...dessa ord från en spröd vacker flicka, slungade mig tillbaka till verkligheten. Va? Visste någon vad jag hette? Jag trodde alla bara kände till mig som "han som blev mobbad varje dag men ingen låtsades om". Orden från denna tjej, som jag tyvärr, tyvärr har glömt namnet på, finns fortfarande kvar inom mig. Följande föranledde hennes kommentar:
En vacker höstdag på Bergviksskolan fick mina kära våldnader för sig att göra något "extra kul", så när läraren gick ut från lektionen för att kopiera papper så låste de dörren och slet fram mig till katedern. Där tog de fram en stor häftapparat och de tre tuffa killarna visade sig extra modiga denna onsdag, denna himlastormande vackra onsdag, för två av de höll fast min arm, medan den tredje tog häftapparaten och PANG! PANG! PANG!
Chockerande tystnad spreds sig i klassrummet, jag kände att jag dog, denna vackra onsdag där himmelen var alldeles orange och glödande av mystik, denna vackra onsdag när jag hade ett stort prov i geografi som jag tränat på hur mycket som helst, denna vackra onsdag som just då befann sig på andra sidan det kalla fuktiga glaset i biologisalen på andra våningen på Bergviksskolan. Jag tittade som i ett töcken ner på min hand, och såg de tre häftklammrarna från den stora häftapparaten djup inborrade i min handflata. Jag såg blodet sprida ut sig i min hand och tittade upp... de tuffa killarna såg faktiskt lite förvånade ut. Jag tror de tänkte för sig själva "tänk att vi vågade häfta den lilla jäveln i handen", det såg iallafall så ut på deras chockade men föraktfulla ansiktsuttryck.
Jag trillade omkull och när jag vaknade upp höll två lärare på att bära ut mig från klassrummet, och då gott folk, då kom den vackra spröda flickängeln jag inte minns namnet på fram till mig och frågade lite försiktigt "Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?"
Och tänk, i detta ögonblick kändes alla stift från häftapparaten inte viktigt, det viktigaste var att jag fanns, någon visste vem jag var, någon brydde sig, någon VÅGADE visa andra lite medmänsklighet.
En ganska stor del av mig dog den vackra onsdagen då himlen tydligen glödde av hat och inte av vacker förväntansfullhet över geografiprovet som jag trodde när jag steg på bussen den dagen. Varför gjorde ingen något? Var jag så löjlig och onödig som människa att ingen ens orkade bry sig? Styrkan fanns inte då och jag vet inte ens om den finns här just här, just nu, just idag, men kan det vara så hemskt att bry sig? Att stå på den svages, utnyttjades sida? Visst vore det hemskt att tänka på vad man säger och hur man beter sig mot andra? Det kanske leder till att man blir en människa som inte tänker på sig själv i första hand....usch, det vore väl illa, håller ni inte med? (tre dagar efteråt fortsatte inlåsningen på toaletterna...)
...och imorgon är det dags att konfrontera sina spöken igen och berätta historien på psykologilektionen, hoppas jag mår bättre efteråt än vad jag gör just nu.
