Besökare

torsdag 29 juli 2010

Kan inte bara folk slappna av?

Ser människor som har två eller tre fönster öppna samtidigt när de sitter på nätet.

Ser människor som cyklar samtidigt som de messar.

Ser folk som sitter i sin bil samtidigt som de pratar i sin mobil.

Mobilen och internet styr våra förbannade liv. Tänk vad hemskt det var förr i tiden, när man tittade folk i ögonen när man hade kontakt...Och tänk vad hemskt det var förr i tiden när man inte snokade runt och visste allt om alla, utan att de ens själva vet att just han/hon vet det...



Visst var det ärligare på något sätt förr?! Och mitt i allt sitter jag på Kulturens hus biblioteket och skriver dessa rader och saknar vårt internet som tusan, för att åskan tog det ifrån oss, snyft.

Kalla det dubbelmoral - eller bara en kort reflektion över hur vi människor har förändrats oerhört radikalt. Från livstörstande till en törst efter vad som liknar godbitarna från vilken skvallertidning som helst... Vem har flest vänner? Vem har gjort vad? Vem har festat med vem? Vem är störst idiot som lägger ut bilder på sig själv onykter?

Varför snokar man runt? Jo man får veta saker om människor som man skiter fullständigt i in real life, men har man inte koll så är man ju inte "med i matchen". Livsmatchen för inbördesbeundranklubben.



I så fall fortsätter jag gärna på bänken, för där har jag suttit skönt under hela mitt liv.

Tänkande människor håll ut! Det kommer en morgondag.

Och du hjärtat; du övningskör grymt bra!

fredag 16 juli 2010

Natten - en förstärkare!



I morse låg jag och tänkte på natten - natten är en förstärkare, ett förstoringsglas. Det ensamma blir ensammare. Det gemensamma blir gemensammare. Alkohol och misshandel går hand i hand. Är man då priviligerad eller bara alienerad om man inte vill uppleva nattens hemskheter och underbarheter?


Natten är underbar- men också ryslig.

Den är livskapande- men också livtagande.

Natten är inte ärlig, eller är det just detta den är? Släpper spärrar eller slår spärrar in?

Natten är ett förstoringsglas - en förstärkare!

85 procent av vissa brott sker på natten, under nattens mörker. Om det inte skulle finnas mörker, skulle då våldtäkt och misshandel existera? Skulle alkoholindustrin dö?
Skulle vi hitta andra vägar till förstärkningar? Till verklighetsflykt och till...verklighet och ärlighet.

Är natten en stor anledning till att ljuga, eller är den nyckeln till ärlighet?
Allt förstärks, i natten - denna natt som är ett förstoringsglas, en förstärkare.




Går man ut gör man det för att fly verkligheten. Vem går ut nykter? För då är man ju, hemska tanke, sig själv- ytterst obehagligt.

En vanlig natt kan vara en fullständigt livsfarlig natt. Om natten är allt som vanligt - fast lite mer. Poliser, läkare och babylonvakter har det som värst och mest stressigt under mörkrets timmar. En blick kan innebära ett liv i rullstol och att titta bort, borra ner blicken i asfalten och fortsätta gå kan innebära det samma - lita på mig för jag har erfarenhet...
Om natten vågar fega jävlar komma ur sitt patetiska skal och förstöra människors liv.

På dansgolv runt om i städerna, förvandlas blyghet till dryghet. Lite senare blir en misslyckad kvälls frustration utbytt mot aggression. Om natten skäms man inte - i ljuset skäms man däremot. Ett vanligt liv på dagen blir en språngbräda till nattens finskjortor och tajta t-shirts där plånbok och muskler spelar en betydande roll. Där hejdlöst korta kjolar tillsammans med extrema urringningar skriker " se mig nu, om natten är min uppmärksamhetstörst som störst".

Natten är ett förstoringsglas - en förstärkare.
Natten är ett mörker, och ingen verkar ha någon lyktasom lyser upp det hela. För natten, ja natten är brutal, för om natten lever kärlek och hat i en häpnadsväckande synergi.


Tar natten någonsin slut?
Absolut, men natten är trots detta ett förstoringsglas - en förstärkare!


Till ängeln: Tack för att du lyssnar och vågar se mig, trots min litenhet. Du har allt och är allt.

onsdag 14 juli 2010

Och vi reagerar inte... fler reflektioner



Satt och tänkte på två "fiktiva" människor som inte känns vid, vid namn - utan vid sitt sätt att se på samhället och vad livets lott gav dessa individer . Dessa personer bor på olika ställen, är av olika kön, känner inte varandra vid namn - men har liknande problem. Är förmodligen rätt lika dig och mig, eller? Lyssna på detta:

Han gick vilse någonstans, var vet han inte - men hans jobb är en tung börda. Det har lett till 47 veckors ångest innan semestern kommer. Du förstår att han blir trött och fullständigt svag. Alternativen finns inte och hans händer är i och med detta fullkomligt bakbundna. Han längtar så grymt mycket efter lycka i sitt liv, men han gör inte en människa glad. Ingen som hälsar. Ingen som tycks se...
Och hans hem? Ja, hans hem ser han aldrig till, för han slutar aldrig jobbet före fem och efter det magiska klockslaget stressar han sen hem för att om möjligt hinna slappna av. Stressa hem för att hinna slappna av, ja ni förstår...
Samtidigt matas han med bilder från tidningar och tv på hur "lyckliga människor" har det; dessa reser lite mer, dessa hänger hemma lite mer, dessa håller fest för lite mer, dessa bor finare lite mer, dessa är lyckligt lottade lite mer... Det är något skumt med detta, när han själv bara jobbar och jobbar men känner sig som en vanlig lönsslav med inkassokrav.


Hon gick också vilse någonstans, inte heller hon vet riktigt var - men hon känner sig känslomässigt barskrapad, ruinerad. Hon har blivit fullständigt alienerad (slå upp och lär, som jag brukar säga...)utan att veta när detta hände. Hon äter Zoloft, tuggar Sertralin och trycker i sig Imigran så att hon slipper känna depression och huvudvärk.
Samhället har dessutom hittat parfymer så hon slipper lukta som hon gör - tänk vad samhället ställer upp! Hon blir inte yngre och får därmed ångest inför mat, drar man upp hennes tröjärmar ser man sår på armarna.
Hon vill så gärna hitta kärlek, hennes hjärna är redo för kärlek - men finns det någon tid? Hennes budget är knapp och hennes byxa smiter åt för mycket runt midjan tycker hon själv - trots att hon matar sig full med lightprodukter, såna där av samhället hårt marknadsförda produkter som man kan köpa sin lycka med, ni vet.
Hon vill så gärna ha det som andra har, vara lika smart, ha lite mindre bak, ha en näsa som är lite mera rak - då kanske...Då kanske hon skulle kunna le som dom andra, kanske till och med kunna dansa som dom andra, möjligen se ut som de andra och då kanske hon skulle må bättre?

Vad tror ni? Samhället förstör och bryter ner människor. För vi ska väl inte hyckla med att allt mäts med sjuka mått. Men om man verkligen kan köpa sig sin lycka, är då vårat inre värt någonting alls?

Som sagt, det finns många som dessa två där ute, i Världen, i Sverige, i Luleå - även år 2010, och dessa blir fler och fler ju fler år som tillryggaläggs utan att idealen bleknar.

(Min text baseras lite vagt på en reflektion av ledarmötena i Svenska Akademien)
Och bilden på kon och på aporna är från Ölands djurpark där vi var på kärlekssemester nyligen.

tisdag 6 juli 2010

Sol ute - men fan inte i sinnet!



Vaknade just upp till en kanondag som jag hade tänkt tillbringa med underbara Mirro och magiska Theodore på badstranden(stackars ÄngelSara jobbar ju). Men känslan av lycka slogs i bitar när jag får läsa följande artikel:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7422237.ab

Alltså, hur matt blir man på en skala? Och Gudrun Schyman dessutom. Visserligen har hon alltid, enligt mig, setts som den största av alla populistiska politiker, med rejvdansande och en liberal syn på droger, för att locka unga, omedvetna väljare till dåvarande vänsterpartiet. Ungdomar är lättledda och röstar hellre på person än på politiska ståndpunkter och det visste lilla Gudrun tidigt.
Men samtidigt är hon en sån politiker som jag själv lagt min röst på, just för att hon kämpar för de sjuka, svaga och "bortglömda" i vårt samhälle - egentligen den enda nuvarande politikern som sitter i någon sorts ledarposition som gör det/har gjort det.
När miljöpartiets språkrör ständigt är för mycket miljöfascister, så finns (eller snarare fanns) alltid Gudrun som ett "verkligt" alternativ för oss som spyr på allt maktmissbruk och lönefrågan för kvinnorna, som borde vara självklar. Men nu vet jag inte riktigt... Gudrun tappade greppet redan när hon startade FI, som är mer ett "viklararossutanmännenfördeharförtrycktossiårhundraden" än ett parti som går i striden för kvinnors verkliga rätt - sida vid sida med männen!
Nåja, för att inte bli för politisk så kan jag bara säga att det är fan förkastligt att bränna pengar som kunde gå (om det vore den gamla Gudrun, innan hon tappade greppet)till de svältande barnen i Rwanda, trampminornas offer i Angola eller till en ny back i Luleå Hockey... :) .

Visserligen gör Gudrun förstås detta för ren PR för ett parti som är dömt att hamna på max två procent i valet, men jag blir ändå grymt illamående för att hon visar prov på hänsynslöshet mot andra människor som inte har det lika gott ställt som överklassGudrun, som har feta representationskonton och gör avdrag värre än en egen företagare..

Visst, Gudrun har inte fått min röst sen hon bytte parti och inriktning i sin politik, men dagen kunde ha börjat bättre än att ännu en gång få se en rik jävel förstöra för de sjuka, svaga och fattiga, och dessutom en som förut så starkt stod på barrikaderna.

Men tittar jag ut genom fönstret på det fina gula huset på Fredsgatan så ser jag att solen fortfarande är glödande, så självklart tar jag med familjen ut och njuter av denna dag - om än med en liten fadd odör i munnen efter Gudruns idiotiska prettofasoner. Och dessutom blir ju inte dagen fullt lika solig som om vår underbara prinsessa skulle följa men, vi får försöka få lite sol på oss iallafall.



torsdag 1 juli 2010

Känn igen!


REGNIGA DAGAR - stresspanik för att det inte är sol, och snart börjar man jobba...

SOLIGA DAGAR - stresspanik för att få ut hela familjen och hinna sola, bada och ha roligt INNAN det blir molnigt (helst FÖRE klockan elva annars är det kört...).

LEDIGA DAGAR - stresspanik för att man egentligen inte gör något vettigt, mer än att diska, städa, läsa böcker eller klippa tånaglarna.

DAGAR NÄR MAN JOBBAR - stresspanik för att man MÅSTE vara kvar till klockan fem, och därför tvingas hämta barnen sist ännu en dag på skolan/dagis. Vill hinna med massor med ängel och barn, men tiden är för knapp.

HELGENS DAGAR - stresspanik för att man vet att helgens enda dag som inte innefattar att antingen ha jobbat samma dag, eller ska jobba dagen efter är lördag.

LÖRDAG - stresspanik över att bara ha denna dag som verkligt avslappnande och ledig dag att tillbringa med dem man verkligen älskar. Men eftersom denna dag bara är 24 timmar kommer ju stresspaniken över att den bara är 24 timmar och inte mer eller mindre än 24 timmar och gör sig gällande. 24 timmar 24 timmar 24 timmar, varav man sover bort åtta timmar, gör/äter middag och diskar en timme - ojdå, bara 15 timmar egentligen av veckan som man kan slappna av på - stresspanik över det!


Och herregud vad brunbrända alla människor är - panik, måste sola mer.
Och herregud vad ren bil grannarna har - panik, måste åka och tvätta den.
Och herregud vad folk åker utomlands - panik, måste spara pengar.
Och herregud vad alla är lyckli....nä stopp där Rickard. Där går gränsen faktiskt. Jag är faktiskt världens lyckligaste. Visst, det verkar som att många har svårt att greppa det eftersom jag mest skriver om saker som irriterar mig och som gör mig själsligt ledsen. Men kom ihåg, man kan ha något att säga och ändå våga/orka skratta, så lycklig? Jo absolut, oerhört lycklig!

Men, paniken finns ständigt där och vad gör då jag, Rickard Lars Arne Kjellgren, åt allt detta som måste göras och som snurrar runt i huvudet och orsakar all denna panik?

Jo, jag njuter av att vara lycklig, långt ifrån så perfekt jag skulle vilja vara - långt ifrån Twilightmuskler, Lady Gaga-musik, blekta tänder, trubadurduktig på gitarr, händig snickarapa, duktig fotograf eller kunna dra iväg ett hårt skott med fotbollen utan att få så helvetes ont i foten.
Jag vet att jag får nöja mig med att vara riktigt bra på minigolf, grymt duktig på huvudräkning, kan alla länders flaggor och huvudstäder, inte lönnfet som många andra i min ålder, en sjuhelsikes bra pedagog och lärare, en bra vän till de som uppskattar att ha en vän som gråter och skrattar omvartannat och sist men långt ifrån minst - en snäll och kärleksfull fästman och en enormt bra pappa.

Det är allt jag kan, det är sån jag är. Räcker det? Det avgör inte jag men jag får nöja mig så, men vet ni vad; stresspaniken ligger och pyr.