Titta i kameran, hjärtat!

Det var orden som jag möttes av när jag kom hem från jobbet den där dagen för ca två månader sen. Jag slog mig ner och tog min prinsessa på orden, och slog på kameran. Och vad fick jag se, ja vad fick jag se - VI SKA HA BARN!!!!!!!!!!!!!

Helt sjukt vad underbart. Jag flög upp ur soffan och kastade upp min prinsessa i luften ( nej jag vet, jag är inte så stark, men hon väger så lite, så lite - som en ängel...).

Jag kan helt enkelt inte beskriva hur lycklig jag var just då, är just nu och kommer att vara hela livet. Allt snurrar i huvudet - ultraljud, namn på barnet, skaffa hus, föräldradagar, besök på BVC - allt snurrar - men vilken underbar åktur jag bjuds på.

Miranda och Theodore kommer verkligen bli världens bästa storasyskon. De skrek nästan högre av lycka än vad jag gjorde, när vi berättade för dem. Jag har då aldrig någonsin ångrat dessa underbara sötnosar som jag älskar mer än livet självt och som JAG uppfostrat på ett makalöst bra sätt - å ena sidan råkade det bli så att inte min underbara ängel är deras biologiska mamma, och det däremot ångrar jag det djupaste. Eller ångrar och ångrar. Valet fanns inte, för meningen var inte att jag skulle ha barn med den människan.
Denna gång har jag valt själv, ett val där jag själv väljer - å andra sidan är min prinsessa och barnens ängel så mycket mer värd för dem - en kärleksfull och empatisk älva - som de alltid kommer att se som sin mamma - precis som det ska vara. Som jag tidigare sagt, en biologisk mamma är inte just mer än en biologisk mamma.

NU ska jag vara med mentalt och känslomässigt på riktigt, hela vägen. Detta är på riktigt, första gången på riktigt - inte nedbrytande, utan upplyftande. Inte mörkt utan ljust. Mitt sinne är klart och känslorna flödar - och ingen, ingen är lyckligare än vad jag är - just nu, just idag.

Jag ska bli pappa, Sara ska bli mamma - vi ska bli föräldrar, och Miranda och Theodore ska få bli storasyskon, livet är vackert!

Detta blir extra starkt just för att så många hot har utdelats mot oss, anonyma telefonsamtal, aggressiva kommentarer och avundsjuka idioter, som försökt stoppa kärleken - men ingen har lyckats, ingen kommer att lyckas. Och det jag vet; är att detta bara är början:).

Jag älskar dig Sara, ängel, prinsessa. Och snart är vi fem i vår underbart kärleksfulla och busiga familj!

Min ängel har också bloggat om detta och mycket annat vackert: http://saris88.blogg.se

Sluta kasta stenen!!!

Alltså kära vänner. Jag har följt Aftonbladets artikelserie om hur illa behandlade lärare blir runt omkring i vårt avlånga land; både när det gäller vidrigt låga löner och obehagliga arbetsvillkor. I denna artikelserie som tydligen kommer pågå ett bra tag, granskas även friskolornas vinstintressen...

Nu har ett upprop startats där man får skicka in en bild på sig själv och skriva vilken lön man har, som ett "statement" på hur kassa löner vi har, och därav min upprördhet- för vad visar det sig?

Jo det visar sig att folk skickar in bilder på sig själva och gråter ut i pressen för att de "bara" tjänar 27000, 25000 eller kanske så lite som 22000 kronor i månaden ( den sista var nyexad dessutom...).

Det jag vill få sagt är att dessa ovanstående lärarlöner sannerligen INTE är låga (sett ur ett yrkesperspektiv), så dessa personer bidrar bara till att fördomar om att lärare är gnälliga späs på.

Fan vad upprörd jag blir alltså!

Man märker ju i kommentarerna kring det hela, att nötter som inte har någon koll på vad vi lärare ( i allafall vi som är duktiga och seriösa) egentligen gör, som vanligt bara tror att vi har lov hela tiden - och det gör ju inte saken bättre att man då går ut och BERÄTTAR att man "bara" tjänar 25 eller 27ooo... Förbannade jävla idioter, alltså.

98% av de jag känner, som INTE är lärare, tjänar enorma summor, och har en månadslön som man knappt kan förstå hur dom kan hinna göra av med, varje månad (vilket de inte gör heller, utan kan spara till hus och annat...).

Min löneutveckling är pinsamt låg, så låg att jag knappt vågar prata om den för att jag skäms å yrkets vägnar. Har jobbat som lärare i nio år nu, studielån på en kvarts miljon som bara växer, är en av de absolut populäraste lärarna som går i ett par skor, som ständigt blir hyllad av elever och föräldrar för min öppna och okonventionella lärstil( ödmjuka Rickard vill inte skryta, men detta BORDE väga in, men icke då). På dessa NIO år - nästan 3000 dagars hårt slit, har min lön höjts med, håll i er nu - 3000 kronor!!! Helt sjukt!!! Kanske man hinner upp och passera 25000kronors strecket innan man fyller 50 bast, med denna utveckling.

Och det SAMTIDIGT som mina vänner har passerat 30000 kronors strecket för länge länge sedan...

Jag ÄLSKAR att vara lärare, och det tror jag inte undgår någon i min omgivning, men samtidigt måste man veta att det är ett förhelvetesjävla slit, till låg lön utan chans till att vinna några priser i lönedjungeln. Därför blir jag GALEN av att det finns lärare som är nyutbildade, eller som jobbat några år och som gnäller på att de tjänar över 23000 kronor...

Lönerna är helt uppfuckade - det vet jag. Man ser inte på kompetens utan man vill hålla ner lönerna- och detta leder till utbrändhet och förlorad livsgnista för sitt jobb. Är lönerna för höga i alla andra jobb, eller är de för låga inom skola, omsorg och vård? Tänker inte ta den debatten, utan nöjer mig med att proklamera för att det inte är värt att gnälla om man inte vet hur andra personer har det! Var ingen död fisk! Jag tjänar kasst, men jag har ett kall och ett engagemang som någon någon gång måste ge belöning!

Å andra sidan är inte lönen speciellt viktig - MEN det känns frustrerande när alla andra springer om och drar ifrån, när jag gör ett bättre och viktigare jobb!

Men jag har min familj och den gör mig oerhört lycklig, och nu är det påsk, så varför ska man klaga? Jo, för att man vill fortsätta sprattla, fortsätta sparka uppåt - i livets förtryckande och orättvisa ekorrhjul!

Nu får det fan räcka!

Visst är det kul att bilda sig en uppfattning om en människa där man bara bryr sig om att höra en version?

Visst är det kul att anta att personen som håller tyst, är den som automatiskt har gjort fel, eller är den "onda" personen? När det i själva verket inte sällan är den personen som är den mognare. Den personen som inte vill smutskasta. Den personen som bryr sig om andra personer, än bara sig själv. Den personen som älskar barnen (om man nu skulle ha sådana) föutsättnings - och kravlöst mycket och därför vill att DE ska ha det bra och känna sig trygga.


Veta att de blir hämtade när de ska! Veta att de alltid kan berätta om något hemskt hänt på skolan/dagis! Veta att personen alltid skulle göra allt i sin makt för att ständigt skydda dem från smärta och olycka!

Men visst! Det har varit magiskt roligt, och faktiskt ganska intressant, att ha sett personer man trodde var riktiga mysvänner ,vända en ryggen och inte bry sig om man så ens skulle dö. Hjärtat blöder över insikten av hur svag den mänskliga individen är. Det första man hör, tror man sig veta och bildar sig en uppfattning kring. Varför ta reda på fakta? Onödig tid, eller hur? Vi dömer och hänger ut istället, för det blir så mycket lättare att döma ut en person som följer sitt hjärta och visar sig sårbar än att döma en iskall robot som bara lever för sig själv och sina egna ideal. Detta kan jag också ha gjort, men då var man 13-14år, och inte, som nu, en vuxen individ som borde ha nått viss mognad.


Det viktigaste är ju att få en syndabock, för då höjs man ju själv till skyarna och känner sig SÅ mycket bättre som människa, i sin mamma eller papparoll eller i sitt liv som man själv inte har eller har haft.

Titta på honom/henne? (avsmak...)
Hur kunde han/hon göra så? ( nedlåtande...)
Så skulle jag/vi aldrig göra? ( värdering...)

Ungefär som när jag själv älskar att titta på tvprogram om hemlösa människor, eftersom man själv känner sig så grymt nöjd över hur man själv har det...


Jag kan med lätthet och gott samvete säga att JAG uppfostrat, aktiverat och utvecklat världens bästa ungar och vet vilket fantastiskt jobb jag lagt ner. Jag vet varför Miranda och Theodore helt på eget initiativ började kalla min Ängel för MAMMA, mindre än en månad efter att hon för första gången hade träffat dessa magiska ungar! De kände väl att det kom in en enormt kärleksfull och omhändertagande person i deras liv som faktiskt, faktiskt brydde sig om just dem, och visade vilja att engagera och vilja till att aktivera, reagera och motivera! Inte svårt att förstå, eller? Jo, tydligen - för en del. Och för detta engagemang har denna underbara 22 åring fått stå emot en massa spott och spe. Denna 22 åring som visat och, hela tiden, visar så mycket mer mognad än vad folk som är betydligt äldre än henne visar. Hon lever sitt liv genom dessa barn på ett sätt som gör att till och med min egen kärlek till det bästa som finns, Miranda och Theodore, bleknar en smula. Barnen är alltid trygga med henne och hennes kärlek till barnen belönar dom med att kalla henne mamma. Vad är problemet? Vad behöver folk bry sig i? Att världens underbaraste ungar mår bättre än någonsin? Undrar om ni visar lika mycket engagemang i alla världens olyckor? Om ni inte gör det, så se för fan till att göra det; DÅ kan ni göra nytta. Det ni gör nu är bara ren och skär mobbing och det är vidrigt att skåda.


Jag och Sara har haft ett helvete - inte med vår kärlek till varandra eller med kärleken till eller från barnen, för det säkraste av allt säkert är verkligen att barnen lever för oss - med oss.
Det har varit mordhot, anklagelser hit och dit utav diverse "närstående" som helt plötsligt vaknat upp och börjat kasta sten i glashus och arga, avundsjuka "tittasnettblickar", när vi fyra har gått på stan tillsammans, rena personangrepp som sjunkit till en sån nivå att det innefattar utseende; bra bra, fine fine!
Vad du än gör, se till att inte hylla och berömma paret som vågade följa sina egna känslor...
För visst måste det vara något fel? Jag har ju hört att... Han är ju...
Jag har hört att hon är...


Helvetet har varit trångsynta personer i ens omgivning som inte har kunnat förstå, eller ens velat försöka förstå att den biologiska mamman inte alltid är "den bästa lösningen" för barnen. Och varför skulle det vara så egentligen? Har inte en aning, men tydligen vet alla så jäkla mycket bättre än mig i denna fråga- så jag borde väl antagligen bara hålla käft, eftersom jag inte har rätt att uttrycka min åsikt utan att det ska bli en jävla massa liv? Och varför blir det då en jävla massa liv? Jo för att det ÄR JAG som hållit tyst och inte smutskastat. Och tänk, jag är PAPPA, och det är ju aldrig lika "viktigt" och vackert som en mamma, eller? Tänk vad jag kommer njuta när barnen själva får välja vad som är rätt och riktigt...Underbart!



Världen är allt bra uppochnervänd ibland va? Allt för nu!
Detta är första och sista gången jag tar upp detta. Hädanefter blir det inget prat om sånt här, det får andra sköta. Ungefär som när alla startade krig på min blogg när min mamma låg för döden. Bra gjort för övrigt!

Jag tar upp bloggandet igen härmed och fördjupar mig i saker som är intressanta, saker som folk tyckte/tycker var/är kul och viktigt att läsa. Men jag ville bara dra in detta inlägg, eftersom så kallade människor inte kan välja sina strider...

Tack till alla som förstår och inser saker och ting, för det är trots allt väldigt många fler än de som talar utan att lyssna.

Kan inte bara folk slappna av?

Ser människor som har två eller tre fönster öppna samtidigt när de sitter på nätet.

Ser människor som cyklar samtidigt som de messar.

Ser folk som sitter i sin bil samtidigt som de pratar i sin mobil.

Mobilen och internet styr våra förbannade liv. Tänk vad hemskt det var förr i tiden, när man tittade folk i ögonen när man hade kontakt...Och tänk vad hemskt det var förr i tiden när man inte snokade runt och visste allt om alla, utan att de ens själva vet att just han/hon vet det...



Visst var det ärligare på något sätt förr?! Och mitt i allt sitter jag på Kulturens hus biblioteket och skriver dessa rader och saknar vårt internet som tusan, för att åskan tog det ifrån oss, snyft.

Kalla det dubbelmoral - eller bara en kort reflektion över hur vi människor har förändrats oerhört radikalt. Från livstörstande till en törst efter vad som liknar godbitarna från vilken skvallertidning som helst... Vem har flest vänner? Vem har gjort vad? Vem har festat med vem? Vem är störst idiot som lägger ut bilder på sig själv onykter?

Varför snokar man runt? Jo man får veta saker om människor som man skiter fullständigt i in real life, men har man inte koll så är man ju inte "med i matchen". Livsmatchen för inbördesbeundranklubben.



I så fall fortsätter jag gärna på bänken, för där har jag suttit skönt under hela mitt liv.

Tänkande människor håll ut! Det kommer en morgondag.

Och du hjärtat; du övningskör grymt bra!

Natten - en förstärkare!

I morse låg jag och tänkte på natten - natten är en förstärkare, ett förstoringsglas. Det ensamma blir ensammare. Det gemensamma blir gemensammare. Alkohol och misshandel går hand i hand. Är man då priviligerad eller bara alienerad om man inte vill uppleva nattens hemskheter och underbarheter?

Natten är underbar- men också ryslig.

Den är livskapande- men också livtagande.

Natten är inte ärlig, eller är det just detta den är? Släpper spärrar eller slår spärrar in?

Natten är ett förstoringsglas - en förstärkare!

85 procent av vissa brott sker på natten, under nattens mörker. Om det inte skulle finnas mörker, skulle då våldtäkt och misshandel existera? Skulle alkoholindustrin dö?

Skulle vi hitta andra vägar till förstärkningar? Till verklighetsflykt och till...verklighet och ärlighet.

Är natten en stor anledning till att ljuga, eller är den nyckeln till ärlighet?

Allt förstärks, i natten - denna natt som är ett förstoringsglas, en förstärkare.

Går man ut gör man det för att fly verkligheten. Vem går ut nykter? För då är man ju, hemska tanke, sig själv- ytterst obehagligt.

En vanlig natt kan vara en fullständigt livsfarlig natt. Om natten är allt som vanligt - fast lite mer. Poliser, läkare och babylonvakter har det som värst och mest stressigt under mörkrets timmar. En blick kan innebära ett liv i rullstol och att titta bort, borra ner blicken i asfalten och fortsätta gå kan innebära det samma - lita på mig för jag har erfarenhet...

Om natten vågar fega jävlar komma ur sitt patetiska skal och förstöra människors liv.

På dansgolv runt om i städerna, förvandlas blyghet till dryghet. Lite senare blir en misslyckad kvälls frustration utbytt mot aggression. Om natten skäms man inte - i ljuset skäms man däremot. Ett vanligt liv på dagen blir en språngbräda till nattens finskjortor och tajta t-shirts där plånbok och muskler spelar en betydande roll. Där hejdlöst korta kjolar tillsammans med extrema urringningar skriker " se mig nu, om natten är min uppmärksamhetstörst som störst".

Natten är ett förstoringsglas - en förstärkare.

Natten är ett mörker, och ingen verkar ha någon lyktasom lyser upp det hela. För natten, ja natten är brutal, för om natten lever kärlek och hat i en häpnadsväckande synergi.

Tar natten någonsin slut?

Absolut, men natten är trots detta ett förstoringsglas - en förstärkare!

Till ängeln: Tack för att du lyssnar och vågar se mig, trots min litenhet. Du har allt och är allt.

Och vi reagerar inte... fler reflektioner

Satt och tänkte på två "fiktiva" människor som inte känns vid, vid namn - utan vid sitt sätt att se på samhället och vad livets lott gav dessa individer . Dessa personer bor på olika ställen, är av olika kön, känner inte varandra vid namn - men har liknande problem. Är förmodligen rätt lika dig och mig, eller? Lyssna på detta:

Han gick vilse någonstans, var vet han inte - men hans jobb är en tung börda. Det har lett till 47 veckors ångest innan semestern kommer. Du förstår att han blir trött och fullständigt svag. Alternativen finns inte och hans händer är i och med detta fullkomligt bakbundna. Han längtar så grymt mycket efter lycka i sitt liv, men han gör inte en människa glad. Ingen som hälsar. Ingen som tycks se...
Och hans hem? Ja, hans hem ser han aldrig till, för han slutar aldrig jobbet före fem och efter det magiska klockslaget stressar han sen hem för att om möjligt hinna slappna av. Stressa hem för att hinna slappna av, ja ni förstår...
Samtidigt matas han med bilder från tidningar och tv på hur "lyckliga människor" har det; dessa reser lite mer, dessa hänger hemma lite mer, dessa håller fest för lite mer, dessa bor finare lite mer, dessa är lyckligt lottade lite mer... Det är något skumt med detta, när han själv bara jobbar och jobbar men känner sig som en vanlig lönsslav med inkassokrav.


Hon gick också vilse någonstans, inte heller hon vet riktigt var - men hon känner sig känslomässigt barskrapad, ruinerad. Hon har blivit fullständigt alienerad (slå upp och lär, som jag brukar säga...)utan att veta när detta hände. Hon äter Zoloft, tuggar Sertralin och trycker i sig Imigran så att hon slipper känna depression och huvudvärk.
Samhället har dessutom hittat parfymer så hon slipper lukta som hon gör - tänk vad samhället ställer upp! Hon blir inte yngre och får därmed ångest inför mat, drar man upp hennes tröjärmar ser man sår på armarna.
Hon vill så gärna hitta kärlek, hennes hjärna är redo för kärlek - men finns det någon tid? Hennes budget är knapp och hennes byxa smiter åt för mycket runt midjan tycker hon själv - trots att hon matar sig full med lightprodukter, såna där av samhället hårt marknadsförda produkter som man kan köpa sin lycka med, ni vet.
Hon vill så gärna ha det som andra har, vara lika smart, ha lite mindre bak, ha en näsa som är lite mera rak - då kanske...Då kanske hon skulle kunna le som dom andra, kanske till och med kunna dansa som dom andra, möjligen se ut som de andra och då kanske hon skulle må bättre?

Vad tror ni? Samhället förstör och bryter ner människor. För vi ska väl inte hyckla med att allt mäts med sjuka mått. Men om man verkligen kan köpa sig sin lycka, är då vårat inre värt någonting alls?

Som sagt, det finns många som dessa två där ute, i Världen, i Sverige, i Luleå - även år 2010, och dessa blir fler och fler ju fler år som tillryggaläggs utan att idealen bleknar.

(Min text baseras lite vagt på en reflektion av ledarmötena i Svenska Akademien)
Och bilden på kon och på aporna är från Ölands djurpark där vi var på kärlekssemester nyligen.

Sol ute - men fan inte i sinnet!

Vaknade just upp till en kanondag som jag hade tänkt tillbringa med underbara Mirro och magiska Theodore på badstranden(stackars ÄngelSara jobbar ju). Men känslan av lycka slogs i bitar när jag får läsa följande artikel:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7422237.ab

Alltså, hur matt blir man på en skala? Och Gudrun Schyman dessutom. Visserligen har hon alltid, enligt mig, setts som den största av alla populistiska politiker, med rejvdansande och en liberal syn på droger, för att locka unga, omedvetna väljare till dåvarande vänsterpartiet. Ungdomar är lättledda och röstar hellre på person än på politiska ståndpunkter och det visste lilla Gudrun tidigt.
Men samtidigt är hon en sån politiker som jag själv lagt min röst på, just för att hon kämpar för de sjuka, svaga och "bortglömda" i vårt samhälle - egentligen den enda nuvarande politikern som sitter i någon sorts ledarposition som gör det/har gjort det.
När miljöpartiets språkrör ständigt är för mycket miljöfascister, så finns (eller snarare fanns) alltid Gudrun som ett "verkligt" alternativ för oss som spyr på allt maktmissbruk och lönefrågan för kvinnorna, som borde vara självklar. Men nu vet jag inte riktigt... Gudrun tappade greppet redan när hon startade FI, som är mer ett "viklararossutanmännenfördeharförtrycktossiårhundraden" än ett parti som går i striden för kvinnors verkliga rätt - sida vid sida med männen!
Nåja, för att inte bli för politisk så kan jag bara säga att det är fan förkastligt att bränna pengar som kunde gå (om det vore den gamla Gudrun, innan hon tappade greppet)till de svältande barnen i Rwanda, trampminornas offer i Angola eller till en ny back i Luleå Hockey... :) .

Visserligen gör Gudrun förstås detta för ren PR för ett parti som är dömt att hamna på max två procent i valet, men jag blir ändå grymt illamående för att hon visar prov på hänsynslöshet mot andra människor som inte har det lika gott ställt som överklassGudrun, som har feta representationskonton och gör avdrag värre än en egen företagare..

Visst, Gudrun har inte fått min röst sen hon bytte parti och inriktning i sin politik, men dagen kunde ha börjat bättre än att ännu en gång få se en rik jävel förstöra för de sjuka, svaga och fattiga, och dessutom en som förut så starkt stod på barrikaderna.

Men tittar jag ut genom fönstret på det fina gula huset på Fredsgatan så ser jag att solen fortfarande är glödande, så självklart tar jag med familjen ut och njuter av denna dag - om än med en liten fadd odör i munnen efter Gudruns idiotiska prettofasoner. Och dessutom blir ju inte dagen fullt lika solig som om vår underbara prinsessa skulle följa men, vi får försöka få lite sol på oss iallafall.