Som en kvävande snara...

Snaran runt halsen drogs åt, det svarta kom allt närmare. Inte hade han kunnat, ens i sina vildaste fantasier , förstå att det var den lilla smala pojken de var ute efter, även denna gång.

"Vad har jag gjort er?", viskade den sköre pojken med de blå ögonen.

"Ingenting, absolut ingenting och det är just det som gör det här extra intressant!", säger demonerna som är maskerade som, ja som unga pojkar.

Det vita rummet var tomt, eller förlåt, inte helt öde. Pojken kunde skymta en liten svart insekt på det våta kaklet.

"Åh, tänk om jag kunde vara i hans kläder nu. Bara komma undan. Bara krypa in i ett hål i väggen och sova. Försvinna. Filtreras bort. Leva sitt liv utan onda andar. Utan detta fullständiga hat. Utan denna uppdämda rastlöshet som måste ut genom ren och skär ondska. Varför jag? Varför inte en insekt? Jag är ingenting! De har nog rätt. Jag var den som hade fel. Jag var den som inte var normal. Skulle ha stannat hemma. Skulle inte bara stått på hustakets kant och sett ner. Skulle ha tagit steget ut. Fått känna den kyliga men ändå omfamnande vinden ta tag i mig. Ta tag i mig och lyfta mig bort från denna onda värld. Vad har jag gjort? Vad kommer de att göra? Hur ska jag överleva?"

Tankarna svärmade omkring som om de hade lagrats i år, och bara ville ut från pojkens huvud.

Nu var huvudet fullt med hemska ord, med hemska mentala och fysiska sparkar, som utdelats i ett enda syfte; få en helt vanlig, kanske lite extra blyg och empatisk, men ändock vanlig, ung människa att vilja försvinna från denna jord, denna verklighet som ständigt lämnat en bitter eftersmak i munnen på pojken. Kände pojken efter så kände han faktiskt smaken av något rött och varmt, något rött och tjockt, något rött och fuktigt. Den smaken hade han överväldigats av många gånger, därför visste han att färgen var röd. Det vita golvet skulle färgas rött. Förhoppningsvis inte lika rött som förra gången, men säkerligen tillräckligt för att det inte skulle hjälpa med toapapper denna gång. Pojken skulle behöva skurmoppen som stod i den uppbrutna skrubben, till höger om väggen där skalbaggen snart krupit in i sitt trygga svarta hål. Det svarta hålet för pojken var tanken på att få dyka in i medvetslösheten. Det enda tillståndet där de förklädda demonerna inte fick tag i honom. Skurmoppen, skurmoppen - hoppas den står kvar där den var senast. Kommer att behöva skrubba. Kommer att behöva städa upp, städa upp efter min egen otillräcklighet, efter min egen blyghet. Borde inte behöva skylla mig själv. Borde skylla på dem. Borde så mycket. Orkar inte. Har nog aldrig orkat. Ängeln?



"Vi gör som vanligt va?". Demonerna blandade viskningar med fniss, när de organiserade sig för den planerade själsliga våldtäkten på den lilla pojken som var ett oerhört tacksamt offer, eftersom han varken skrek, skvallrade eller ens rörde på sig. Jo, förresten de första veckorna rörde han på sig väldigt mycket, men det löste sig på ett naturligt sätt genom att demonerna tog i lite mer vid nästa övergreppstillfälle.



Vad som hände i det fuktiga rummet med de vita väggarna sparar jag inom mig. Jag kan då lova att jag är oerhört lycklig idag som numera fått den där ängeln jag i flera år bad om, den där ängeln som jag kan berätta allt för och som framförallt förstår och tröstar och inte ser mig som en dålig människa. Att jag är en dålig människa som tycker synd om mig själv, utan som ser en vacker och oerhört stark människa som överlevt, som vågar och som orkar ventilera.

Det jag inte sparar på är däremot den frasen som ekade i mitt redan, av tankar, välfyllda huvud den här dagen, som så många andra övergreppsdagar; Det som göms i snö, kommer inte fram i tö - i varje fall inte om du bor i ett vinterland.

Tack till den person som fått mig att vilja skriva om detta från första början, hon som öppnade upp mig, ängeln från himlen - min egen himmel!
För när jag skriver om jobbiga saker får jag grym energi att skriva om trevliga saker också!
Ta hand!