Egentligen handlar allt om färger va?

Idag kom den där känslan av att betyda något tillbaka igen, känns konstigt att tänka det och ännu konstigare att säga det men jag tror faktiskt att måndagen blev en bra dag till slut!

Många prov att lyssna på och framförallt betygsätta. Just det där sista är så satans svårt eftersom man vet att betyg bara är ännu ett system som samhället har för att göra skillnad på topp och botten. Man ska tidigt i livet veta vad man tillhör för sort... Men samtidigt kan jag bli ambivalent och känna att man utan betyg skulle döda den sista lilla motivationen som vissa elever har, motivationen till ett betyg som gör att man "lyckas" i livet. Livet är dock mer komplext än så, men det tänker jag inte fortsätta prata om nu, utan jag nöjer mig med att naivt konstatera det jag tycker är viktigt; att om man är en snäll, omhändertagande människa väger man tyngre på min personliga våg, än om man har höga betyg! Dock, och det tål att sägas om och om igen, det ena utesluter inte det andra...
Det konstiga med betyg var att jag under min helvetesperiod hade jättebra betyg, för att sedan, när jag blivit kvitt mina demoner fysiskt, dala rejält betygsmässigt. Men de sämre betygen gjorde ju inte att jag blev en sämre människa för det, men enligt samhällets måttstock så blev jag det, mycket märkligt! Betyg är töntiga bokstäver på ett papper, det man har inom sig, sin varma själ, sin vackra medmänsklighet och sin positivism är inget greppbart men likväl minst lika viktigt!

Nu till dagens ämne som är färger, alla olika - alla jämlika!
Vit: Visst är jag vit, men den färgen man har på skinnet är sällan densamma som man har i sinnet, för när det gäller kulörer är vi allt alla kompletta!
Brun: Självklart pressar man i solen, det gör vi väl alla för att hålla ställningarna mot samhällets krav. Den bruna färgen är något vackert så länge det inte är förknippat med folk från en annan kultur, konstigt va?
Grön: Jag kan verkligen känna mig grön när det kommer till saker jag inte har någon koll på, men grön av avund? Nä, det vill jag inte vara. Jag vill förbli barnslig i 30,40,50 år till, för jag är hellre barnslig så länge jag klarar av det än att sitta där sen och titta på de unga som har roligt...grön av avundsjuka!
Guld: Visst, att känna att allt går på räls är ju underbart, synd att man så sällan når den där euforiska känslan. Den där känslan av att allt fel blir rätt, känslan av att alla älskar en, känslan av att livet är som den där underbara festen för två veckor sedan. Men det gäller att glädja sig så länge det varar för sen blir man...
Svart: Man har ju perioder i livet när man bara känner att alla tåg har gått, när man känner att livet bara är som en enda lång melankolisk Ingmar Bergman film, när man känner att pengarna är slut och alla vännerna gått hem. Alltför sällan leker livet och färgen svart är underbar på ett obehagligt sätt.
Röd: Med lätthet rodnar jag för minsta lilla sak. Jag rodnar av kärlek, jag rodnar när jag gör bort mig, jag rodnar när någon säger något fint till mig. Man blir generad och då är det svårt att behålla färgen,
Beige: En färg som symboliserar meningslösheten, likriktningen, den mediokra medelvägen... Ingen vill vara beige, men den kulören ser jag alltför ofta runt omkring mig. Tror du på något, ställ dig upp och skrik! Skrik mot orättvisor, mot maktmissbruk och mot snäva ideal!
Blå: När man är kall, nyser och mår allmänt skit så längtar man bort från helveteshålet Luleå. Men den blå färgen som man får när man fryser är inte lätt att bli av med. Man får tänka på att varje årstid har sina poänger, men är man kall i sinnet blir verkligheten tyngre att leva med...
Svårare än så är det inte, eller hur? Man blir glad av blandade färger, så varför slåss människor? Alla olika - alla jämlika!
Ängelns spröda vingar skyddar!

Tillägnat oss som kämpar mot rasism och skitsnack, oavsett vilken nivå man befinner sig på!