Gympan, eller rättare sagt det enda ämnet i skolan som fortfarande bygger på en läskig oåtkomlig hierarki där de mindre duktiga individerna verkligen blir utsatta, är dagens ämne.
Snacka om att om det är någonstans som mobbing och utfrysning frodas så är det inom de svettiga, vidriga väggarna i en gympahall. Inga korridorer där andra lärare kan se vad som händer, bara en oengagerad högavlönad gympalärare och, framförallt, en massa elaka tonåringar som är mitt i den främsta perioden av utseendefixering och ångest för kroppar. Det närmaste USA:s "underbara" utseendefixering man kan komma, antingen är man cheerleadertjej eller idrottskille för att vara någon. I svenska skolor nu och då och i framtiden kommer alltid jämförelsen, och det vidriga himlandet med ögonen om man ser någon för smal, för tjock, för ful, för finnig, för svettig, för små, för stora och alla andra epitet som märker ut en kropp som inte är lika mycket värd som den perfekta muskliga killkroppen eller storbystade och smala tjejkroppen, vara kränkande.
Inte för den som gör det utan för den som redan har "allt" i den åldern, har kroppen, har musklerna, har brösten, har självförtroendet, är...lycklig!
Åter till rubriken...jag var inte speciellt svag i idrott, jag var medelduktig i de idrotterna som var viktiga, och som alltid verkar vara viktiga i världens mest fascistiska ämne, som gjort för att rangordna och trycka ner, nämligen...orientering, längdåkning, detta eviga springandet och sporten där alla idoler frodas för tjejerna; fotbollen. Däremot var jag suverän i "idrotter" som inte räknades...innebandy, minigolf, pingis och schack...och hur ofta fick man visa upp detta?
Elitspelare i fotboll? MVG utan att behöva göra nåt annat än spela fotboll...
Elitspelare i bordtennis? Knappt G, men bara om du är på samtliga lektioner!
Själtagarna som jag berättat tidigare om var självklart ute efter mig på gympan, jo verkligen speciellt mycket på gympan. Jag tänker inte gå in på hur många gånger de passade mig på fotbollen bara för att sekunden efter våldsamt få sparka ner mig för att "jag rörde bollen på fel sätt" Nä, jag nämner istället alla de tusentals gångerna som jag tvingades in i duschen med kläderna på, nä jag nämner istället alla röda märken som jag hade på min kropp efter att själtagarna piskat mig med handdukar i duschen, nä jag nämner de gångerna jag blev utkastad från killarnas omklädningsrum iklädd endast en handduk att skyla min smala osäkra pojkkropp med som var rödslagen av badhanddukarna - det är detta jag pratar om...
"Helvete killar, ta honom" har etsats sig fast i mitt minne, i min själ, i min framtid som människa och i evigheten. Skrikandes jagar de mig genom gympahallen på bergviken, nerför trapporna till omklädningsrummet, in i duschrummet och ensamma med mig förstörde de mig för obestämd framtid. Eller sa jag ensamma? Ensamma med mig kanske, men jag såg ju många många unga människor som bara stod och tittade på, som tittade ner, som vände sig om och gick, som inte kunde säga "sluta nu killar", varför kunde ingen? Varför ville ingen?
Ok, jag fattar, jag var inte värd något, jag var ju bara den där lilla, smala killen som ingen såg, han som gick bra att använda som dörrmatta, hur kunde jag vara så dum att ens ifrågasätta varför? Hur kunde jag glömma...
Tänkande människor håll ut, det kommer en morgondag! Sparka uppåt och slicka neråt tack!
Tillägnat de utstötta, de annorlunda, de som vågar visa känslor! Och till F och M - ni kommer att klara detta!
