Vi fyra och vår bil - reflektion från ekorrhjulet!

"Det drar kallt pappa, sätt på värmen", säger Miranda med normalt röstläge.

Jag biter ihop och säger ingenting, borrar ner huvudet och kör vidare...

"Jag fryyyyyyyyser, paaaappa. Sätt på värmen annars blir jag en slags isbit, fattar du väl!!", denna gång är det Theodore som vädrar sina åsikter - och hans röstläge är verkligen inte lika sansat som hans storasysters. Han skriker ut sitt missnöje, och jag känner en obehaglig ilning längs med min ryggrad! Sneglar på min prinsessa. Jag skäms!

Ilningen jag blir varse, beror på skam, ren och skär skam.

Jag sneglar mot värmeinställningen och ser att den står på det varmaste samtidigt som den är på högsta hastigheten. Det är en hyfsat varm septemberdag och värmen är på max i bilen och ändå skriker mina kära små älsklingar ut sitt missnöje. Jag skäms!

Jag förstår M och T fullständigt. Bilen jag rattar fram på egen risk är tjugo år gammal minst, vit som grundfärg men har så mycket rosthål så att färgbeskrivningen mer borde vara brunvit, låter värre än ett barnkalas med tjugo vilda ungar och är himlastormande ful! Jag skäms!

Saken är den; för att rädda min redan enormt ansträngda ekonomi valde jag att sälja min nya VW Passat för två månader sedan i hopp om att köpa en ny billigare bil. Men dagarna har gått och med min laidbackkaraktär så har min ytterst vänliga bror gett mig tillåtelse att köra hans "reservbil" tills vidare. Ok, jag kan ta att bilen, rent utseendemässigt ser ut ungefär som ett barn framavlat med Linda Rosing som mamma och Bert Karlsson som pappa, skulle ha sett ut - alltså rent uppåt väggarna förjävla ful, men det värsta, det absolut värsta, det som gör att jag mår dåligt bakom ratten, det som gör att jag varje dag funderar på att skippa jobbet ett par timmar och åka och titta på en annan bil, är en dekal som sitter på bakrutan och som jag enligt min käre bror absolut INTE får ta bort eftersom:

"Jag har fått den av vår syster i Stockholm och eftersom hon ville att jag skulle ha den på MIN bil, så tar du fan inte bort den. Då dör du!"
Dekalens budskap är vidrigt och x3mt infantilt; "VI ÄR ÖVERALLT, AIK - STOCKHOLMS STOLTHET".

Jag menar, jag skiter väl i AIK egentligen, eftersom det är ett jävla bajslag som tillåter vidriga fans att husera som de vill, vilket leder till att inte barnfamiljer vågar gå på fotboll i vår äckliga huvudstad längre! Men det som är så himla jobbigt är att folk som inte känner mig eller vet vem jag är, ser mig i den där bilen och tänker:

"Gud vilken dålig pappa som kör omkring barnen i en sån där trafikfarlig bil" (Rätt tänkt, jag skulle själv tänka så, jag skäms!)

"Gud, ett AIK svin som säker jagar homosexuella och färgade människor på stan för att spöa skiten ur dom. "(Rätt tänkt, jag skulle själv tänka så, jag skäms!)

" Gud vilken fattig jävla stackare, och inte håller han på Luleå Hockey heller!" (Rätt tänkt, för jag är extremt emot dekaler på bilar, men ett Luleå Hockey emblem är ju det vackraste man kan äga, så det ser jag mellan fingrarna med. Jag skäms!)

Ja, ni vet hela tankesättet. Status är viktigt i vårt samhälle tydligen, och har man inte fin bil och fet plånbörs så tittar folk snett på en. Jag vet, jag märker det varje gång jag sätter mig i bilen eller går ur den - folks blickar talar sitt tydliga språk. Då var vi där igen, allt handlar om pengar och makt och inte hur man är som person...ja ni vet resten!

Sen finns ju en annan aspekt som jag självklart måste ta upp också, och det är ju att min prinsessa tvingas åka i en rishög. Visserligen vet jag att det verkligen är det sista hon skulle skämmas för när det gäller mig, eftersom jag ibland spelar mongo på stan när jag går med henne, att jag alltid ska trycka på alla saker i leksaksaffärerna och att jag alltid, när vi går på restaurang, säger till att jag inte vill ha sås till köttet (" Eh, men fläskfilé black and white heter ju så just för att man vill ha såserna till", säger serveringspersonalen.

"Ok, men det struntar jag i, jag vill ha fläskfilé black and white utan såserna, så fixa det pronto, tack!").

Men ändå; har man den snyggaste, vackraste och finaste flickan i världen, både sett till in- och utsida, så vill man INTE ha en pissig rostbil med tvåhundra år på nacken som skrämmer slag på pedestrianter på grund av ljudvolymen som kommer från bilens motor.

Men men, eftersom jag vet att min prinsessa inte bryr sig alls och att våra underbara ungar tycker att det viktigaste är att HA en bil och inte HUR den ser ut, så kommer nog min laidbackkaraktär bromsa upp ett bilköp den närmaste tiden också, jag är evigt tacksam till min bror, men som sagt, penibelt är det!

...och ska man se något trevligt med det hela, är det ju att bilen faktiskt symboliserar mig som person rätt mycket; inte vacker att titta på, men gör fan allt för de han älskar. Skiter i vad folk tycker och slickar neråt och sparkar uppåt. Fått obeskrivligt många törnar, men kämpar på extra mycket i uppförsbackarna.

Bilen är PUNK helt enkelt, och punk är bra och ifrågasättande, precis som Magister Rickard Lars Arne Kjellgren.

Tillägnat Kalle för att han svarade på frågan om varför han inte vinkade tillbaks till mig när jag körde förbi honom, när han kom gående på väg till jobbet på följande sätt:

"Jag hälsar väl för fan inte på folk som kör såna där jävla aprostbiljävlar. Det vore fan i mig alldeles för skämmigt!"