Märkt för livet!

Jag kände att jag vägde en sliten kortlek i handen
Jag fingrade på korten och kände att flera figurer fattades
det verkade som om inte ens tomheten ville sitta kvar och spela med mig
Det som hade hänt med mig, det de hade gjort mot mig hade skett, men det hade skett obemärkt, det hade skett steg för steg.
Men när började egentligen allt?
När var det dagarna blev ett hot?
När började dom skära i mig - skära i mig på ett intrikat, utstuderat sätt?
Dagarna som fram tills då, alltid fått gå lösa i mina rum,
dagarna som alltid släpat in sol och regn under fötterna
dessa dagar slutade ge mig något tillbaka
dessa dagar gjorde att hjärtat instinktivt slutade slå.
Livet i sig räckte inte till
mitt liv skulle ha blivit något mycket större
jag hade kommit hit för något helt annat, någon helt annan.
Skämdes över att bara vara en levande bland alla andra levande
Stegen upp till stjärnan
den stegen som jag använde för att lösgöra stjärnan
stjärnan som jag tagit ner från himlen
av den stegen fanns intet kvar.
Allt jag gjorde, och allt jag gjort-
av det finns bara ett brännmärke kvar
ett sår i huden, i huden som aldrig läks /Rickard 090115

Jag kämpar, tro inget annat! Lågan ser jag på avstånd, men den brinner - och lukten, lukten har jag i kläderna.