Mycket har hänt sen sist, murar har byggts upp av mörka människor i dunkla kläder. Ondskan flödar och en oförstående pojke och en skimrande ängel förstår ingenting, har egentligen aldrig förstått och kommer antagligen inte heller någonsin att förstå.Men likt Babylons torn, kommer även dessa murar att falla, det hoppas jag iallafall. Insiktsfullheten måste ju visa upp sitt rätta ansikte hos de mörka människorna, eller människor är knappast rätt ord att använda för dessa energivampyrer, tror jag. Hoppas jag. Önskar jag.
Håltimmen borde snart ha tagit slut för dessa ihåliga vampyrer.
Håltimmen borde snart ha släppt sitt grepp kring hatet som frodats.
Håltimmen borde snart ha tagit deras förnuft till fånga.
Håltimmen borde snart ha hämmat deras själsliga utveckling tillräckligt.
De inledande orden är sagda med mycket allvar, på grund av missunsamheten som flödar. Men samtidigt, ord sagda med oerhört mycket kärlek i tankarna, kärlek som är ofrånkomlig och levande, kärlek som är brännande röd, brinnande varm och rykande het.
Hettan från min ängel har gjort att jag känner mig varm, känner mig ångande och känner mig som Tenzing Norgay, ni vet (klart ni inte vet, haha) han som var den första att bestiga Mount Everest.
Jag står där uppe på toppen, har besegrat alla svåra hinder på vägen och känner mig som världens lyckligaste människa, jag står och tittar ner på alla onda människor med dolkar gömda i händerna, som passerat genom årens lopp, och jag ser dem långt där nere. De är försvinnande små för mig, så små som de alltid borde vara i mitt sinne och minne. Så små som jag vill att de ska vara. Betydelselösa men betydelsefulla på samma gång. Betydelsefulla för att de lärt mig att uppskatta tänkande människor som knyter näven i luften. Betydelselösa för att de inte BORDE betyda ett skit för mig, de är inte värda en sekund av mina tankar, för mina tankar borde även fortsatt fyllas upp med omtanke om de som betyder...
Min och Ängelns förlovning verkar inte ha undgått någon, så jag låter bilderna tala sitt tydliga språk när det gäller den magiska händelsen, som utspelades i Luleå, Stockholm och Milano
under månadsskiftet oktober/november. Sagan fortsätter...
Fortsätter att sparka uppåt och denna gång, återigen, är det miljöpartistkärringen Marianne Samuelsson som får tänderna utsparkade av mig, genom att hon fortsätter få sitt feta arvode från Babylon på 78000 kronor i månaden, trots att hon redan fått sparken som Gotlands landhövding. Inte första gången höga tjänstemän blir kickade och bara flyttas runt på andra positioner och bibehåller sin feta lön trots misstag på misstag. Oavsett om det handlar om att köpa sexuella tjänster, fuska med kvitton för 300 kronor när man tjänar 100.000 i månaden eller att låta kompisar gå före i livslånga bostads och tomtköer, så blir de aldrig träffade av piskan som borde svida i deras feta nackar, för lång tid framöver.
Lika inför lagen? Va fan tror du?
Låt svenska folket betala kungadöttrarnas bröllop? Va fan tror du?
Panopticon? Va fan tror du?
Stämpelklocka? Va fan tror du?
Nu när jag ändå är på gång så undrar jag i mitt stilla sinne varför jag alltid blir så jäkla nojig när jag ser konstaplar. Båda händerna på ratten när en bil full med grisar kör förbi. Rak i ryggen och föser familjen tätare omkring sig när man känner lukten av bacon på stan. Själv vet jag ju att jag inte har gjort, och kommer heller aldrig att göra, något bus (eh, som är olagligt iallafall...), men ändå blir man lika paranoid som en rohypnolstinn anabolachimpans på valfritt uteställe i valfri stad i vårt kära astridlindgrenland, en fredag eller lördagnatt.
Nåja, jag nöjer mig med följande betraktelser och hoppas x3mt mycket att de onda makterna trycks ner och självantänder fortare än jag hinner blinka. Själv ska jag iallafall njuta av min underbara jul på Gultzaudden med mammas goda mat, syster och brors underbara sällskap och Miranda och Theodores rena och underbara kärlek till världens bästa pappa och världens bästa mammaSara. Men framförallt; en jul i kärlekens tecken tillsammans med ängeln som trillade ner och förtrollade...
Tillägnat Milano, en underbar stad full av liv, rörelse, kärlek, shopping och exotism. Dit kommer jag säkerligen återvända igen, både fysiskt och psykiskt.
