Vem behöver någon som behöver någon?

Frågan kan tyckas banal, men är rätt intrikat om man tänker efter.
Det ensamma personer saknar och har en längtan efter, är någon att hålla i handen, någon att dela viktiga saker med, någon att känna att livet börjar och slutar med. Men, och detta är rätt intressant, de ensamma människorna kommer sällan ur sin ensamhet eftersom devisen hos omgivivningen är "vem behöver någon som behöver någon?"

Nästan alla människor som flimmrar förbi i bilar, på gator, i korridorer är människor som har fokus på att själva lyckas, att själva nå inre frid. Vem ser den ensamma lilla människan som står i ett hörn och ler ett osäkert leende när någon tittar åt hans/hennes håll?

Självklart kommer man en del personer närmare än andra, men förståelsen för alla måste ändå alltid finnas där. Lätt att säga, men ack så svårt att genomföra för väldigt många. Egocentriska personer är obehagliga, det finns för lite liv i såna människor, för lite känslor, för lite medmänsklighet. Det är klart att det är lätt att flika in ett "men du behöver väl inte välja att umgås med egocentriska människor om du inte vill dumskalle?". Men tyvärr har man inte alltid ett val, för vissa vänner kanske man väljer mer av rädsla för att slippa vara ensam än av glädje för att man hittat en vän... för "vem behöver egentligen någon som behöver någon?"

Tillägnat alla ärliga människor!