Sitter här ensam...
Har just överlevt ett 6års-kalas, men ett fantastiskt 6års-kalas. Tänk att den där lilla tjejen snart ska börja skolan, snart ska gå själv till matsalen, snart ska få läxor...åh det smärtar av stolthet och oro, på en och samma gång!
Funderar på att kasta ut granen genom fönstret, men jag kommer på mig själv att vänta tills på måndag, jag brukar alltid kasta ut den samma dag som jag fyller år...
Med mörkret kommer känslan av att vilja, lusten av att vilja, gråta. Inte för att jag vet exakt varför, men det skulle kännas så skönt och befriande att bara känna den där nästan obeskrivliga känslan när det rycker lite i ögonen och man börjar se suddigt samtidigt som man känner tårarna rinna ner längs med kinderna för att droppa ner på resten av kroppen. Så många gånger som jag hållit inne med mina tårar för att inte svika de som jag trodde var mina vänner, mina änglar, mina livskamrater. Så många gånger jag har hoppats att bristen på medmänsklighet från folk som står mig nära bara vore en övergående fas i deras liv. Så många gånger jag har hoppats på en vändning, en vändning åt rätt håll, en vändning som skulle ha inneburit att jag skulle ha kunnat vandra hel, ren och stolt på den vackra stigen som faktiskt är livet. Ja, det är så många gånger så jag tänker inte ens försöka tänka tanken på att berätta. När man känner att livet är på väg åt ett håll som man inte vill, när man känner att ens liv innehåller mer destruktivitet än stabilitet, när man känner att det skulle kräva så ytterst lite för att folk bara skulle vända en ryggen, när man känner att man inte klarar av att bedöma om personer verkligen vill en väl eller inte.
Just då, vid dessa stunder, vid dessa cyniska moment i ens liv där man faktiskt känner sig som världens mest ensamma människa, då är det underbart att räddas av musik, bra musik, sånger som gjort att man har överlevt, texter som gjort att man tagit steget bort från kanten på det där sjuvåningshusetstak som man varit uppe på så många gånger och känt att det hade varit så jäkla lätt, så jäkla rätt, ,att bara känna vinden i ansiktet när man snabbt färdas neråt, bort från allt och alla - den där egoistiska känslan av att bara tänka på vad som vore bäst för en själv! Jag borde tänka oftare på vad som är bäst för mig, vad mår jag bäst av - men min personlighet tillåter inte egoism, så jag får väl drömma om det där metaforiska sjuvåningshuset ett tag till...
Musiken ja, texterna ja, kompositionerna som lämnar spår i själen, i livet.
Breaking the girl - Red hot chili peppers
Har allt egentligen. Skulle jag välja en låt att lyssna på varje timme resten av mitt liv skulle det vara den.
Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström
Texten, jag säger bara texten. Att lyssna på texten är som att luta sig tillbaka och bara få ta emot poesi och utlämnande med hjärtat i handen. Minst sagt vackert!
Jag är ingenting - KSMB
Känslan i låten är rakryggad, aggressiv bitterhet och sorg på en och samma gång. Banalt men berörande. Textraden " Om jag vore döden - då skulle jag besöka dig, men om jag vore livet - då skulle jag överge dig", säger allt.
Feelings grows stronger in the dark - Moneybrother
Ännu en låt som är underbar att låta sig beröras av, arrangemang, text och sensitiviteten hos Sveriges bästa låtskrivare har aldrig varit bättre än i denna låt.
Under the bridge - Red hot chili peppers
De som inte har lyckats beröras av denna låt är väl få...fantastisk!
Listan skulle kunna bli lång med låtar som får mig att gråta, men ändå vilja gå vidare!
Skulle ni däremot någongång vilja få mig på ett härligt party/stagedive/glatt/spralligt humör så är det bara att mata på med:
Song 2- Blur
Give it away - Red hot chili peppers
So whatcha want/Intergalactic/Sabotage - Beastie Boys
Bullet in your head - Rage against the machine
Jump around - House of pain
Out of space - Prodigy
Kollar på listan med låtar och känner mig som en mindre värdig lärare.... Ja jag vet, jag borde skippa min kedja som jag haft varje dag i mitt lärarliv, jag borde tagga ner på punken och hiphopen och sälla mig till typiska "lärarband/artister" som Arvingarna, U2, Gessle och kanske (om man tror att man vill chocka eleverna) Iron Maiden eller varför inte den gamla trotjänaren Tomas Ledin, som verkar ha tio liv.
Brrr, nu fick jag den där läskiga känslan som jag fick när några av mina kollegor sa att deras favoritprogram var Lets dance( haha), så det är nog dags att avsluta detta inlägg.
Glöm inte rösta!
Änglar finns närmare än någonsin!
Tillägnat du vet vem! Jag blev både berörd och överraskad - på ett uteslutande positivt sätt! Du är så jäkla stark och du gjorde min fredag! (och den känslan rider jag vidare på...) Tack! Jag kan ta ett steg till bakåt, bort från kanten!
