Nu får det fan räcka!

Visst är det kul att bilda sig en uppfattning om en människa där man bara bryr sig om att höra en version?

Visst är det kul att anta att personen som håller tyst, är den som automatiskt har gjort fel, eller är den "onda" personen? När det i själva verket inte sällan är den personen som är den mognare. Den personen som inte vill smutskasta. Den personen som bryr sig om andra personer, än bara sig själv. Den personen som älskar barnen (om man nu skulle ha sådana) föutsättnings - och kravlöst mycket och därför vill att DE ska ha det bra och känna sig trygga.


Veta att de blir hämtade när de ska! Veta att de alltid kan berätta om något hemskt hänt på skolan/dagis! Veta att personen alltid skulle göra allt i sin makt för att ständigt skydda dem från smärta och olycka!

Men visst! Det har varit magiskt roligt, och faktiskt ganska intressant, att ha sett personer man trodde var riktiga mysvänner ,vända en ryggen och inte bry sig om man så ens skulle dö. Hjärtat blöder över insikten av hur svag den mänskliga individen är. Det första man hör, tror man sig veta och bildar sig en uppfattning kring. Varför ta reda på fakta? Onödig tid, eller hur? Vi dömer och hänger ut istället, för det blir så mycket lättare att döma ut en person som följer sitt hjärta och visar sig sårbar än att döma en iskall robot som bara lever för sig själv och sina egna ideal. Detta kan jag också ha gjort, men då var man 13-14år, och inte, som nu, en vuxen individ som borde ha nått viss mognad.


Det viktigaste är ju att få en syndabock, för då höjs man ju själv till skyarna och känner sig SÅ mycket bättre som människa, i sin mamma eller papparoll eller i sitt liv som man själv inte har eller har haft.

Titta på honom/henne? (avsmak...)
Hur kunde han/hon göra så? ( nedlåtande...)
Så skulle jag/vi aldrig göra? ( värdering...)

Ungefär som när jag själv älskar att titta på tvprogram om hemlösa människor, eftersom man själv känner sig så grymt nöjd över hur man själv har det...


Jag kan med lätthet och gott samvete säga att JAG uppfostrat, aktiverat och utvecklat världens bästa ungar och vet vilket fantastiskt jobb jag lagt ner. Jag vet varför Miranda och Theodore helt på eget initiativ började kalla min Ängel för MAMMA, mindre än en månad efter att hon för första gången hade träffat dessa magiska ungar! De kände väl att det kom in en enormt kärleksfull och omhändertagande person i deras liv som faktiskt, faktiskt brydde sig om just dem, och visade vilja att engagera och vilja till att aktivera, reagera och motivera! Inte svårt att förstå, eller? Jo, tydligen - för en del. Och för detta engagemang har denna underbara 22 åring fått stå emot en massa spott och spe. Denna 22 åring som visat och, hela tiden, visar så mycket mer mognad än vad folk som är betydligt äldre än henne visar. Hon lever sitt liv genom dessa barn på ett sätt som gör att till och med min egen kärlek till det bästa som finns, Miranda och Theodore, bleknar en smula. Barnen är alltid trygga med henne och hennes kärlek till barnen belönar dom med att kalla henne mamma. Vad är problemet? Vad behöver folk bry sig i? Att världens underbaraste ungar mår bättre än någonsin? Undrar om ni visar lika mycket engagemang i alla världens olyckor? Om ni inte gör det, så se för fan till att göra det; DÅ kan ni göra nytta. Det ni gör nu är bara ren och skär mobbing och det är vidrigt att skåda.


Jag och Sara har haft ett helvete - inte med vår kärlek till varandra eller med kärleken till eller från barnen, för det säkraste av allt säkert är verkligen att barnen lever för oss - med oss.
Det har varit mordhot, anklagelser hit och dit utav diverse "närstående" som helt plötsligt vaknat upp och börjat kasta sten i glashus och arga, avundsjuka "tittasnettblickar", när vi fyra har gått på stan tillsammans, rena personangrepp som sjunkit till en sån nivå att det innefattar utseende; bra bra, fine fine!
Vad du än gör, se till att inte hylla och berömma paret som vågade följa sina egna känslor...
För visst måste det vara något fel? Jag har ju hört att... Han är ju...
Jag har hört att hon är...


Helvetet har varit trångsynta personer i ens omgivning som inte har kunnat förstå, eller ens velat försöka förstå att den biologiska mamman inte alltid är "den bästa lösningen" för barnen. Och varför skulle det vara så egentligen? Har inte en aning, men tydligen vet alla så jäkla mycket bättre än mig i denna fråga- så jag borde väl antagligen bara hålla käft, eftersom jag inte har rätt att uttrycka min åsikt utan att det ska bli en jävla massa liv? Och varför blir det då en jävla massa liv? Jo för att det ÄR JAG som hållit tyst och inte smutskastat. Och tänk, jag är PAPPA, och det är ju aldrig lika "viktigt" och vackert som en mamma, eller? Tänk vad jag kommer njuta när barnen själva får välja vad som är rätt och riktigt...Underbart!



Världen är allt bra uppochnervänd ibland va? Allt för nu!
Detta är första och sista gången jag tar upp detta. Hädanefter blir det inget prat om sånt här, det får andra sköta. Ungefär som när alla startade krig på min blogg när min mamma låg för döden. Bra gjort för övrigt!

Jag tar upp bloggandet igen härmed och fördjupar mig i saker som är intressanta, saker som folk tyckte/tycker var/är kul och viktigt att läsa. Men jag ville bara dra in detta inlägg, eftersom så kallade människor inte kan välja sina strider...

Tack till alla som förstår och inser saker och ting, för det är trots allt väldigt många fler än de som talar utan att lyssna.