Fan vilket gnäll!

Jag kanske inte ska gnälla, kom på mig själv efter förra inlägget...
Jag älskar ju det jag gör, jag älskar att vara lärare, jag älskar att se responsen i ögonen på de jag jobbar för, jag älskar att tända eldar, eldar som kommer att fortsätta brinna så länge eldarnas bärare orkar med värmen som det innebär att bära på den! Ifall någon någonsin skulle tvivla på detta, i och med min svarta men ärliga framtoning i skrivandet, kan jag bara säga att jag egentligen är rätt lycklig, men lyckan kan inte ta död på all skit som fastnar under naglarna...

Tänk om man kunde vara som han...

Är pojken på sjuminutersfilmen här nedanför verkligen jag? Den pojken som aldrig vågade se någon i ögonen? Tänk att det finns elever som vill göra en dokumentär om mig? Känner jag igen mig själv? Ja, lite grann, men är jag verkligen så här bra och säger jag verkligen så här smarta saker i verkligheten, här och nu?
Jag kanske ändå har blivit en person som betyder något, från att ha varit allas dörrmatta? Jag vägrar tro på det, men ibland, när jag drömmer mig bort, är jag som i filmen... någon rolig, intressant, viktig människa som inspirerar och skapar minnen!
Varför känner jag då inte den här känslan av lycka så ofta som jag borde? Tänker på detta hur mycket som helst och kommer fram till samma svar varje gång. Jag räcker inte till, och ändå är jag så stressad att jag inte ens hinner ikläda mig roller som alla andra gör, olika roller i olika situationer. Kanske därför man har så svårt att passa in, man är den man är hela tiden, oavsett omgivning och tidpunkt... Bra eller dåligt? Tiden får utvisa, men hittills kan man väl lugnt säga att det bara varit till ondo. Men den ärliga människan måste få segra någongång i livet, så är det bara! Lydnad är tydligen tänkt som vår samhällsinsats, men våga stå upp och SKRIK!

Tillägnat Mr Ronnback som tyckte att jag var tillräckligt speciell för att göra en film om!
Och ner kom en ängel ...