Nå hur ska ni ha det nu, är ni för eller emot gruppsex?

Men va fan, inte kan man väl börja ett inlägg genom en sån rubrik! SKANDAL! Ser rubrikerna framför mig i kvasitidningarna som själva anser att de sitter inne med sanningarna: "Frispråkig friskolelärare går ett steg för långt när det gäller formuleringar i sin blogg"...gäsp...vet ni vad...jag kunde bry mig mindre...

"Va fan gruppsex kan väl vara bra ibland...inte på tre kanske men på...säg tjugofem!"
Nej, nej, nej...han gjorde det igen, större skandaler och värre ordval går inte att frambringa...fy!
Och han ska prata om etik och moral med ungdomar...jag blir mörkrädd!!!

Formuleringarna ovan är inte mina dock, utan Magnus Betnérs...var på en underbart skön standup igår på Kulturens Hus här i Luleå, 108minuter sparkauppåtslickaneråtintelligentpangpåpungenpunkigstandup, signerad en man som tillsammans med mig drar fram den ironiska cynismen(slå upp om ni inte redan gjort det!) ur skuggorna och står för det! Som jag sagt innan, jag är inte lättflörtad när det gäller humor eftersom jag själv anser mig roligast i Sverige (ironin är tung att bära...), men MB:s loja och intellektuella shower får mig såld, gång på gång.
Imponerad av att han kan fylla ut två timmar, attraherad av att han är karismatisk i all jävla enkelhet... Jag har i flera år nu försökt att ha en stor del av mina lektioner uppbyggt som en standup, men tiden räcker inte till. MB:s jobb är ju att...ja just det uppträda och göra research medan mitt jobb är att...undervisa. Fast jag försöker hinna med någon röd tråd och roliga infallsvinklar, så känner jag ibland att... ja vafan, jag lägger ner allt och skiter i det här. Är det värt det? Vad får jag tillbaka? Trevliga utvärderingar från elever, som visserligen värmer i hjärtat och får mig att orka upp varje måndagmorgon, men som inte hjälper ett skit i det jobbiga ekonomiska spelet som kallas för lön! Men ändå står man där och känner lågan, varje lektion, varje dag, varje termin, varje läsår.Snacka om att det finns naiva idioter som Magister Kjellgren.

Tillbaka till showen...mitt i all hysterisk cynism får jag en känsla av att jag bara måste vända mig om i salongen, ni vet en sån där detärnågonjagkännersomsitterbakommigsomjagintesettnärjagkom- känslan. Jag vänder mig om, och det skulle jag inte ha gjort, för vad får jag se? Vad får jag se?
Mr X från Bergviksskolan, en av själtagarna, pojken som tog mitt liv och kastade det på soptippen, pojken som förstörde min självkänsla, pojken som inte förstod vad gråt och "nej jag vill inte" betydde, pojken som blivit man, säkerligen genom att ha gått igenom macholumpen som befäl och fått fortsätta trycka ner oskyldiga,rädda individer. Mannen som nu satt på raden bakom som är mardrömmen personifierad för mig satt och skrattade åt samma saker som jag skrattade åt. Jag tänkte skrika åt honom att han inte har någon rätt att sitta och skratta efter vad han gjort, att han skulle tänka på hur många själar han sugit ur i sina dagar. Själar vars människor går omkring i en levandedöd tillvaro och hela tiden ifrågasätter sin egen värdelöshet.

PANG! (tillbaka ett par år i tiden) Slaget tog hårt och konsist kring vänstra tinningen på mig. PANG! Jag känner hur han och hans tre kompisar lyfter upp mig på biljardbordet i "gröna rummet" (Bergviksskolans uppehållsrum) och medans två av de håller fast mig när jag ligger på rygg på biljardbordet tar "den store ledaren" fram tre stycken biljardbollar, minns än idag att det var den röda(nummer tre?), den gula (nummer ett?) och den lilarandiga (nummer femton?)...kan fortfarande inte koncentrera mig när jag siktar på dessa bollar när jag spelar biljard, så därför låter jag bli att spela biljard. "Den store ledaren" säger till de tio övriga som är inne i rummet, med de obehagligt gröna väggarna, att gå sin väg, för att han skulle "prata lite mer personligt med en kille som behöver lära sig ett och annat". Ja-sägarna gick sin väg utan att säga ett enda ord, för bland dessa fanns inte den vackra, vackra ängeln som ett antal månader senare skulle säga de vackraste ord någon någonsin sagt till mig "Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?" (blogginlägg från den 1:a oktober...ifall ni inte minns ) Dörren stängdes igen och klicket när låskolven vreds om ekar fortfarande i mitt huvud, nu skulle den fula, rädda lilla sjuan få...
"Får jag kalla dig ditt lilla as din fula jävel?", frasen ger mig tårar i ögonen framför skärmen just nu, just här, just denna mörka söndagskväll i en lägenhet på Gultzaudden i Luleå. Just då, just där, i det där gröna rummet som luktade citron efter städerskans dagliga svabbning på det hårda stengolvet, så betydde de där orden kort och gott..."Nu är du död Rickard!".
Jag vet inte hur det är med alla er som läser min blogg, men jag kan säga att när man får den där "Nu är du död Rickard!" -känslan i kroppen, så blir man som en biroll i en av sina egna drömmar, man svävar ut, ser allt suddigt och tror sig veta att detta inte händer mig, eftersom jag bara spelar birollen i min egen dröm. Jag känner nåt kallt stryka mot min kind, den helröda, blodröda, lite slitna nummer tre, håller ledaren i handen och stryker den längs min kind, knackar lite försiktigt med klotet mot min tinning som fortfarande ömmar från slaget som jag fått tidigare, innan själtagarna la upp mig på biljardbordet. "Jag kan lova dig ditt lilla fula as, att biljardbollarna är hårdare än din skalle...". Jag tittar på de som håller fast mig, två stycken snusförsedda 15-åringar som säkerligen inte slutförde sin gymnasieutbildning, två stycken tuffa killar som inte hade någon som helst koll på vad som egentligen skulle hända ett par minuter senare. Två slag senare när jag tittade upp i taket från min liggande position på biljardbordet såg jag en stjärna falla, jag skojar inte, jag tyckte jag såg en stjärna i det gröna taket...En önskestjärna, en stjärna som skulle föra tur till den som såg den...och oj vad jag önskade, jag önskade och önskade, men stjärnan måste ha vetat att killen som önskade sig därifrån inte var värd att tas på allvar, inte värd någonting...för den stjärnan såg jag inte igen, den stjärnan var bara början till ett helvete som jag levde med och fortfarande lever med... Men mister X skratt från igår lägger jag till i min personliga bok över saker som får mig att vilja dö...
(historien var jobbig att skriva och jag ber om ursäkt ifall jag råkade beröra, för tårar och känslor gör en människa svag enligt allt för många i vårt sjuka robotsamhälle av idag, och jag ville absolut inte att ni skulle ta fram era "svaga" sidor för min skull, spara era svagheter till att visa upp det vackraste som finns, omtanke, respons och medmänsklighet!)

Tillägnat besökare nummer 2000 Anton, den cyniske Magnus Betnér och sist men inte minst alla som inte gjorde något fast de redan då visste, alla som såg märkena efter biljardbollarna i mitt huvud men bara tittade ner och lämnade en liten, utsatt pojke till ett liv i ensamhet...tack!
Ängeln borde varit där, redan då!

Oprovocerade våldet är för starkt!

Jag tar er med på en resa tillbka i tiden, till 12/12 2006. Bakgrundsfakta:
Jag och Albin!
Looptroop på Brasseriet i Luleå!
Åldersgräns 18 år!
Mitt favoritband skulle komma till stan, och gissa om jag kommer att minnas denna kväll, den råkyliga kvällen före lucia, för alltid. Eftersom jag tidigare har berättat om att jag anser att jag till stor del har "fel typer av kompisar" (men vissa får inte chansen att välja...) så ville förstås ingen följa med eftersom mina "vänner" mest gillar U2, Kent, Rednex och annan intetsägande musik som gör att man slipper tänka efter när man lyssnar.
Men Albin, som eg. inte visste vilka Looptroop var, lyckades jag få med...och det kan man ju lugnt säga, så här med facit i hand, räddade livet på mig.
Jag hade förstås bestämt mig långt innan för att inte dricka något eftersom jag ville njuta av mitt favoritband nykter (ok, detta räddade också livet på mig...), och när vi kom dit var det smockfullt med folk och 18årsgränsen gjorde sig påmind. Inte påmind på det sättet att man kände sig gammal, jag menar senast i lördags nekades jag köpa något på systemet för att jag inte hade leg med mig, och "mig kan du inte lura att du är över 20..." som den ytterst "trevliga" och tillmötesgående tjejen i kassan sa, utan påmind genom att stämningen var sådär tonårshetsig...
Tonårshetsigheten att hålla på att knuffas som fasen för att markera revir på dansgolvet.
Tonårshetsigheten att killarna tror de är guds gåva till tjejerna och limmar stenhårt fast tjejen redan sagt nej tjugo gånger.
Tonårshetsigheten att det oprovocerade våldet ligger i luften för att höja upp sitt eget unga ego.
Om någon vet hur Brasseriet är uppbyggt så finns det en övervåning också, och jag och Albin gick upp dit för att kunna kolla ner på Looptroop när de uppträdde, vi var smarta nyktra killar tänkte vi!
Klockan tickade på...23:00, bandet skulle just gå på! Då kom det en liten kille, huvudet kortare än mig, typ 17 år och trängde sig in mellan mig och Albin för han tydligen också skulle "kolla ner" på bandet från övervåningen. Helt nyktra sa jag och Albin: "Ta det lite lugnt, vi har liksom stått här i liksom en timme och väntat, så du får ta någon annan plats", inte surt, inte ironiskt, inte otrevligt...bara....helt vanligt liksom.
Han drog iväg och PANG!!! 30 sekunder senare hade han med sig ett helt gäng med whiggers som hade hittat en orsak till att bruka våld på två oskyldiga killar. Mina ben vek sig när jag oförberedd fick ta emot en stol i ryggen, slaget med stolen var så hårt så att stolen splittrades och jag kände träet från stolen regna ner över mitt ansikte när jag låg ner helt oförstående och fick ta emot sparkar, dessa sparkar som jag så många gånger förut kännt mot min tunna kropp.

"Släng ner honom!", hörde jag någon ropa, och jag fattade direkt... Ok, de hade tänkt att slänga ner mig och Albin från övervåningen, ner på scenen som låg ca 6 meter nedanför...en säker död, eller åtminstone invaliditet för resten av livet. Jag kände två killar ta tag i mina ben och började slita upp mig, i ögonvrån såg jag Albin stå i försvarsställning och mota bort fyra andra unga killar. "Fan, det här är fan inte sant, jag kommer att dö till Bandit Queen, helvete!", tänkte jag och skrek rakt ut, men det kom inget ljud från min mun, läpparna formades till ordet men det hände inget. Paniken var total och jag fick tillbaka den där härliga känslan av att fyra killar på högstadiet bär ut mig för att snöbada mig trots att jag skriker och kämpar emot...
Helt plötsligt såg jag som i slowmotion en tom ölflaska komma flygandes genom luften och den stannade inte upp förrän den träffade Albin rätt i tinningen. PANG! Ölflaskan splittrades mot Albins huvud och glasbitarna stack ut från hans öra, hans tinning och hans kind samtidigt som blodet sprutade som i en dålig film! Killarna stannade upp några sekunder, och jag kröp med skadad rygg nerför trappan och skrek på hjälp. Då, just då, lyckades orden forma sig och luften trängde sig ut genom strupen, dessa underbara ord, HJÄLP, fick alla att reagera. Till och med Babylonvakterna, som stod och mumsade banan som värsta aporna, fick fart. De sprang upp på övervåningen och jag såg att Albin låg, badandes i sitt eget blod, på heltäckningsmattan med killar över sig...
Vakterna visade varför de är vakter och började veva vilt omkring sig, men utan att bry sig om min käre vän som låg på golvet. Allt gick fortsatt som i slowmotion och till slut stod ambulansen utanför Brasseriet och jag fick chockad och blodig redogöra för polisen vad som hade hänt...
Historien fick inte ett lyckligt slut (tyvärr, alla fans av feelgoodhistorier), eftersom jag numera blir livrädd vid stora folksamlingar, har mardrömmar om platsen, händelsen, killarna. Och Albins öde vill jag helst inte prata om...
Vad lär jag mig av detta? Jo, fan vad bra det är att gå ut nykter när man väl går ut, då kan man iallafall redogöra för EXAKT vad som händer!
Vad lär jag mig av detta? Jo, att det oprovocerade våldet kan slå till när som helst, mot vem som helst. Det är väldigt ofta så att den som blivit misshandlad inte har någon som helst skuld i det hela, utan det är oftast så att det är ett apgäng som bara vill ha kul, och väljer vem som helst!
Vad lär jag mig utav detta? Att man måste vara stark för att få respekt i dagens ytliga, våldsamma, fascistiska samhälle.

Kommer aldrig bli som er, frågan är om det finns plats för mig i denna värld?
...och ner till mig kom en ängel. Att känna något - är det min tur att göra nu.

Tillägnat de som hittills skrivit och kommenterat, visst skriver jag för min egen skull, men för varje kommentar känner jag hopp för mänskligheten, hopp för mig, hopp om en morgondag, och dessutom visar ni på att ni själva kan forma era tankar till att våga och vilja kommentera! Tack!