Och vi reagerar inte... fler reflektioner

Satt och tänkte på två "fiktiva" människor som inte känns vid, vid namn - utan vid sitt sätt att se på samhället och vad livets lott gav dessa individer . Dessa personer bor på olika ställen, är av olika kön, känner inte varandra vid namn - men har liknande problem. Är förmodligen rätt lika dig och mig, eller? Lyssna på detta:

Han gick vilse någonstans, var vet han inte - men hans jobb är en tung börda. Det har lett till 47 veckors ångest innan semestern kommer. Du förstår att han blir trött och fullständigt svag. Alternativen finns inte och hans händer är i och med detta fullkomligt bakbundna. Han längtar så grymt mycket efter lycka i sitt liv, men han gör inte en människa glad. Ingen som hälsar. Ingen som tycks se...
Och hans hem? Ja, hans hem ser han aldrig till, för han slutar aldrig jobbet före fem och efter det magiska klockslaget stressar han sen hem för att om möjligt hinna slappna av. Stressa hem för att hinna slappna av, ja ni förstår...
Samtidigt matas han med bilder från tidningar och tv på hur "lyckliga människor" har det; dessa reser lite mer, dessa hänger hemma lite mer, dessa håller fest för lite mer, dessa bor finare lite mer, dessa är lyckligt lottade lite mer... Det är något skumt med detta, när han själv bara jobbar och jobbar men känner sig som en vanlig lönsslav med inkassokrav.


Hon gick också vilse någonstans, inte heller hon vet riktigt var - men hon känner sig känslomässigt barskrapad, ruinerad. Hon har blivit fullständigt alienerad (slå upp och lär, som jag brukar säga...)utan att veta när detta hände. Hon äter Zoloft, tuggar Sertralin och trycker i sig Imigran så att hon slipper känna depression och huvudvärk.
Samhället har dessutom hittat parfymer så hon slipper lukta som hon gör - tänk vad samhället ställer upp! Hon blir inte yngre och får därmed ångest inför mat, drar man upp hennes tröjärmar ser man sår på armarna.
Hon vill så gärna hitta kärlek, hennes hjärna är redo för kärlek - men finns det någon tid? Hennes budget är knapp och hennes byxa smiter åt för mycket runt midjan tycker hon själv - trots att hon matar sig full med lightprodukter, såna där av samhället hårt marknadsförda produkter som man kan köpa sin lycka med, ni vet.
Hon vill så gärna ha det som andra har, vara lika smart, ha lite mindre bak, ha en näsa som är lite mera rak - då kanske...Då kanske hon skulle kunna le som dom andra, kanske till och med kunna dansa som dom andra, möjligen se ut som de andra och då kanske hon skulle må bättre?

Vad tror ni? Samhället förstör och bryter ner människor. För vi ska väl inte hyckla med att allt mäts med sjuka mått. Men om man verkligen kan köpa sig sin lycka, är då vårat inre värt någonting alls?

Som sagt, det finns många som dessa två där ute, i Världen, i Sverige, i Luleå - även år 2010, och dessa blir fler och fler ju fler år som tillryggaläggs utan att idealen bleknar.

(Min text baseras lite vagt på en reflektion av ledarmötena i Svenska Akademien)
Och bilden på kon och på aporna är från Ölands djurpark där vi var på kärlekssemester nyligen.