Besökare

måndag 22 februari 2010

Requiem över vår förbannade dödlighet!

"Pappa dog för en halvtimme sen" - orden var min storebrors.


"Pappa dog för en halvtimme sen" - telefonen kastades i väggen.



"Pappa dog för en halvtimme sen - jag knäade utav budskapet, golvades värre än vad jag slogs till marken utav mina våldnaders experimentlusta på min osäkra, svaga själ, ett antal år tidigare.



"Pappa är död, pappa är död, pappa är död - fy fan vad jag hatar honom! Varför kunde han inte förberett mig på det hela? Varför lämnade han mig med alla frågor? Varför?


Historien om Arne Oskar Kjellgrens förhållande till hans son Rickard Lars Arne Kjellgren går att göras lång, men det är inte relevant, så jag nöjer mig med att säga följande:
Pappa var en man ur arbetarklassen, vaknade klockan fem på morgonen, cyklade in till Motala centrum, en nätt cykeltur på 6 kilometer ENKEL väg, för att sälja grönsaker och blommor på torget. Cyklade tillbaka samma väg, för att sedan hjälpa sina föräldrar med hushållsarbete, för att invänta nästa dags cykeltur...
Varje dag likadant, år in och år ut. Jobba, jobba, jobba, vara lojal mot sina föräldrar, inte klaga, bara göra sitt jobb och trivas med det man gör! Vara nöjd med sin lott liksom...


Sen flyttade mannen upp till Luleå, byggde upp Bellis blomsterhandel, och fortsatte jobba 06:30-18 varje dag, fram till sin död. Inte för att han var tvungen - utan för att han ville. Han ville göra saker, han ville jobba med människor, han ville inte sitta stilla.

Hur kommer då jag in i bilden, hans yngsta barn - sladdbarnet, som blev den "bortskämda lilla slyngeln" som de andra barnen i vår stora familj, aldrig förstått sig på. (för annorlunda?)
Kan i min vildaste ologiska fantasi inte begripa vari konstigheterna ligger.

Har det att göra med att jag aldrig fick tid att umgås med min käre far, för att han jobbade dygnet runt?

Har det att göra med att den enda gången om dagen man fick se skymten av honom var vid middagsbordet klockan 18:30, där han satt med trötta ögon för att han återigen jobbat från kl 06:00 på morgonen? Det man han säga på den korta tid han var kontaktbar innan sjunyheterna började var inte mycket alls, av värde. Och klockan åtta sov han som en stock, för att orka med, för att "göra sin plikt", för att "dra sitt strå", för att försörja...

Tror ni det var läge att ta upp den själsliga misshandeln som pågick?

Tror ni det var läge att försöka förklara för honom att jag faktiskt tycker det är för jävligt att jag som son inte får se skymten av min far, förutom ett par få minuter om dagen?

Nä skulle inte tro det va. Det var ju för fan inte ens läge att berätta något så ytligt, som hur bra jag hade haft på det skitsvåra geografiprovet, för han var inte kontaktbar.

Missuppfatta mig rätt, jag älskade/älskar min pappa oerhört oerhört mycket - men jag träffade honom ett par minuter per dag, endast ett ögonblick - ett ögonblick så kort att jag till slut förstod att för att få tid att umgås med honom var jag tvungen att söka PRAOplats på hans egen firma; Bellis Blomsterhandel.

Fatta hur sjukt det är! För att få TID att träffa sin egen pappa, måste man söka praktikplats på hans jobb. Varningsklockor eller?
Nåja, när jag stod vid hans gravsten i söndags, på årsdagen av hans bortgång, efter att ha skottat en gång i den djupa, tunga snön i tvåtimmar för att komma fram, så kändes det bara...tomt.

Tomt för att jag inte ville ha en pappa som han, eller ville jag?
Tomt för att jag mår så jävla dåligt av att veta hur lite han brydde sig i mig, eller gjorde han det? Tomt för att jag inte kände honom, för att jag inte fick tid att känna honom, eller fick jag?


Hans pliktkänsla ledde till att hans jobb tog honom ifrån mig, säkerligen inte ovanligt förekommande - men dock, så fruktansvärt, förbannat, jävla onödigt.

Här står jag nu, blåst på alla minnen han varit med om, blåst på att veta hur han hade det som liten, blåst på vad han gillade att göra, blåst på vad han gick och tänkte på under sina 13 arbetstimmar på jobbet, varje dag. Men det värsta av allt är att han också är blåst, blåst på att veta vad hans son fått utstå, vad han gått igenom, hur mycket det har stormat och hur en ängel räddade honom från att sjunka som en sten, ner i det stora, mörka svarta!


Tack pappa för att du iallafall gav mig så pass mycket tid att jag kunnat odla fram humorn och engagemanget som du alltid hade, i vad du än tog dig för. Jag kommer aldrig bli lika älskad som du var, du hade verkligen ingen som tyckte illa om dig - men jag lovar, jag kommer att bli en bättre pappa än vad du var.
Ögonen tåras och jag hade verkligen offrat min högra arm för att du skulle ha berättat mer om dig och ditt liv - ditt liv som du levde i jobbets dunkla sken. Fan, din idiot! Fan, din hjälte! Var du tvungen att jobba ihjäl dig?

Ängeln tröstar, förstår, vårdar, lyfter upp och får mig att förstå att jag inte behöver skämmas, utan att jag har rätt att skina!

Tillägnat Arne Oskar Kjellgren, en arbetande man och en far till sju stycken barn.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Du är mycket omtyckt Rickard, en otroligt stark personlighet! Du är älskad och en fantastisk människa!

Du är världens bästa pappa, det är mitt intryck av dig!

Anonym sa...

Skickligt och modigt att hylla din pappa samtidigt som du inte blundat för bristerna han hade, men vem har inte brister?
Har själv förlorat min mamma rätt nyligt och, ja jag förstår kärleken samtidigt som bitterheten måste få lysa igenom ibland.
Brännande hett skrivet, du är en kämpe och speciell, du lyfter och gör saker till guld. Fortsätt nu direkt, pennan glöder väl som förr?/80-talisten

Anonym sa...

Underbart skrivet, du får en verkligen att rysa! Inlevelse, kärlek, grymhet. Allt på samma gång! /// D

Anonym sa...

Så skönt att du är tillbaka och berör.
Samtidigt som du spottar fram vacker poesi lämnar du aldrig din kamp för att fösöka få människor att förstå att TÄNKA själva, och inte bara sitta och glo på vad facebook har att erbjuda. Det är väl en sak att ungdomar sitter på facebook hela dagarna (infantilt - javisst), men vad tycker du om att vuxna människor grottar in sig i sidan, PÅ SITT JOBB? Klart folk får göra som dom vill, men på mitt jobb är det många som sitter på den sidan istället för att sköta sitt jobb så bra som de skulle kunna göra. Jämför med rökare som alltid är tvungna att avbryta för en rökpaus. Åsikt från en som verkar ha åsikter om det mesta och som vågar stå för det, tack! /Elz

Anonym sa...

Hej Rickard!
Ett tag sen sist, men desto kuligare att du kör på igen
Varför detta avbrott? Jag gillar när du vågar beskriva din kärlek. Jag tycker om att skratta åt igenkännelsefaktorn när du skriver ironiskt. Jag får svårt att andas när du beskriver om obeskrivlig grymhet. Vill se mer familjekort, ni är så söta tillsamman /En som håller på kärleken

Anonym sa...

Puss.
/Skövde

Daniel Eriksson sa...

Väldigt fint skrivet och ärligt.
Du är den bästa läraren jag någonsin haft. Tror dina barn kommer vara tacksamma att ha dig som far.

Jag är en stolt och tacksam elev.

Anonym sa...

Jaa, Man blir Berörd, djup text, men väldigt fin.

Markus Carlgren

Anonym sa...

Jag vet inte om komiskt är det rätta ordvalet, troligen inte. Men jag använder det ändå.

För jag finner det en aning komiskt, mitt i alla tungsinta ord, att båda våra pappor hade samma förnamn. (Jag hoppas du inte tar det här med komiskt helt fel. För på rikt, oteknat, så är texten jävligt bra)

Anonym sa...

Oerhört bra skrivet, och en hyllning till din pappa samtidigt som du verkligen känns frustrerad i din och hans relation. Bländande och kärleksfullt som sagt. Ta hand om dig, du är världens bästa pappa - som redan någon sagt. Men goda ord kan man väl inte få för mycket av va? /Hennafärg