Besökare

tisdag 29 juni 2010

Reflektioner signerade en juninatt 2010.






Ny bloggdesign - vi får väl se hur det mottages av de tänkande människor som fortfarande tycker att det är värt att gå in och beröras av mitt upprepande svammel om att fortsätta kämpa och stå upp för sin sak. Vägras tryckas ner - ja ni vet...

Nyss hemkommen från en magisk bilsemester med prinsessa och barn, som innefattade Gröna Lund, Skansen, Motala, Öland, Gränna, Visingsö och Kolmården i nämnd ordning, känner jag mig lagomt stel i hela kroppen efter att ha snittat 50 mil i bil om dagen.
Eftersom vi reste de längsta sträckorna på natten så sov förstås hela familjen och jag lämnades ensam att sväva iväg i mina tankar, samtidigt som mil efter mil avverkades i en ibland alltför snabb hastighet (ett finger till Babylon kan man alltid trycka upp, även på en underbar familjesemester).

Tankarna som dyker upp i huvudet formas av den musik som strömmar in i mina öron, lyssnar på Dia psalma, Svenska Akademien, Looptroop, Norrlandshardcore, Promoe, KSMB, Asta Kask och faktiskt också lite Broder Daniel. Musik som har ett gemensamt - det berömda mittenfingret i luften.

Miranda, Theodore och Prinsessan Sara slumrar sött och rofyllt, minigolfbanor passeras och musiken strömmar in och formar mina tankar.

Idag är de bästsäljande tidningarna s.k "livsstilsmagasin", som skördar enorm framgång tack vare människors osäkerhet på att passa in.
När det förr i tiden räckte med att bara vara, är man numera en nolla om man inte dricker Chai i glas, äter libanesiskt eller etiopiskt, tränar med begrepp som omfattar orden pilates, bodycombat, afrofuck och powermegashityoga...
Vad hände med te i söt tekopp, korv och makaroner och gammal hederlig löpning; ensam i skogsspåret med tillhörande funderingar kring det viktiga i livet?

Särskildhet leder som bekant till ensamhet.
Independent i mina tankar då för tiden - rutiga flanellskjortor som mina idoler i det nyskapande bandet Just D. Jag var en tönt enligt alla runt omkring mig, känslomässig, trevande och osäker. Inte särskilt svårt alltså att bli tvångsförpassad till en marginalgrupp, som det så vackert heter inom psykologin. Där var jag då, där är jag nu!
Independent i mina tankar nu för tiden.

Självvalt säger en del, men till dessa personer kan jag bara säga; "Vet du vad?"
Människan Rickard har fortfarande smuts på ryggen, skit som inte går att få bort - trots att flanellskjortan numera hänger i garderoben så sätter allt sina spår, goda råd säljs alltid dyrt och jag har aldrig fått goda råd i mitt liv, jag har varit ensam i den där jävla striden, striden som i folkmun går under benämningen ACCEPTANS.

Bilar kör förbi i en aldrig sinande ström, som ett bevis på att alla alltid är i rörelse, ständigt denna förändelse. Häng med i rörelsen eller kom aldrig ut ur marginalen! Jag vill bara hoppa av i farten, alltid velat det.

Känner att jag har ränder på skjortan, för samhället- och människorna i det, har skapat ett fängelse för oss som tror på kärlek och revvolt.
Det man inte har i benen får man ha i huvudet - check
Det man inte har i plånbörsen får man ha i hjärtat - check
Det man inte har i kroppsstyrka får man ha verbalt - check

Och detta var bara ett par av alla reflektioner som brusade in i mitt huvud, när min underbara, fantastiska familj sov och jag kände mig lyckligare än någonsin - och lycka för mig är att hålla tankarna och glöden vid liv - och sparka uppåt, naken och öppen, med den ostridbara kärleken från Kärleksängeln Sara, Magiska Miranda och Fantastiska Theodore - en juninatt 2010.

De rika dricker fattigas blod, som om det vore cappuccino...