går var femte minut.
Men när den gamla damen stod där och försökte lirka över sin rullator över den alltför höga tröskeln så uppenbarades sig en vacker person...Kanske inte vacker i andras ögon, kanske till och med ful i andras ögon, men otroligt vacker i mina sensitiva ögon. Denna underbara gestalt var kanske 18år, (åldern är av sekundär betydelse, men i vårt åldersfixerade, ytliga samhälle krävs tydligen en åldersstämpel för att visa hur stor rätt man har i livets labyrint) och hon gick fram till denna gamla dam, böjde sig framåt över henne och verkade säga något till henne. Efter det så lyfte hon över damens rullator över tröskeln till hennes nästa mål i livet och tanten tackade med ett stort leende...
Denna underbara varelse som bara dök upp i klungan av självupptagna människor fick mig att bli alldeles varm inombords, kanske inte just för tjänsten hon gjorde den gamla damen, utan kanske mer för att hon bröt mönstret, hon visade sig hjälpsam i en stad, i en värld, fylld av människor som går på led, rädd för att vika av från vägen man tror att man ska följa, och som trivs med det. Om 40år är det kanske min tur att hamna i den situationen där jag är beroende av hjälp från andra för att klara mina små trösklar i livet, och jag hoppas verkligen att det finns människor omkring mig då som vill bryta mönster och hjälpa den lilla ensamma människan som visar sig sårbar och behöver en hjälpande hand. Livet hittills har inte varit lätt, människor som inte vill mig väl har alltid smugit runt i periferin och försökt rasera saker innan jag ens har hunnit bygga upp skyddande murar. Men hoppet finns ju alltid, hoppet om den tänkande människan, hoppet om att det alltid ska finnas vackra gestalter som den unga kvinnan som hjälpte den gamla damen igår, och det hoppet gör att jag överlever ännu en dag i denna iskalla värld där de döda fiskarna frodas och växer sig starkare för var dag som går...
Såg en ung kvinna sätta sig bredvid en gammal tant idag på bussen. Trots att det fanns massor av lediga dubbelsäten. Tanten blev glad, glad för att hon såg en människa bryta mönster, glad för att hon inte behövde känna att gamla människor är pestsmittade människor, glad för att den unga kvinnan gjorde ett medvetet val. Jag blev oerhört glad och tänkte för mig själv att alla vackra, tänkande människor som förgyller tillvaron för någon borde få leva länge och lyckligt!
Ängeln ser vacker ut i gatlampans sken!

Tillägnat alla modiga människor som sätter andras välbefinnande i första rummet, om än för en kort sekund. Ett kort möte mellan två människor kan förändra liv!

torsdag 13 november 2008

Måste sluta tvivla på mig själv...

Igår fick jag höra att en åk3 elevs mamma hade hyllat mig, när chefen hade varit närvarande...alltid något. Hon hade sagt att: "Den där Rickard har helt omvänt mitt barn som aldrig varit intresserad av svenska och psykologi. Nu ska mitt barn minsann läsa både psykologi B och filosofi... Han verkar fantastisk alltså, tänk om alla lärare kunde vara så inspirerande ...", vet ni vem hon menar kan ni väl höra av er...

Efter ett halvuppåt inlägg senast, bara för att ni inte ska tro att jag är en notorisk deprimerad människa, kommer jag att gå vidare idag med att fortsätta i en positiv anda...Vad är det med honom, kanske ni undrar? Han kanske har blivit normal och slutat tänka så förbannat, kanske ni undrar? Något fantastiskt har hänt honom, kanske ni undrar? Nej, nej, men idag har jag fog för min glädje. Huvudet är visserligen tomt och kroppen slut, efter att ha stressat som ett as hela dagen för att vara alla till lags. Jag hatar verkligen att säga "Jag har inte tid", när det kommer folk och vill prata, men idag var en sådan dag. Ni som hört mig säga de orden till er, ta inte illa upp, för jag kan lova att jag ALLTID har tid, men idag var det fullt i både huvud och kropp...
Just det...min glädje var det jag var på väg att prata om!
Att känna känslan av att människor gör något oväntat, på ett positivt sätt, är en underbar känsla. Och idag skedde det om och om och om igen... Det var gråt, underbara känslor och fantastiskt fokus som var anledningen till att jag verkligen, verkligen känner att jag lever! Redovisningar kan vara hur jävla tråkiga som helst, men på samma gång så kan de vara så inspirerande och välgjorda att jag bara vill gråta. Ni som känner mig vet att jag har lätt för att gråta, både när det gäller roliga och tråkiga saker, men varenda tår är fullständigt ärlig och när folk öppnar sig och visar sitt bultande hjärta, eller bara försöker göra sitt bästa trots att benen skakar av nervositet, så kommer det en tår och sen en till och sen...ja jag antar att jag sen länge har accepterat min sensitiva sida. Tjejer, killar, kvinnor, män, lärare, människor...ja alla som inte gråter åtminstone en gång i månaden är inga riktiga människor, eller missuppfatta mig rätt nu...
Gråter man inte har man inte nog många emotionella människor runt omkring sig, för vänjer man sig vid tårar, känns det så underbart att känna ögonen fyllas av dem. Känna den där känslan av att veta att om jag blinkar nu så kommer den där tåren att rinna nerför kinden och lämna en saltrand efter sig som jag gör allt för att dölja, för tyvärr är världen sådan, det blöta på någons kinder är en svaghet, och det gör mig förbannad och därför försöker jag inte omge mig med sådana människor, men som sagt var; ibland väljer man inte själv. och mina tårar kan de aldrig ta ifrån mig!
Folk säger att de inte kan fatta att jag varit med om det jag varit eftersom det inte syns på mig för att jag...ja jag utstrålar inte olyckligmobbadkillesånäradödenmankankomma, men vem utstrålar den man egentligen är? Jag skulle kunna gå omkring och gråta hela dagarna och känna mig misslyckad och fortsätta ta en massa skit, men jag vill inte vara den utsatte, den som ska trampas på... Så därför förfinar jag mig lite och väljer att prata känslor med de som vill det, och om någon frågar mig något om vad jag tidigare varit med om o.s.v så berättar jag. Och den tjänsten kommer jag fortsätta göra samhället, yrket, livet och människorna i min närhet, resten av min tid i detta yrke, detta yrke som är det bästa som finns, för som sagt...ibland överraskar människor å det djupaste! Tack!
Ängeln stod upp och sa vad hon tyckte!

Tillägnat de som överraskar, de som vågar och de som visar hjärta! Det är lätt att säga, men inte lätt att göra, för det är ingen slump att hjärta rimmar på smärta!

onsdag 12 november 2008

Sentimental och gammal...eller bara det ena!


Imorse låg jag och tänkte hemska tankar om att Nationella provet i svenska skulle skita sig, datorerna skulle strejka, eleverna skulle börja kasta stolar i ren protest, och jag själv skulle hoppa ut genom fönstret i Chaplin för att komma bort från allt..
Men sen kom jag att tänka på att jag faktiskt kollade alla datorer innan jag gick hem igår, och mina elever kastar inte stolar, och dessutom går inte fönstren i Chaplin att öppna, vilket innebar att jag kunde trycka bort dessa tankar och fokusera på annat...roligare saker!
Jag har haft en mardrömsnatt, rent musikaliskt...För att förklara mig bättre så kan jag säga att jag vaknat säkert tio gånger inatt med samma låt ringandes i mitt huvud som ett mantra. Låten är framförd av mitt absoluta hatgrupp alla kategorier. Gruppen står för djävulens musik och personifierar kommersialismen, skräpkulturen och bristen på varierat tänkande för mig. Att människor över huvud taget tar till sig och lyssnar på deras vidriga slingor och samtidigt tycker om det får mig att vilja dö! Nu kommer jag ligga illa till hos många känner jag, men jag droppar namnet iallafall, må det bära eller brista, för det var faktiskt jag som inte kunde sova inatt p.g.a denna grupp! ABBA ABBA ABBA ABBA...terapi för mig att skriva namnet flera gånger!
Inte nog med att denna grupp förpestar min tillvaro, låten som jag nynnade till ett antal gånger inatt var "Super Trooper". Vaknade just när jag skulle rädda min kompis ur en knipa, vaknade när jag körde min bil genom ett broräcke, vaknade när jag skulle döda ett gulligt lejon... Vilken låt nynnades? Jo, den underbart obehagliga "Super Trooper". I sista drömmen var det dags att slå sig ner framför mina barn för att lyssna på deras dagis luciatåg. Jag hade riggat videokameran och skulle filma när Miranda i tomtedräkt skulle sjunga "Rudolf med röda mulen". Hon öppnade munnen och ut kom djävulens musik i form av ABBA och "Super Trooper"...
Vaknade svettig och bestämde mig för att inte stänga ögonen trots att klockan bara var fem. Jag vågade inte för jag var rädd att ABBA skulle inta min hjärna ännu en gång, och göra mig lika sinnessvag som alla de andra personer som lyssnar på, och gillar ABBA är.
Började tänka på smurfarna istället... Älskar smurfarna, älskar deras färg och deras smurfiga smurford. Vackra ljusblåa, fredliga och mysiga individer som lever för att äta och sjunga...
Fick inget smurfhus när jag var mindre fast jag så gärna ville ha ett, men jag fick iallafall gammelsmurf och cykelsmurf för det var mina favoritsmurfar. Den svarta GNARP-smurfen var en liten idol också. Tänkte på hur enkelt livet var då. Leka med smurfar, bygga lite lego, kolla på kommunistiska barnprogram på SVT(eftersom det inte fanns några andra kanaler) där det inte sällan var med halvnakna tjejer och killar i åtsittande trikåer, underbart och strängt förbjudet i dagens barnprogramsutbud. Man hade en egen jojo som man trixade med och var man riktigt wild and crazy så kunde man dra hem till någon kompis som hade rika föräldrar och kolla på VHS från en toppmatad videobandspelare...grymt! Jag älskade lördagar för då kunde man cykla till kiosken och be att få blandgodis för en tia (de i kiosken hade ju godiset i burkar bakom disken så man fick peka på vilka man ville ha) och efter det kanske man lekte kurragömma med dunk med sin syster och hennes kompisar.

Livet var lättare då, men antagligen inte så mycket bättre. Jag vill inte bli pretentiös och bli som alla andra som pratar mer och mer om sin barndom desto äldre de blir, men jag måste bara säga att jag gillar smurfar, och ogillar ABBA, men i drömmarnas nyckfulla värld så kan dessa två motpoler knytas ihop till en gemensam dröm. Tänk om det kunde vara så i verkliga livet också...
Ängeln lyser!
Tillägnat alla som har smurfar hemma, speciellt de som har ett äkta smurfhus!

söndag 9 november 2008

Fortsätt bara gå, du gjorde ditt val för länge sedan...


Då är vi där igen; svek, missuppfattningar och infantil naivitet!



Det var du och jag mot världen, du och jag mot de andras dåliga och omänskliga ideal. Ideal som innebar att se ner på det motsatta könet, ideal som innebar att störst alltid går först, ideal som utmynnade i förtryck och orättvisor. Vi ville förändra, vi ville visa att om man bara var tillräckligt övertygande om vad man tyckte var rätt så skulle livet bli en dans..."vi mot dem- då, nu och för alltid". När alla andra var emot oss så kände jag en grym inre styrka i att verkligen ha dig nära, ha dig bredvid mig, ha dig i mitt liv. Jag var antagligen den svagaste utav oss, det ser jag klart och tydligt så här i efterhand att jag var, men du visade mig rätt gång på gång när jag själv vinglade av från livets känslomässiga väg. Du gav mig aldrig möjlighet att komma undan, du gav mig alltid tröstande ord på vägen, du gav mig...livet! När jag behövde en axel att stödja mig mot, någon att krama, någon att älska, så fanns du där! Inga ord behövde egentligen sägas, vi visste det båda ändå...det var vi mot världen! Den dagen vi skulle gå skilda vägar (för allt har alltid ett slut, det vet ni ju) så sa du till mig att jag skulle se till att de jävlarna aldrig skulle kunna få ner mig på knä igen, att jag skulle kämpa för den sak som jag från och med den dagen du tog farväl skulle få bära fanan högt för alldeles själv. På egen hand skulle jag trotsa livets påtvingade faror.
Du sa ju till mig att vi skulle skiljas som vänner, att jag aldrig skulle låta lågan dö, att jag skulle fortsätta brinna trots att inte du fanns vid min sida, att jag säkert skulle finna någon annans hjälpande hand på livets smala väg. Du sa att du inte hade något alternativ, att du var tvungen att lämna mig för att inte släcka min låga! Du sa att du gjorde det för vår skull, men ändå var det ditt stöd som var det enda som betydde något för mig! Efter allt vad vi gick igenom tillsammans, efter att ha gått nakna i striden för varandra, efter att ha glött med varandra så kändes det verkligen som ett slag i magen när jag läste orden från dina läppar, orden som etsats sig fast, orden som raserade allt vi hade byggt upp och brunnit för; "Rickard, du får fortsätta själv. Jag kan inte förklara varför, men jag hoppas du kan förstå och förlåta!", orden levererades med en kyss utan känslor. Sen vände du dig stilla bort från mig och gick din väg!
Snälla, snälla! Kunde du inte lika gärna stuckit kniven djupt i mig och gjort så att mitt hjärta slutade slå direkt, istället för att lämna spillrorna av en pojke att förblöda...jag ångrar mig än!
Ängeln stiger ner, hoppas hon vill mig väl!

Tillägnat människor som sviker och sprättar upp kroppar och låter livskraften spridas med vinden!
Tillägnat dig som valde att lämna en utsatt människa när han var som svagast! Hur fan kunde du?



torsdag 6 november 2008

Fan vilket gnäll!

Jag kanske inte ska gnälla, kom på mig själv efter förra inlägget...
Jag älskar ju det jag gör, jag älskar att vara lärare, jag älskar att se responsen i ögonen på de jag jobbar för, jag älskar att tända eldar, eldar som kommer att fortsätta brinna så länge eldarnas bärare orkar med värmen som det innebär att bära på den! Ifall någon någonsin skulle tvivla på detta, i och med min svarta men ärliga framtoning i skrivandet, kan jag bara säga att jag egentligen är rätt lycklig, men lyckan kan inte ta död på all skit som fastnar under naglarna...

Får man skriva vad man vill i en blogg?

Jag är jäkligt sugen på att droppa lite namn här, för att se vilka effekter det får, vilka som egentligen läser detta, för jag anar oråd... Ryktet färdas fort i vår lilla trångsynta värld! Nåja, jag ska sansa mig lite och ge cred till er som fortsätter läsa, och framförallt kommenterar. Livet vore inte detsamma utan er.

Jag går genom livet som en sökare, sökande efter vad?
Jag sökte efter värme, men jag fann inga kläder.
Jag blickade in i kyrkan, men jag fann ingen Gud.
Jag sökte efter kärlek, men fann regler och förbud.
Sökte efter närhet men jag fann ingen hud.
Jag sökte efter sanning bortanför strukturen,
långt från maktmissbruket och konsumtionskulturen.
Jag kom fram till att det är kärlek och revolt som gör människor till vackra individer!
Ta hand om er för mörkret finns, bakom era ryggar, inom människor som har för vana att nödvändigtvis öppna käften och säga elaka saker och framförallt i livet, det liv som tydligen inte är lika mycket värt om man visar medmä...och är snä....ja ni vet resten.
Ängeln vågar, då vågar jag!

Tillägnat personen som räddade min tråkiga tisdagsförmiddag, som annars ändå bara skulle gått åt till rättning och planerande!

onsdag 5 november 2008

En kort reflektion!

I helgen var det 2000 personer och såg en K1 (kampsport) gala i Pontushallen här i Luleå. Trevligt, trevligt... Sätt det i paritet med att det var 200 personer som deltog i demonstrationståget mot rasism och främlingsfientlighet i Luleå i somras. Våren 2008 var det hela 220 personer som deltog i demonstrationståget mot kvinnomisshandel som gick genom Luleås gator... Sluta undra varför samhället och Luleå ser ut som det gör, ni har det svart på vitt i och med dessa siffror. Eller vänta nu, det kanske var dåligt väder när demonstranterna gick...host host
Våld är ok, speciellt när det sker under ordnade former och folk betalar över 500kronor för en biljett som innebär att man får se folk slåss. Jag ska fan göra om Kvadraten (ett klassrum) på min skola till ett fightrum där jag kan få slå på elaka människor, och jag vet vilka jag skulle börja med om jag hade varit sugen på att regredera till deras nivå... Line up!
En ängel slåss aldrig, i så fall för att beskydda!
Tillägnat alla levande fiskar, simma på!

söndag 2 november 2008

Nå hur ska ni ha det nu, är ni för eller emot gruppsex?


Men va fan, inte kan man väl börja ett inlägg genom en sån rubrik! SKANDAL! Ser rubrikerna framför mig i kvasitidningarna som själva anser att de sitter inne med sanningarna: "Frispråkig friskolelärare går ett steg för långt när det gäller formuleringar i sin blogg"...gäsp...vet ni vad...jag kunde bry mig mindre...

"Va fan gruppsex kan väl vara bra ibland...inte på tre kanske men på...säg tjugofem!"
Nej, nej, nej...han gjorde det igen, större skandaler och värre ordval går inte att frambringa...fy!
Och han ska prata om etik och moral med ungdomar...jag blir mörkrädd!!!

Formuleringarna ovan är inte mina dock, utan Magnus Betnérs...var på en underbart skön standup igår på Kulturens Hus här i Luleå, 108minuter sparkauppåtslickaneråtintelligentpangpåpungenpunkigstandup, signerad en man som tillsammans med mig drar fram den ironiska cynismen(slå upp om ni inte redan gjort det!) ur skuggorna och står för det! Som jag sagt innan, jag är inte lättflörtad när det gäller humor eftersom jag själv anser mig roligast i Sverige (ironin är tung att bära...), men MB:s loja och intellektuella shower får mig såld, gång på gång.
Imponerad av att han kan fylla ut två timmar, attraherad av att han är karismatisk i all jävla enkelhet... Jag har i flera år nu försökt att ha en stor del av mina lektioner uppbyggt som en standup, men tiden räcker inte till. MB:s jobb är ju att...ja just det uppträda och göra research medan mitt jobb är att...undervisa. Fast jag försöker hinna med någon röd tråd och roliga infallsvinklar, så känner jag ibland att... ja vafan, jag lägger ner allt och skiter i det här. Är det värt det? Vad får jag tillbaka? Trevliga utvärderingar från elever, som visserligen värmer i hjärtat och får mig att orka upp varje måndagmorgon, men som inte hjälper ett skit i det jobbiga ekonomiska spelet som kallas för lön! Men ändå står man där och känner lågan, varje lektion, varje dag, varje termin, varje läsår.Snacka om att det finns naiva idioter som Magister Kjellgren.

Tillbaka till showen...mitt i all hysterisk cynism får jag en känsla av att jag bara måste vända mig om i salongen, ni vet en sån där detärnågonjagkännersomsitterbakommigsomjagintesettnärjagkom- känslan. Jag vänder mig om, och det skulle jag inte ha gjort, för vad får jag se? Vad får jag se?
Mr X från Bergviksskolan, en av själtagarna, pojken som tog mitt liv och kastade det på soptippen, pojken som förstörde min självkänsla, pojken som inte förstod vad gråt och "nej jag vill inte" betydde, pojken som blivit man, säkerligen genom att ha gått igenom macholumpen som befäl och fått fortsätta trycka ner oskyldiga,rädda individer. Mannen som nu satt på raden bakom som är mardrömmen personifierad för mig satt och skrattade åt samma saker som jag skrattade åt. Jag tänkte skrika åt honom att han inte har någon rätt att sitta och skratta efter vad han gjort, att han skulle tänka på hur många själar han sugit ur i sina dagar. Själar vars människor går omkring i en levandedöd tillvaro och hela tiden ifrågasätter sin egen värdelöshet.

PANG! (tillbaka ett par år i tiden) Slaget tog hårt och konsist kring vänstra tinningen på mig. PANG! Jag känner hur han och hans tre kompisar lyfter upp mig på biljardbordet i "gröna rummet" (Bergviksskolans uppehållsrum) och medans två av de håller fast mig när jag ligger på rygg på biljardbordet tar "den store ledaren" fram tre stycken biljardbollar, minns än idag att det var den röda(nummer tre?), den gula (nummer ett?) och den lilarandiga (nummer femton?)...kan fortfarande inte koncentrera mig när jag siktar på dessa bollar när jag spelar biljard, så därför låter jag bli att spela biljard. "Den store ledaren" säger till de tio övriga som är inne i rummet, med de obehagligt gröna väggarna, att gå sin väg, för att han skulle "prata lite mer personligt med en kille som behöver lära sig ett och annat". Ja-sägarna gick sin väg utan att säga ett enda ord, för bland dessa fanns inte den vackra, vackra ängeln som ett antal månader senare skulle säga de vackraste ord någon någonsin sagt till mig "Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?" (blogginlägg från den 1:a oktober...ifall ni inte minns ) Dörren stängdes igen och klicket när låskolven vreds om ekar fortfarande i mitt huvud, nu skulle den fula, rädda lilla sjuan få...
"Får jag kalla dig ditt lilla as din fula jävel?", frasen ger mig tårar i ögonen framför skärmen just nu, just här, just denna mörka söndagskväll i en lägenhet på Gultzaudden i Luleå. Just då, just där, i det där gröna rummet som luktade citron efter städerskans dagliga svabbning på det hårda stengolvet, så betydde de där orden kort och gott..."Nu är du död Rickard!".
Jag vet inte hur det är med alla er som läser min blogg, men jag kan säga att när man får den där "Nu är du död Rickard!" -känslan i kroppen, så blir man som en biroll i en av sina egna drömmar, man svävar ut, ser allt suddigt och tror sig veta att detta inte händer mig, eftersom jag bara spelar birollen i min egen dröm. Jag känner nåt kallt stryka mot min kind, den helröda, blodröda, lite slitna nummer tre, håller ledaren i handen och stryker den längs min kind, knackar lite försiktigt med klotet mot min tinning som fortfarande ömmar från slaget som jag fått tidigare, innan själtagarna la upp mig på biljardbordet. "Jag kan lova dig ditt lilla fula as, att biljardbollarna är hårdare än din skalle...". Jag tittar på de som håller fast mig, två stycken snusförsedda 15-åringar som säkerligen inte slutförde sin gymnasieutbildning, två stycken tuffa killar som inte hade någon som helst koll på vad som egentligen skulle hända ett par minuter senare. Två slag senare när jag tittade upp i taket från min liggande position på biljardbordet såg jag en stjärna falla, jag skojar inte, jag tyckte jag såg en stjärna i det gröna taket...En önskestjärna, en stjärna som skulle föra tur till den som såg den...och oj vad jag önskade, jag önskade och önskade, men stjärnan måste ha vetat att killen som önskade sig därifrån inte var värd att tas på allvar, inte värd någonting...för den stjärnan såg jag inte igen, den stjärnan var bara början till ett helvete som jag levde med och fortfarande lever med... Men mister X skratt från igår lägger jag till i min personliga bok över saker som får mig att vilja dö...
(historien var jobbig att skriva och jag ber om ursäkt ifall jag råkade beröra, för tårar och känslor gör en människa svag enligt allt för många i vårt sjuka robotsamhälle av idag, och jag ville absolut inte att ni skulle ta fram era "svaga" sidor för min skull, spara era svagheter till att visa upp det vackraste som finns, omtanke, respons och medmänsklighet!)

Tillägnat besökare nummer 2000 Anton, den cyniske Magnus Betnér och sist men inte minst alla som inte gjorde något fast de redan då visste, alla som såg märkena efter biljardbollarna i mitt huvud men bara tittade ner och lämnade en liten, utsatt pojke till ett liv i ensamhet...tack!
Ängeln borde varit där, redan då!