Känn igen!

REGNIGA DAGAR - stresspanik för att det inte är sol, och snart börjar man jobba...

SOLIGA DAGAR - stresspanik för att få ut hela familjen och hinna sola, bada och ha roligt INNAN det blir molnigt (helst FÖRE klockan elva annars är det kört...).

LEDIGA DAGAR - stresspanik för att man egentligen inte gör något vettigt, mer än att diska, städa, läsa böcker eller klippa tånaglarna.

DAGAR NÄR MAN JOBBAR - stresspanik för att man MÅSTE vara kvar till klockan fem, och därför tvingas hämta barnen sist ännu en dag på skolan/dagis. Vill hinna med massor med ängel och barn, men tiden är för knapp.

HELGENS DAGAR - stresspanik för att man vet att helgens enda dag som inte innefattar att antingen ha jobbat samma dag, eller ska jobba dagen efter är lördag.

LÖRDAG - stresspanik över att bara ha denna dag som verkligt avslappnande och ledig dag att tillbringa med dem man verkligen älskar. Men eftersom denna dag bara är 24 timmar kommer ju stresspaniken över att den bara är 24 timmar och inte mer eller mindre än 24 timmar och gör sig gällande. 24 timmar 24 timmar 24 timmar, varav man sover bort åtta timmar, gör/äter middag och diskar en timme - ojdå, bara 15 timmar egentligen av veckan som man kan slappna av på - stresspanik över det!


Och herregud vad brunbrända alla människor är - panik, måste sola mer.
Och herregud vad ren bil grannarna har - panik, måste åka och tvätta den.
Och herregud vad folk åker utomlands - panik, måste spara pengar.
Och herregud vad alla är lyckli....nä stopp där Rickard. Där går gränsen faktiskt. Jag är faktiskt världens lyckligaste. Visst, det verkar som att många har svårt att greppa det eftersom jag mest skriver om saker som irriterar mig och som gör mig själsligt ledsen. Men kom ihåg, man kan ha något att säga och ändå våga/orka skratta, så lycklig? Jo absolut, oerhört lycklig!

Men, paniken finns ständigt där och vad gör då jag, Rickard Lars Arne Kjellgren, åt allt detta som måste göras och som snurrar runt i huvudet och orsakar all denna panik?

Jo, jag njuter av att vara lycklig, långt ifrån så perfekt jag skulle vilja vara - långt ifrån Twilightmuskler, Lady Gaga-musik, blekta tänder, trubadurduktig på gitarr, händig snickarapa, duktig fotograf eller kunna dra iväg ett hårt skott med fotbollen utan att få så helvetes ont i foten.
Jag vet att jag får nöja mig med att vara riktigt bra på minigolf, grymt duktig på huvudräkning, kan alla länders flaggor och huvudstäder, inte lönnfet som många andra i min ålder, en sjuhelsikes bra pedagog och lärare, en bra vän till de som uppskattar att ha en vän som gråter och skrattar omvartannat och sist men långt ifrån minst - en snäll och kärleksfull fästman och en enormt bra pappa.

Det är allt jag kan, det är sån jag är. Räcker det? Det avgör inte jag men jag får nöja mig så, men vet ni vad; stresspaniken ligger och pyr.