Besökare

onsdag 30 september 2009

Som en kvävande snara...



Snaran runt halsen drogs åt, det svarta kom allt närmare. Inte hade han kunnat, ens i sina vildaste fantasier , förstå att det var den lilla smala pojken de var ute efter, även denna gång.

"Vad har jag gjort er?", viskade den sköre pojken med de blå ögonen.

"Ingenting, absolut ingenting och det är just det som gör det här extra intressant!", säger demonerna som är maskerade som, ja som unga pojkar.

Det vita rummet var tomt, eller förlåt, inte helt öde. Pojken kunde skymta en liten svart insekt på det våta kaklet.

"Åh, tänk om jag kunde vara i hans kläder nu. Bara komma undan. Bara krypa in i ett hål i väggen och sova. Försvinna. Filtreras bort. Leva sitt liv utan onda andar. Utan detta fullständiga hat. Utan denna uppdämda rastlöshet som måste ut genom ren och skär ondska. Varför jag? Varför inte en insekt? Jag är ingenting! De har nog rätt. Jag var den som hade fel. Jag var den som inte var normal. Skulle ha stannat hemma. Skulle inte bara stått på hustakets kant och sett ner. Skulle ha tagit steget ut. Fått känna den kyliga men ändå omfamnande vinden ta tag i mig. Ta tag i mig och lyfta mig bort från denna onda värld. Vad har jag gjort? Vad kommer de att göra? Hur ska jag överleva?"

Tankarna svärmade omkring som om de hade lagrats i år, och bara ville ut från pojkens huvud.

Nu var huvudet fullt med hemska ord, med hemska mentala och fysiska sparkar, som utdelats i ett enda syfte; få en helt vanlig, kanske lite extra blyg och empatisk, men ändock vanlig, ung människa att vilja försvinna från denna jord, denna verklighet som ständigt lämnat en bitter eftersmak i munnen på pojken. Kände pojken efter så kände han faktiskt smaken av något rött och varmt, något rött och tjockt, något rött och fuktigt. Den smaken hade han överväldigats av många gånger, därför visste han att färgen var röd. Det vita golvet skulle färgas rött. Förhoppningsvis inte lika rött som förra gången, men säkerligen tillräckligt för att det inte skulle hjälpa med toapapper denna gång. Pojken skulle behöva skurmoppen som stod i den uppbrutna skrubben, till höger om väggen där skalbaggen snart krupit in i sitt trygga svarta hål. Det svarta hålet för pojken var tanken på att få dyka in i medvetslösheten. Det enda tillståndet där de förklädda demonerna inte fick tag i honom. Skurmoppen, skurmoppen - hoppas den står kvar där den var senast. Kommer att behöva skrubba. Kommer att behöva städa upp, städa upp efter min egen otillräcklighet, efter min egen blyghet. Borde inte behöva skylla mig själv. Borde skylla på dem. Borde så mycket. Orkar inte. Har nog aldrig orkat. Ängeln?



"Vi gör som vanligt va?". Demonerna blandade viskningar med fniss, när de organiserade sig för den planerade själsliga våldtäkten på den lilla pojken som var ett oerhört tacksamt offer, eftersom han varken skrek, skvallrade eller ens rörde på sig. Jo, förresten de första veckorna rörde han på sig väldigt mycket, men det löste sig på ett naturligt sätt genom att demonerna tog i lite mer vid nästa övergreppstillfälle.



Vad som hände i det fuktiga rummet med de vita väggarna sparar jag inom mig. Jag kan då lova att jag är oerhört lycklig idag som numera fått den där ängeln jag i flera år bad om, den där ängeln som jag kan berätta allt för och som framförallt förstår och tröstar och inte ser mig som en dålig människa. Att jag är en dålig människa som tycker synd om mig själv, utan som ser en vacker och oerhört stark människa som överlevt, som vågar och som orkar ventilera.

Det jag inte sparar på är däremot den frasen som ekade i mitt redan, av tankar, välfyllda huvud den här dagen, som så många andra övergreppsdagar; Det som göms i snö, kommer inte fram i tö - i varje fall inte om du bor i ett vinterland.

Tack till den person som fått mig att vilja skriva om detta från första början, hon som öppnade upp mig, ängeln från himlen - min egen himmel!
För när jag skriver om jobbiga saker får jag grym energi att skriva om trevliga saker också!
Ta hand!

söndag 27 september 2009

Vi fyra och vår bil - reflektion från ekorrhjulet!

"Det drar kallt pappa, sätt på värmen", säger Miranda med normalt röstläge.

Jag biter ihop och säger ingenting, borrar ner huvudet och kör vidare...






"Jag fryyyyyyyyser, paaaappa. Sätt på värmen annars blir jag en slags isbit, fattar du väl!!", denna gång är det Theodore som vädrar sina åsikter - och hans röstläge är verkligen inte lika sansat som hans storasysters. Han skriker ut sitt missnöje, och jag känner en obehaglig ilning längs med min ryggrad! Sneglar på min prinsessa. Jag skäms!


Ilningen jag blir varse, beror på skam, ren och skär skam.
Jag sneglar mot värmeinställningen och ser att den står på det varmaste samtidigt som den är på högsta hastigheten. Det är en hyfsat varm septemberdag och värmen är på max i bilen och ändå skriker mina kära små älsklingar ut sitt missnöje. Jag skäms!

Jag förstår M och T fullständigt. Bilen jag rattar fram på egen risk är tjugo år gammal minst, vit som grundfärg men har så mycket rosthål så att färgbeskrivningen mer borde vara brunvit, låter värre än ett barnkalas med tjugo vilda ungar och är himlastormande ful! Jag skäms!


Saken är den; för att rädda min redan enormt ansträngda ekonomi valde jag att sälja min nya VW Passat för två månader sedan i hopp om att köpa en ny billigare bil. Men dagarna har gått och med min laidbackkaraktär så har min ytterst vänliga bror gett mig tillåtelse att köra hans "reservbil" tills vidare. Ok, jag kan ta att bilen, rent utseendemässigt ser ut ungefär som ett barn framavlat med Linda Rosing som mamma och Bert Karlsson som pappa, skulle ha sett ut - alltså rent uppåt väggarna förjävla ful, men det värsta, det absolut värsta, det som gör att jag mår dåligt bakom ratten, det som gör att jag varje dag funderar på att skippa jobbet ett par timmar och åka och titta på en annan bil, är en dekal som sitter på bakrutan och som jag enligt min käre bror absolut INTE får ta bort eftersom:
"Jag har fått den av vår syster i Stockholm och eftersom hon ville att jag skulle ha den på MIN bil, så tar du fan inte bort den. Då dör du!"
Dekalens budskap är vidrigt och x3mt infantilt; "VI ÄR ÖVERALLT, AIK - STOCKHOLMS STOLTHET".
Jag menar, jag skiter väl i AIK egentligen, eftersom det är ett jävla bajslag som tillåter vidriga fans att husera som de vill, vilket leder till att inte barnfamiljer vågar gå på fotboll i vår äckliga huvudstad längre! Men det som är så himla jobbigt är att folk som inte känner mig eller vet vem jag är, ser mig i den där bilen och tänker:
"Gud vilken dålig pappa som kör omkring barnen i en sån där trafikfarlig bil" (Rätt tänkt, jag skulle själv tänka så, jag skäms!)
"Gud, ett AIK svin som säker jagar homosexuella och färgade människor på stan för att spöa skiten ur dom. "(Rätt tänkt, jag skulle själv tänka så, jag skäms!)
" Gud vilken fattig jävla stackare, och inte håller han på Luleå Hockey heller!" (Rätt tänkt, för jag är extremt emot dekaler på bilar, men ett Luleå Hockey emblem är ju det vackraste man kan äga, så det ser jag mellan fingrarna med. Jag skäms!)

Ja, ni vet hela tankesättet. Status är viktigt i vårt samhälle tydligen, och har man inte fin bil och fet plånbörs så tittar folk snett på en. Jag vet, jag märker det varje gång jag sätter mig i bilen eller går ur den - folks blickar talar sitt tydliga språk. Då var vi där igen, allt handlar om pengar och makt och inte hur man är som person...ja ni vet resten!

Sen finns ju en annan aspekt som jag självklart måste ta upp också, och det är ju att min prinsessa tvingas åka i en rishög. Visserligen vet jag att det verkligen är det sista hon skulle skämmas för när det gäller mig, eftersom jag ibland spelar mongo på stan när jag går med henne, att jag alltid ska trycka på alla saker i leksaksaffärerna och att jag alltid, när vi går på restaurang, säger till att jag inte vill ha sås till köttet (" Eh, men fläskfilé black and white heter ju så just för att man vill ha såserna till", säger serveringspersonalen.
"Ok, men det struntar jag i, jag vill ha fläskfilé black and white utan såserna, så fixa det pronto, tack!").

Men ändå; har man den snyggaste, vackraste och finaste flickan i världen, både sett till in- och utsida, så vill man INTE ha en pissig rostbil med tvåhundra år på nacken som skrämmer slag på pedestrianter på grund av ljudvolymen som kommer från bilens motor.
Men men, eftersom jag vet att min prinsessa inte bryr sig alls och att våra underbara ungar tycker att det viktigaste är att HA en bil och inte HUR den ser ut, så kommer nog min laidbackkaraktär bromsa upp ett bilköp den närmaste tiden också, jag är evigt tacksam till min bror, men som sagt, penibelt är det!



...och ska man se något trevligt med det hela, är det ju att bilen faktiskt symboliserar mig som person rätt mycket; inte vacker att titta på, men gör fan allt för de han älskar. Skiter i vad folk tycker och slickar neråt och sparkar uppåt. Fått obeskrivligt många törnar, men kämpar på extra mycket i uppförsbackarna.



Bilen är PUNK helt enkelt, och punk är bra och ifrågasättande, precis som Magister Rickard Lars Arne Kjellgren.
Tillägnat Kalle för att han svarade på frågan om varför han inte vinkade tillbaks till mig när jag körde förbi honom, när han kom gående på väg till jobbet på följande sätt:
"Jag hälsar väl för fan inte på folk som kör såna där jävla aprostbiljävlar. Det vore fan i mig alldeles för skämmigt!"

tisdag 15 september 2009

Äntligen är bloggtorkan över, gott folk!



Kan hända att folk har gett upp och slutat gå in och titta på mina egna sanningar, men för er som inte har gett upp kommer här lite nytt och hett från mig!

Anledningarna till varför jag haft uppehåll är många, men den främsta anledningen är ju att det har varit sommarlov och sommaren, den absolut bästa sommaren i mitt liv har spenderats med min ängel och de underbara små barnen - så långt ifrån jobb och krav man kan komma, alltså har det inte funnits mycket att "snea" till på.
En annan starkt bidragande orsak till min downperiod när det gäller skrivandet, är att det har varit en sanslös hetsjakt från ett par galna idioter som försöker trycka ner mig och min ängel.
Det har handlat om rena personangrepp på oss och på "våra barn", och det har ju inte varit det roligaste att läsa. Så tyvärr har jag på allmän inrådan skaffat kommentarsgranskning på bloggen. Så jäkla trist eftersom jag är x3mt mycket för fria åsikter, men någonstans måste även jag sätta en gräns! Och den gränsen nåddes med bred marginal när några konstiga typer som verkligen verkar ha sorgliga liv, började kommentera barnen och dessutom ringa konstiga hotfulla samtal till mig!
Nog om idioter. Jag tror mig veta vilka eller vem som ligger bakom det hela och det är väl bara att se till att inte sjunka till deras nivå utan bara köra sitt eget race och fortsätta gå mot strömmen, kämpa i motvind, strida mot maktmissbruket och känna att jag är starkare än någonsin, mer hel än någonsin och framförallt; lyckligare än någonsin genom att prinsessan öppnade dörren och klev in!
Barnen älskar denna kvinna/tjej mer än livet och det är hjärtskärande att hon leker med barnen som om varje dag vore den sista och att hon ber om att få hämta de från dagis och skola - inte för att hon måste, utan för att hon så gärna vill vara nära barnen hela sin vakna tid.
Barnen i sin tur svarar med att stå klistrade mot fönsterrutan på dagis/skolan och vinka febrilt och formar sina läppar till ett "Jag kommer sakna dig Sara, jättemycket", även om det bara handlar om ett par timmar innan vi hämtar de igen! Eller när både Miranda och Theodore håller sig klistrade i hennes famn för att hålla kvar alla kramar de får och ger i några sekunder till för att känna kärleken och glädjen från denna unga, fantastiska kvinna!

Drivkraften för mig, när det gäller barnen, har alltid varit att aktivera sötnosarna- mycket bus, mycket skoj, mycket kärlek och framförallt odla fram fina individer som förhoppningsvis ALDRIG ska behöva uppleva samma förnedring och samma "litenhet" som deras pappa utsatts för och till viss del fortfarande utsätts för. Och tillsammans med denna underbara och mogna prinsessa finns alla förutsättningar för ett vackert och livfullt liv - både för mig och barnen!

Har oerhört mycket att skriva om, har skrivit ner massor med saker som är värda att skriva om, men allt tappade lite spänst, efter att jag just kommit från en föreläsning som skulle handla om droger, men som i själva verket handlade om...ja jag vet inte riktigt, men bra var det!

En kille i min ålder sa extremt tankeväckande saker angående andras noggrannhet och vilja av att alltid trycka ner andra.
Varför trycker man ner andra?
Föreläsarens svar var enkelt (visserligen visste man kanske om det, men det var jäkligt skönt att få höra orden från någon annan); människor fungerar så helt enkelt, man trycker hellre ner än att hylla, man lägger hellre krokben än att vara den stöttande.

Varför? Jo, de som är snabbast på att trycka ner eller att sprida rykten är ALLTID personer "underifrån". Och med uttrycket "underifrån" menade föreläsaren Alex såna personer som är avundsjuka över vad du har uppnått, avundsjuka för att de själva försökt gång på gång men misslyckats, avundsjuka för att du är där uppe och han/hon är där nere!

Åh! Det är så jäkla klockrent. Det finns visserligen ganska många saker jag är bra på, men det finns bara en handfull saker som jag känner att jag är GRYMT bra på, alltså riktigt kunglig på.
Och dessa saker som jag är kunglig på vågar jag nästan inte stå för, för att det alltid finns folk som vill trycka ner en för att man påstår sig vara bra på saker och ting! Är jag GRYM som lärare är det alltid någon som tror; "Äh vafan han är bara superpopulär för att han ger höga betyg" eller "Han kan inte ha något liv eftersom han alltid (sorry Martin) vinner alla kunskaps/frågesportspel"
Det handlar inte om att jag inte har ett liv eller om att ge betyg som inte mina elever förtjänar; utan det handlar om att det jag älskar, det jag brinner för - ger jag verkligen 110% för. Och ger jag 110% för något så blir jag otroligt bra på det! Försök själva så får ni se!

Jag har varit nere på botten och inte gett många procent för något/någon, men hoppet är det sista som sviker och jag hittade något att flamma upp för, något att brinna för, något som gjorde att jag kände mig stolt.

Jag blev en helt fantastisk lärare, jag blev oerhört intelligent och jag är världens lyckligaste man tack vare min prinsessa!
Oj oj vad folk retar sig på mig för detta, och nu vet jag ju med säkerhet, precis som föreläsaren sa, att det bara grundar sig i avundsjuka från folk som tycker jag är grym!

Inte fan retar man sig på människor som är dåliga på något, typ; "Åh vad du är dålig på att undervisa" eller " Gud, du är ju kass på att laga mat", nej nej, folk retar sig mer på individer som är BRA på något, bättre än en själv! För att man så gärna själv vill, men kanske inte kan!


Tänk på detta!

Sätt upp ett mål, satsa på att nå dit och skit i vad andra tycker- det du själv känner är alltid det rätta!


Och tack Ängel för all kärlek du ger, för livet du gett mig!
Och tack Christina och Britta för all peppning och stöttning!
Och tack Miranda och Theodore för att ni är oslagbara i all er prakt!
Och tack till vännerna som är kvar och stöttar istället för att vända ryggen! I motvind frodas de ärligaste känslorna!