Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften!

Håller för tillfället på att få mina vackra, underbara, roliga blivande studenter att skriva dikter och förstå att uttrycka sig metaforiskt och känslosamt! Det går inget vidare, mina kära studenter verkar rätt slitna både fysiskt och psykiskt. Och eftersom kursen är slut till jul så verkar de flesta inte kunna pressa sig själva lite till, och vem är jag att klandra? Jag förstår dilemmat som innebär att man omöjligt kan satsa på alla ämnen samtidigt, och när man dessutom mår psykiskt dåligt så blir det ett helvete utan ljusglimtar.

Har inte slutat blogga, eller dragit ner medvetet på bloggandet ifall ni undrar, det är bara så att allt känns så förbannat tungt just nu (där ser man, även jag...) och jag känner att den där jävla lampan, den som alltid snurrar över mitt huvud och som gör mig så jävla förbannad, har tagit ny fart i sin vilja att göra mig blind för verkligheten, den verklighet som består av orättvisor och smutskastning. Nu gäller det att bita i, våga se framåt och se ljuset - men mellan mig och ljuset finns den där satans muren som innebär ett obehag, ett obehag över att ens konfrontera nya dagar i labyrinten som kallas verklighet! Helvete! För att knyta ihop denna lilla text med min rubrik, hoppas jag iallafall att de skaften jag har på mitt samvete står upp och säger vad de tycker när de sopar bort den orättvisa smutsen!
...och hela tiden snurrar HH:s låt "De kommer kliva på dig igen" i mitt huvud...
Ängeln klär inte ut sig!

Tillägnat min blåa fina stjärtlapp som hänger i mitt arbetsrum och ger mig en fin känsla i kroppen eftersom jag vet att hoppets låga brinner! Sopa bra vänner!