Nu får det fan räcka!

Visst är det kul att bilda sig en uppfattning om en människa där man bara bryr sig om att höra en version?

Visst är det kul att anta att personen som håller tyst, är den som automatiskt har gjort fel, eller är den "onda" personen? När det i själva verket inte sällan är den personen som är den mognare. Den personen som inte vill smutskasta. Den personen som bryr sig om andra personer, än bara sig själv. Den personen som älskar barnen (om man nu skulle ha sådana) föutsättnings - och kravlöst mycket och därför vill att DE ska ha det bra och känna sig trygga.


Veta att de blir hämtade när de ska! Veta att de alltid kan berätta om något hemskt hänt på skolan/dagis! Veta att personen alltid skulle göra allt i sin makt för att ständigt skydda dem från smärta och olycka!

Men visst! Det har varit magiskt roligt, och faktiskt ganska intressant, att ha sett personer man trodde var riktiga mysvänner ,vända en ryggen och inte bry sig om man så ens skulle dö. Hjärtat blöder över insikten av hur svag den mänskliga individen är. Det första man hör, tror man sig veta och bildar sig en uppfattning kring. Varför ta reda på fakta? Onödig tid, eller hur? Vi dömer och hänger ut istället, för det blir så mycket lättare att döma ut en person som följer sitt hjärta och visar sig sårbar än att döma en iskall robot som bara lever för sig själv och sina egna ideal. Detta kan jag också ha gjort, men då var man 13-14år, och inte, som nu, en vuxen individ som borde ha nått viss mognad.


Det viktigaste är ju att få en syndabock, för då höjs man ju själv till skyarna och känner sig SÅ mycket bättre som människa, i sin mamma eller papparoll eller i sitt liv som man själv inte har eller har haft.

Titta på honom/henne? (avsmak...)
Hur kunde han/hon göra så? ( nedlåtande...)
Så skulle jag/vi aldrig göra? ( värdering...)

Ungefär som när jag själv älskar att titta på tvprogram om hemlösa människor, eftersom man själv känner sig så grymt nöjd över hur man själv har det...


Jag kan med lätthet och gott samvete säga att JAG uppfostrat, aktiverat och utvecklat världens bästa ungar och vet vilket fantastiskt jobb jag lagt ner. Jag vet varför Miranda och Theodore helt på eget initiativ började kalla min Ängel för MAMMA, mindre än en månad efter att hon för första gången hade träffat dessa magiska ungar! De kände väl att det kom in en enormt kärleksfull och omhändertagande person i deras liv som faktiskt, faktiskt brydde sig om just dem, och visade vilja att engagera och vilja till att aktivera, reagera och motivera! Inte svårt att förstå, eller? Jo, tydligen - för en del. Och för detta engagemang har denna underbara 22 åring fått stå emot en massa spott och spe. Denna 22 åring som visat och, hela tiden, visar så mycket mer mognad än vad folk som är betydligt äldre än henne visar. Hon lever sitt liv genom dessa barn på ett sätt som gör att till och med min egen kärlek till det bästa som finns, Miranda och Theodore, bleknar en smula. Barnen är alltid trygga med henne och hennes kärlek till barnen belönar dom med att kalla henne mamma. Vad är problemet? Vad behöver folk bry sig i? Att världens underbaraste ungar mår bättre än någonsin? Undrar om ni visar lika mycket engagemang i alla världens olyckor? Om ni inte gör det, så se för fan till att göra det; DÅ kan ni göra nytta. Det ni gör nu är bara ren och skär mobbing och det är vidrigt att skåda.


Jag och Sara har haft ett helvete - inte med vår kärlek till varandra eller med kärleken till eller från barnen, för det säkraste av allt säkert är verkligen att barnen lever för oss - med oss.
Det har varit mordhot, anklagelser hit och dit utav diverse "närstående" som helt plötsligt vaknat upp och börjat kasta sten i glashus och arga, avundsjuka "tittasnettblickar", när vi fyra har gått på stan tillsammans, rena personangrepp som sjunkit till en sån nivå att det innefattar utseende; bra bra, fine fine!
Vad du än gör, se till att inte hylla och berömma paret som vågade följa sina egna känslor...
För visst måste det vara något fel? Jag har ju hört att... Han är ju...
Jag har hört att hon är...


Helvetet har varit trångsynta personer i ens omgivning som inte har kunnat förstå, eller ens velat försöka förstå att den biologiska mamman inte alltid är "den bästa lösningen" för barnen. Och varför skulle det vara så egentligen? Har inte en aning, men tydligen vet alla så jäkla mycket bättre än mig i denna fråga- så jag borde väl antagligen bara hålla käft, eftersom jag inte har rätt att uttrycka min åsikt utan att det ska bli en jävla massa liv? Och varför blir det då en jävla massa liv? Jo för att det ÄR JAG som hållit tyst och inte smutskastat. Och tänk, jag är PAPPA, och det är ju aldrig lika "viktigt" och vackert som en mamma, eller? Tänk vad jag kommer njuta när barnen själva får välja vad som är rätt och riktigt...Underbart!



Världen är allt bra uppochnervänd ibland va? Allt för nu!
Detta är första och sista gången jag tar upp detta. Hädanefter blir det inget prat om sånt här, det får andra sköta. Ungefär som när alla startade krig på min blogg när min mamma låg för döden. Bra gjort för övrigt!

Jag tar upp bloggandet igen härmed och fördjupar mig i saker som är intressanta, saker som folk tyckte/tycker var/är kul och viktigt att läsa. Men jag ville bara dra in detta inlägg, eftersom så kallade människor inte kan välja sina strider...

Tack till alla som förstår och inser saker och ting, för det är trots allt väldigt många fler än de som talar utan att lyssna.

Kan inte bara folk slappna av?

Ser människor som har två eller tre fönster öppna samtidigt när de sitter på nätet.

Ser människor som cyklar samtidigt som de messar.

Ser folk som sitter i sin bil samtidigt som de pratar i sin mobil.

Mobilen och internet styr våra förbannade liv. Tänk vad hemskt det var förr i tiden, när man tittade folk i ögonen när man hade kontakt...Och tänk vad hemskt det var förr i tiden när man inte snokade runt och visste allt om alla, utan att de ens själva vet att just han/hon vet det...



Visst var det ärligare på något sätt förr?! Och mitt i allt sitter jag på Kulturens hus biblioteket och skriver dessa rader och saknar vårt internet som tusan, för att åskan tog det ifrån oss, snyft.

Kalla det dubbelmoral - eller bara en kort reflektion över hur vi människor har förändrats oerhört radikalt. Från livstörstande till en törst efter vad som liknar godbitarna från vilken skvallertidning som helst... Vem har flest vänner? Vem har gjort vad? Vem har festat med vem? Vem är störst idiot som lägger ut bilder på sig själv onykter?

Varför snokar man runt? Jo man får veta saker om människor som man skiter fullständigt i in real life, men har man inte koll så är man ju inte "med i matchen". Livsmatchen för inbördesbeundranklubben.



I så fall fortsätter jag gärna på bänken, för där har jag suttit skönt under hela mitt liv.

Tänkande människor håll ut! Det kommer en morgondag.

Och du hjärtat; du övningskör grymt bra!

Natten - en förstärkare!

I morse låg jag och tänkte på natten - natten är en förstärkare, ett förstoringsglas. Det ensamma blir ensammare. Det gemensamma blir gemensammare. Alkohol och misshandel går hand i hand. Är man då priviligerad eller bara alienerad om man inte vill uppleva nattens hemskheter och underbarheter?

Natten är underbar- men också ryslig.

Den är livskapande- men också livtagande.

Natten är inte ärlig, eller är det just detta den är? Släpper spärrar eller slår spärrar in?

Natten är ett förstoringsglas - en förstärkare!

85 procent av vissa brott sker på natten, under nattens mörker. Om det inte skulle finnas mörker, skulle då våldtäkt och misshandel existera? Skulle alkoholindustrin dö?

Skulle vi hitta andra vägar till förstärkningar? Till verklighetsflykt och till...verklighet och ärlighet.

Är natten en stor anledning till att ljuga, eller är den nyckeln till ärlighet?

Allt förstärks, i natten - denna natt som är ett förstoringsglas, en förstärkare.

Går man ut gör man det för att fly verkligheten. Vem går ut nykter? För då är man ju, hemska tanke, sig själv- ytterst obehagligt.

En vanlig natt kan vara en fullständigt livsfarlig natt. Om natten är allt som vanligt - fast lite mer. Poliser, läkare och babylonvakter har det som värst och mest stressigt under mörkrets timmar. En blick kan innebära ett liv i rullstol och att titta bort, borra ner blicken i asfalten och fortsätta gå kan innebära det samma - lita på mig för jag har erfarenhet...

Om natten vågar fega jävlar komma ur sitt patetiska skal och förstöra människors liv.

På dansgolv runt om i städerna, förvandlas blyghet till dryghet. Lite senare blir en misslyckad kvälls frustration utbytt mot aggression. Om natten skäms man inte - i ljuset skäms man däremot. Ett vanligt liv på dagen blir en språngbräda till nattens finskjortor och tajta t-shirts där plånbok och muskler spelar en betydande roll. Där hejdlöst korta kjolar tillsammans med extrema urringningar skriker " se mig nu, om natten är min uppmärksamhetstörst som störst".

Natten är ett förstoringsglas - en förstärkare.

Natten är ett mörker, och ingen verkar ha någon lyktasom lyser upp det hela. För natten, ja natten är brutal, för om natten lever kärlek och hat i en häpnadsväckande synergi.

Tar natten någonsin slut?

Absolut, men natten är trots detta ett förstoringsglas - en förstärkare!

Till ängeln: Tack för att du lyssnar och vågar se mig, trots min litenhet. Du har allt och är allt.

Och vi reagerar inte... fler reflektioner

Satt och tänkte på två "fiktiva" människor som inte känns vid, vid namn - utan vid sitt sätt att se på samhället och vad livets lott gav dessa individer . Dessa personer bor på olika ställen, är av olika kön, känner inte varandra vid namn - men har liknande problem. Är förmodligen rätt lika dig och mig, eller? Lyssna på detta:

Han gick vilse någonstans, var vet han inte - men hans jobb är en tung börda. Det har lett till 47 veckors ångest innan semestern kommer. Du förstår att han blir trött och fullständigt svag. Alternativen finns inte och hans händer är i och med detta fullkomligt bakbundna. Han längtar så grymt mycket efter lycka i sitt liv, men han gör inte en människa glad. Ingen som hälsar. Ingen som tycks se...
Och hans hem? Ja, hans hem ser han aldrig till, för han slutar aldrig jobbet före fem och efter det magiska klockslaget stressar han sen hem för att om möjligt hinna slappna av. Stressa hem för att hinna slappna av, ja ni förstår...
Samtidigt matas han med bilder från tidningar och tv på hur "lyckliga människor" har det; dessa reser lite mer, dessa hänger hemma lite mer, dessa håller fest för lite mer, dessa bor finare lite mer, dessa är lyckligt lottade lite mer... Det är något skumt med detta, när han själv bara jobbar och jobbar men känner sig som en vanlig lönsslav med inkassokrav.


Hon gick också vilse någonstans, inte heller hon vet riktigt var - men hon känner sig känslomässigt barskrapad, ruinerad. Hon har blivit fullständigt alienerad (slå upp och lär, som jag brukar säga...)utan att veta när detta hände. Hon äter Zoloft, tuggar Sertralin och trycker i sig Imigran så att hon slipper känna depression och huvudvärk.
Samhället har dessutom hittat parfymer så hon slipper lukta som hon gör - tänk vad samhället ställer upp! Hon blir inte yngre och får därmed ångest inför mat, drar man upp hennes tröjärmar ser man sår på armarna.
Hon vill så gärna hitta kärlek, hennes hjärna är redo för kärlek - men finns det någon tid? Hennes budget är knapp och hennes byxa smiter åt för mycket runt midjan tycker hon själv - trots att hon matar sig full med lightprodukter, såna där av samhället hårt marknadsförda produkter som man kan köpa sin lycka med, ni vet.
Hon vill så gärna ha det som andra har, vara lika smart, ha lite mindre bak, ha en näsa som är lite mera rak - då kanske...Då kanske hon skulle kunna le som dom andra, kanske till och med kunna dansa som dom andra, möjligen se ut som de andra och då kanske hon skulle må bättre?

Vad tror ni? Samhället förstör och bryter ner människor. För vi ska väl inte hyckla med att allt mäts med sjuka mått. Men om man verkligen kan köpa sig sin lycka, är då vårat inre värt någonting alls?

Som sagt, det finns många som dessa två där ute, i Världen, i Sverige, i Luleå - även år 2010, och dessa blir fler och fler ju fler år som tillryggaläggs utan att idealen bleknar.

(Min text baseras lite vagt på en reflektion av ledarmötena i Svenska Akademien)
Och bilden på kon och på aporna är från Ölands djurpark där vi var på kärlekssemester nyligen.

Sol ute - men fan inte i sinnet!

Vaknade just upp till en kanondag som jag hade tänkt tillbringa med underbara Mirro och magiska Theodore på badstranden(stackars ÄngelSara jobbar ju). Men känslan av lycka slogs i bitar när jag får läsa följande artikel:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7422237.ab

Alltså, hur matt blir man på en skala? Och Gudrun Schyman dessutom. Visserligen har hon alltid, enligt mig, setts som den största av alla populistiska politiker, med rejvdansande och en liberal syn på droger, för att locka unga, omedvetna väljare till dåvarande vänsterpartiet. Ungdomar är lättledda och röstar hellre på person än på politiska ståndpunkter och det visste lilla Gudrun tidigt.
Men samtidigt är hon en sån politiker som jag själv lagt min röst på, just för att hon kämpar för de sjuka, svaga och "bortglömda" i vårt samhälle - egentligen den enda nuvarande politikern som sitter i någon sorts ledarposition som gör det/har gjort det.
När miljöpartiets språkrör ständigt är för mycket miljöfascister, så finns (eller snarare fanns) alltid Gudrun som ett "verkligt" alternativ för oss som spyr på allt maktmissbruk och lönefrågan för kvinnorna, som borde vara självklar. Men nu vet jag inte riktigt... Gudrun tappade greppet redan när hon startade FI, som är mer ett "viklararossutanmännenfördeharförtrycktossiårhundraden" än ett parti som går i striden för kvinnors verkliga rätt - sida vid sida med männen!
Nåja, för att inte bli för politisk så kan jag bara säga att det är fan förkastligt att bränna pengar som kunde gå (om det vore den gamla Gudrun, innan hon tappade greppet)till de svältande barnen i Rwanda, trampminornas offer i Angola eller till en ny back i Luleå Hockey... :) .

Visserligen gör Gudrun förstås detta för ren PR för ett parti som är dömt att hamna på max två procent i valet, men jag blir ändå grymt illamående för att hon visar prov på hänsynslöshet mot andra människor som inte har det lika gott ställt som överklassGudrun, som har feta representationskonton och gör avdrag värre än en egen företagare..

Visst, Gudrun har inte fått min röst sen hon bytte parti och inriktning i sin politik, men dagen kunde ha börjat bättre än att ännu en gång få se en rik jävel förstöra för de sjuka, svaga och fattiga, och dessutom en som förut så starkt stod på barrikaderna.

Men tittar jag ut genom fönstret på det fina gula huset på Fredsgatan så ser jag att solen fortfarande är glödande, så självklart tar jag med familjen ut och njuter av denna dag - om än med en liten fadd odör i munnen efter Gudruns idiotiska prettofasoner. Och dessutom blir ju inte dagen fullt lika solig som om vår underbara prinsessa skulle följa men, vi får försöka få lite sol på oss iallafall.

Känn igen!

REGNIGA DAGAR - stresspanik för att det inte är sol, och snart börjar man jobba...

SOLIGA DAGAR - stresspanik för att få ut hela familjen och hinna sola, bada och ha roligt INNAN det blir molnigt (helst FÖRE klockan elva annars är det kört...).

LEDIGA DAGAR - stresspanik för att man egentligen inte gör något vettigt, mer än att diska, städa, läsa böcker eller klippa tånaglarna.

DAGAR NÄR MAN JOBBAR - stresspanik för att man MÅSTE vara kvar till klockan fem, och därför tvingas hämta barnen sist ännu en dag på skolan/dagis. Vill hinna med massor med ängel och barn, men tiden är för knapp.

HELGENS DAGAR - stresspanik för att man vet att helgens enda dag som inte innefattar att antingen ha jobbat samma dag, eller ska jobba dagen efter är lördag.

LÖRDAG - stresspanik över att bara ha denna dag som verkligt avslappnande och ledig dag att tillbringa med dem man verkligen älskar. Men eftersom denna dag bara är 24 timmar kommer ju stresspaniken över att den bara är 24 timmar och inte mer eller mindre än 24 timmar och gör sig gällande. 24 timmar 24 timmar 24 timmar, varav man sover bort åtta timmar, gör/äter middag och diskar en timme - ojdå, bara 15 timmar egentligen av veckan som man kan slappna av på - stresspanik över det!


Och herregud vad brunbrända alla människor är - panik, måste sola mer.
Och herregud vad ren bil grannarna har - panik, måste åka och tvätta den.
Och herregud vad folk åker utomlands - panik, måste spara pengar.
Och herregud vad alla är lyckli....nä stopp där Rickard. Där går gränsen faktiskt. Jag är faktiskt världens lyckligaste. Visst, det verkar som att många har svårt att greppa det eftersom jag mest skriver om saker som irriterar mig och som gör mig själsligt ledsen. Men kom ihåg, man kan ha något att säga och ändå våga/orka skratta, så lycklig? Jo absolut, oerhört lycklig!

Men, paniken finns ständigt där och vad gör då jag, Rickard Lars Arne Kjellgren, åt allt detta som måste göras och som snurrar runt i huvudet och orsakar all denna panik?

Jo, jag njuter av att vara lycklig, långt ifrån så perfekt jag skulle vilja vara - långt ifrån Twilightmuskler, Lady Gaga-musik, blekta tänder, trubadurduktig på gitarr, händig snickarapa, duktig fotograf eller kunna dra iväg ett hårt skott med fotbollen utan att få så helvetes ont i foten.
Jag vet att jag får nöja mig med att vara riktigt bra på minigolf, grymt duktig på huvudräkning, kan alla länders flaggor och huvudstäder, inte lönnfet som många andra i min ålder, en sjuhelsikes bra pedagog och lärare, en bra vän till de som uppskattar att ha en vän som gråter och skrattar omvartannat och sist men långt ifrån minst - en snäll och kärleksfull fästman och en enormt bra pappa.

Det är allt jag kan, det är sån jag är. Räcker det? Det avgör inte jag men jag får nöja mig så, men vet ni vad; stresspaniken ligger och pyr.

Reflektioner signerade en juninatt 2010.

Ny bloggdesign - vi får väl se hur det mottages av de tänkande människor som fortfarande tycker att det är värt att gå in och beröras av mitt upprepande svammel om att fortsätta kämpa och stå upp för sin sak. Vägras tryckas ner - ja ni vet...

Nyss hemkommen från en magisk bilsemester med prinsessa och barn, som innefattade Gröna Lund, Skansen, Motala, Öland, Gränna, Visingsö och Kolmården i nämnd ordning, känner jag mig lagomt stel i hela kroppen efter att ha snittat 50 mil i bil om dagen.
Eftersom vi reste de längsta sträckorna på natten så sov förstås hela familjen och jag lämnades ensam att sväva iväg i mina tankar, samtidigt som mil efter mil avverkades i en ibland alltför snabb hastighet (ett finger till Babylon kan man alltid trycka upp, även på en underbar familjesemester).

Tankarna som dyker upp i huvudet formas av den musik som strömmar in i mina öron, lyssnar på Dia psalma, Svenska Akademien, Looptroop, Norrlandshardcore, Promoe, KSMB, Asta Kask och faktiskt också lite Broder Daniel. Musik som har ett gemensamt - det berömda mittenfingret i luften.

Miranda, Theodore och Prinsessan Sara slumrar sött och rofyllt, minigolfbanor passeras och musiken strömmar in och formar mina tankar.

Idag är de bästsäljande tidningarna s.k "livsstilsmagasin", som skördar enorm framgång tack vare människors osäkerhet på att passa in.
När det förr i tiden räckte med att bara vara, är man numera en nolla om man inte dricker Chai i glas, äter libanesiskt eller etiopiskt, tränar med begrepp som omfattar orden pilates, bodycombat, afrofuck och powermegashityoga...
Vad hände med te i söt tekopp, korv och makaroner och gammal hederlig löpning; ensam i skogsspåret med tillhörande funderingar kring det viktiga i livet?

Särskildhet leder som bekant till ensamhet.
Independent i mina tankar då för tiden - rutiga flanellskjortor som mina idoler i det nyskapande bandet Just D. Jag var en tönt enligt alla runt omkring mig, känslomässig, trevande och osäker. Inte särskilt svårt alltså att bli tvångsförpassad till en marginalgrupp, som det så vackert heter inom psykologin. Där var jag då, där är jag nu!
Independent i mina tankar nu för tiden.

Självvalt säger en del, men till dessa personer kan jag bara säga; "Vet du vad?"
Människan Rickard har fortfarande smuts på ryggen, skit som inte går att få bort - trots att flanellskjortan numera hänger i garderoben så sätter allt sina spår, goda råd säljs alltid dyrt och jag har aldrig fått goda råd i mitt liv, jag har varit ensam i den där jävla striden, striden som i folkmun går under benämningen ACCEPTANS.

Bilar kör förbi i en aldrig sinande ström, som ett bevis på att alla alltid är i rörelse, ständigt denna förändelse. Häng med i rörelsen eller kom aldrig ut ur marginalen! Jag vill bara hoppa av i farten, alltid velat det.

Känner att jag har ränder på skjortan, för samhället- och människorna i det, har skapat ett fängelse för oss som tror på kärlek och revvolt.
Det man inte har i benen får man ha i huvudet - check
Det man inte har i plånbörsen får man ha i hjärtat - check
Det man inte har i kroppsstyrka får man ha verbalt - check

Och detta var bara ett par av alla reflektioner som brusade in i mitt huvud, när min underbara, fantastiska familj sov och jag kände mig lyckligare än någonsin - och lycka för mig är att hålla tankarna och glöden vid liv - och sparka uppåt, naken och öppen, med den ostridbara kärleken från Kärleksängeln Sara, Magiska Miranda och Fantastiska Theodore - en juninatt 2010.

De rika dricker fattigas blod, som om det vore cappuccino...

Stoltkultur vs Skräpkultur 0-1

Sitter med mitt originella Originalmål på MAX.

Platsen? Arlanda

Omgivning? Beklaglig

Har mycket i huvudet, men fokuserar på att försöka lyssna på vad folk säger runt omkring mig, eftersom jag vet att det är just det som får mig att inspireras, fokuseras, irriteras och gladeligen imponeras; av människor som har så fullt upp med att vara just människor, så att de glömmer bort sin egen existens.

De glömmer bort att allt inte handlar om Carola, som åker till katastrofens Haiti med fina parfymer inköpta på NK (tysta ner kvinnan för fasen,skulle det varit för ett par hundra år sedan skulle hon brunnit på bål!).

De glömmer bort att man faktiskt klarar av att säga nej till baksmällor som vi fått genom vårt teknologiserade och materialistiska köpochvarlyckligochvarstarksnyggsexigochegoistisk samhälle, såsom Facebook, Foppatofflor, Uppmärksamhetshets, Fallskärmar till de som redan sitter uppe bland molnen, I phones, Tandblekning, Gymkort, LCD, Lady Gaga, Thailandsresor - you name it!

Stoltkultur har bytts ut mot skräpkultur . Medmänsklighet har bytts ut mot överkänslighet.

Att läsa böcker och vårda sitt inre har bytts ut mot Paradise Hotel och att smygtitta vad andra idioter gör med sitt liv via Facebook. Lobotomi?

Jag ser rika, lyckliga familjer (på ytan?!) med brunbrända barn som just varit i Kairo och redan planerar sin nästa miljövänliga utlandsresa till Bangkok.

Jag ser f.d ensamma, överviktiga män som kommer med en 20 år yngre thailändska under armen och ingen har en aaaaaaannnning om varför 75% av alla som åker till Thailand varje år är ensamma killar/män/gubbar. Varför, tror ni? Gissa en gång!

Jag ser i min tidning att Tito Beltran är frisläppt. Är det en slump att både han, Billy Butt och Joy Rahman plus ett tiotal andra "halvkändisar" med invandrarbakgrund hängs högt i media?

När Papa Dee anklagades för att ha misshandla sin fru blev det ett jävla liv, men när Magnus Hedman (föredetting, fotbollsspelare...) slog sin fru vacker gul och blå - då reagerar ingen!

Helvetes jävla samhälle. Så jäkla snabba på att döma, men fullständigt inkontinentinkompetenta på att egentligen BEdöma.

Tänk på alla landminor!

Har ni skänkt till offren i Haiti?

Oss emellan skiter jag högaktningsfullt i Haiti, för där har vi ännu en sak som media lurat på oss, för att vi ska flytta fokus från det största problemet som vi i västvärlden själva har skapat för att vi stuckit huvudet i sanden allt för länge, en briserande bomb som har existerat i årtionden och som kommer fortsätta både när du och jag ligger under jord, SVÄLTEN I AFRIKA!

I Etiopien och Sudan dör ett litet barn varannan minut, dygnet runt, men va fan gott folk - det är väl ett minimalt problem, eftersom det inte händer i områden där vackra, rika astridlindgrenlandssvenskar åker och spenderar sina pengar man fått tillbaka på skatten, eller?

Media dövar sitt samvete och BEdövar oss, med sitt snack om vilka bantningskurer som gör dig snyggast, vilka optioner som genererar störst profit, vilka facebookgrupper som är "hetast", vilka modebloggar man ska läsa osv osv osv osv. Fattar ni problemet eller blir det för mycket text ?

Jag tar i så jag spricker, jag vet - men ibland måste jag, ibland måste det ut, ibland blir jag less på alla som bara vill passa i kostymen.

Män och kvinnor som tjänar mer i lön än min hela släkt, män och kvinnor som privatiserar kommunala tjänster som skola, omsorg och vård, bara för att få en fetare bil, fetare lönecheck och fetare mage!

Skjut mig, jag tål det - men då får ni fan spara sista kulan till er själva - hycklare!

Mycket snurrar i mitt huvud.

Platsen? Arlanda

Omgivningen? Beklaglig

Sara Maria Lindqvist - i all din litenhet har du så mycket kärlek och vårdande egenskaper i dig, att jag blir mållös och tappar andan varje gång jag tänker på dig, alltså 1440 minuter om dygnet.

Sammanbundna! Jag som alltid brukar ha mål i mun, men denna gång kan jag bara sammanfatta allt med: Du är blodet som rinner i mina vener, du är hjärtat som bultar i mitt bröst och du är framförallt bärare av kärleken och ömheten som överväldigar mig, Miranda och Theodore - vår familj, varje dag- då, nu och för alltid!...oj jag lyckades visst få ur mig något iallafall.

Requiem över vår förbannade dödlighet!

"Pappa dog för en halvtimme sen" - orden var min storebrors.


"Pappa dog för en halvtimme sen" - telefonen kastades i väggen.



"Pappa dog för en halvtimme sen - jag knäade utav budskapet, golvades värre än vad jag slogs till marken utav mina våldnaders experimentlusta på min osäkra, svaga själ, ett antal år tidigare.



"Pappa är död, pappa är död, pappa är död - fy fan vad jag hatar honom! Varför kunde han inte förberett mig på det hela? Varför lämnade han mig med alla frågor? Varför?


Historien om Arne Oskar Kjellgrens förhållande till hans son Rickard Lars Arne Kjellgren går att göras lång, men det är inte relevant, så jag nöjer mig med att säga följande:
Pappa var en man ur arbetarklassen, vaknade klockan fem på morgonen, cyklade in till Motala centrum, en nätt cykeltur på 6 kilometer ENKEL väg, för att sälja grönsaker och blommor på torget. Cyklade tillbaka samma väg, för att sedan hjälpa sina föräldrar med hushållsarbete, för att invänta nästa dags cykeltur...
Varje dag likadant, år in och år ut. Jobba, jobba, jobba, vara lojal mot sina föräldrar, inte klaga, bara göra sitt jobb och trivas med det man gör! Vara nöjd med sin lott liksom...


Sen flyttade mannen upp till Luleå, byggde upp Bellis blomsterhandel, och fortsatte jobba 06:30-18 varje dag, fram till sin död. Inte för att han var tvungen - utan för att han ville. Han ville göra saker, han ville jobba med människor, han ville inte sitta stilla.

Hur kommer då jag in i bilden, hans yngsta barn - sladdbarnet, som blev den "bortskämda lilla slyngeln" som de andra barnen i vår stora familj, aldrig förstått sig på. (för annorlunda?)
Kan i min vildaste ologiska fantasi inte begripa vari konstigheterna ligger.

Har det att göra med att jag aldrig fick tid att umgås med min käre far, för att han jobbade dygnet runt?

Har det att göra med att den enda gången om dagen man fick se skymten av honom var vid middagsbordet klockan 18:30, där han satt med trötta ögon för att han återigen jobbat från kl 06:00 på morgonen? Det man han säga på den korta tid han var kontaktbar innan sjunyheterna började var inte mycket alls, av värde. Och klockan åtta sov han som en stock, för att orka med, för att "göra sin plikt", för att "dra sitt strå", för att försörja...

Tror ni det var läge att ta upp den själsliga misshandeln som pågick?

Tror ni det var läge att försöka förklara för honom att jag faktiskt tycker det är för jävligt att jag som son inte får se skymten av min far, förutom ett par få minuter om dagen?

Nä skulle inte tro det va. Det var ju för fan inte ens läge att berätta något så ytligt, som hur bra jag hade haft på det skitsvåra geografiprovet, för han var inte kontaktbar.

Missuppfatta mig rätt, jag älskade/älskar min pappa oerhört oerhört mycket - men jag träffade honom ett par minuter per dag, endast ett ögonblick - ett ögonblick så kort att jag till slut förstod att för att få tid att umgås med honom var jag tvungen att söka PRAOplats på hans egen firma; Bellis Blomsterhandel.

Fatta hur sjukt det är! För att få TID att träffa sin egen pappa, måste man söka praktikplats på hans jobb. Varningsklockor eller?
Nåja, när jag stod vid hans gravsten i söndags, på årsdagen av hans bortgång, efter att ha skottat en gång i den djupa, tunga snön i tvåtimmar för att komma fram, så kändes det bara...tomt.

Tomt för att jag inte ville ha en pappa som han, eller ville jag?
Tomt för att jag mår så jävla dåligt av att veta hur lite han brydde sig i mig, eller gjorde han det? Tomt för att jag inte kände honom, för att jag inte fick tid att känna honom, eller fick jag?


Hans pliktkänsla ledde till att hans jobb tog honom ifrån mig, säkerligen inte ovanligt förekommande - men dock, så fruktansvärt, förbannat, jävla onödigt.

Här står jag nu, blåst på alla minnen han varit med om, blåst på att veta hur han hade det som liten, blåst på vad han gillade att göra, blåst på vad han gick och tänkte på under sina 13 arbetstimmar på jobbet, varje dag. Men det värsta av allt är att han också är blåst, blåst på att veta vad hans son fått utstå, vad han gått igenom, hur mycket det har stormat och hur en ängel räddade honom från att sjunka som en sten, ner i det stora, mörka svarta!


Tack pappa för att du iallafall gav mig så pass mycket tid att jag kunnat odla fram humorn och engagemanget som du alltid hade, i vad du än tog dig för. Jag kommer aldrig bli lika älskad som du var, du hade verkligen ingen som tyckte illa om dig - men jag lovar, jag kommer att bli en bättre pappa än vad du var.
Ögonen tåras och jag hade verkligen offrat min högra arm för att du skulle ha berättat mer om dig och ditt liv - ditt liv som du levde i jobbets dunkla sken. Fan, din idiot! Fan, din hjälte! Var du tvungen att jobba ihjäl dig?

Ängeln tröstar, förstår, vårdar, lyfter upp och får mig att förstå att jag inte behöver skämmas, utan att jag har rätt att skina!

Tillägnat Arne Oskar Kjellgren, en arbetande man och en far till sju stycken barn.