En del jullov börjar bättre än andra...

Det gnisslande låset till mitt skåp i skolan gick upp. Jag tittade först åt höger och sen snabbt åt vänster för att försäkra mig om att ingen var i närheten. Äntligen skulle jag få gå hem och njuta av ett jullov. Ett jullov som egentligen inte skulle innehålla så mycket, men för mig skulle det inte bli ett jullov, utan för mig handlade det om en befrielse under nästan tre veckor. Jag struntade i julklappar, julmat och den mysiga ljusa och glada stämningen - det intresserade mig visserligen, men det var känslan av att komma bort från ångesten, komma bort från slagen som var välmatade och visste vart de skulle ta, komma bort från de isande kalla orden som alltid sas med så mycket hat och ondska att det kändes som att det sagda skulle ha kunnat ta död på vilket brinnande hjärta som helst. Jag ville bort från Bergviksskolan, och nu var jag riktigt nära mina drömmars mål, det kanske var en naiv tanke att fly från något som man visste att skulle repriseras om bara ett par veckor men min naivitet fick mig att hoppas att förändringar kanske skulle ske när personer haft en trevlig jul med mycket julklappar. Kanske deras julklappar skulle vara fyllda med empati och ödmjukhet denna jul eftersom de inte varit det tidigare jular?

Den gnisslande skåpdörren gick upp och jag visste att det gällde att vara snabb, bara ta mina kära skolböcker, stoppa de i min ryggsäck, dra igen dörren och springa ut i den vita snön. Men när jag öppnade dörren fick jag se något, jag fick se något som gjorde att mina rörelser frös till is, allt blev ett enda stort töcken och jag ryggade tillbaka som om jag blivit skrämd av något. Det som fanns i mitt skåp gjorde att jag skräckslaget tittade ut genom fönstret som satt bredvid skåpet, jag såg inte det jag ville se och fortsatte att med sökande blick skåda ut i korridorerna som i detta ögonblick såg ut som labyrinter. Labyrinter utan en given väg ut...

I skåpet fanns nämligen ett paket, fint inslaget och med ett vackert adresskort på. På kortet stod det med vacker flickhandstil "Till Rickard, från en hemlig beundrare". Kan detta paket vara så hemskt som jag först trodde? Jag kanske inte behövde vara livrädd för det? Jag kanske inte behövde vara rädd överhuvudtaget? Det här var kanske dagen jag hade väntat så länge på... Ängeln (ni vet hon från blogginlägget från den 1/10) kanske ville ta kontakt med mig igen, men var precis som jag, en blyg liten själ som inte vågade göra det på något annat sätt än att stoppa in paketet i mitt skåp i hemlighet. Men hur hade hon fått in det i mitt skåp? Jag tittade mig runt igen i den tomma skolan med de vidrigt gröna väggarna. Väggarna sa ingenting till mig denna gång. Annat var det när jag hade legat fasthållen på biljardbordet( blogginlägget från 2/11) och väggarna hade grinat åt mig och berättat sanningar för mig om vad som skulle hända härnäst.

Min underbara ängel! Min själ! Direkt nedstigen från det blå! Bara till mig! Jag rös till när jag tänkte på vilket underbart jullov detta skulle bli iallafall. Kanske, kanske jag skulle våga mig på att ringa henne under jullovet, kanske hon inte bara tyckte synd om mig utan hon kanske t.o.m tyckte om mig. Det där sista slog jag snabbt bort från tankarna. Varför skulle hon tycka om mig? Det gjorde ju inte ens min egen familj kändes det som. För om man tycker om en person så låter man väl den personen få höra ord som "Vad bra du är" eller "Jag tycker om dig" och det hade jag aldrig någonsin fått höra.

Nåja, om det nu var så att hon "bara" tyckte synd om mig så hade hon iallafall gett mig en present och gjort starten på mitt jullov till en magisk saga. Jag kollade mig omkring en sista gång innan jag började öppna det vackert inslagna paketet. Tänk att hon hade gjort ett paket, och så fruktansvärt vackert det var. Att hon hade tagit sig tiden, att någon tog sig tid för mig - för annat än när det gällde att trampas på... Rev försiktigt upp sista delen av paketet och fann en ask, hjärtat slog riktigt snabbt av lycka och jag såg allt som i en dimma, en dimma av kärlek, ren och skär lycka. Jag gläntade försiktigt på locket och tittade in i den lila sammetsasken. I asken, den vackra asken, låg det en lapp. Läste lappen en gång, förstod ingenting. Läste den en andra gång och började gråta. Jag grät och grät och kände hoppets låga försvinna. Jag gled in i mörkrets dimma och kippade efter andan. Saker passerade i mitt huvud och rösterna i huvudet sa: "Rickard du är ingenting, fattar du inte det". Jag vände mig om med salta tårar rinnande ner för bägge kinderna och såg DOM genom fönstret, de skrattade åt mig och flinade sina kalla, obehagliga leenden. De pekade finger åt mig och skrek fula saker, hemska saker allt medan jag satt på huk och grät och tittade på paketet och asken och dess innehåll.

Jag tog mig upp på skakiga ben och tittade ner i mina små, smala händer och såg lappen ligga där. På lappen stod det:

"Din fula lilla äckliga bögjävel, trodde du verkligen att någon skulle vilja ge dig ett paket. Paket får bara de som någon tycker om, ditt svin. Vi väntar på dig utanför. God jul förresten råtta!"

Med långsamma, uppgivna steg gick jag mot mitt jullov, men innan jag skulle få komma hem skulle jag behöva gå ut till de som väntade utanför, de som naiva lilla Rickard under en minut trodde var hans ängel, hur kunde jag tro något så jävla dumt? Det är klart att det de skrev på lappen stämmer. Jag är ju ingenting, jag är en genomskinlig gas som visserligen existerar, men som folk lika gärna kunnat vara utan. Jag gick mot utgången till B-huset samtidigt som jag såg de blodtörstiga hundarna stirra på mig genom glaset till dörrarna. "Snart hemma, snart hemma", tänkte jag medans jag kände hur tårarna började rinna igen och någon tog tag i mig bakifrån och släpade ut mig i den vackra, vita snön som blivit som ett andra hem för mig, ännu en dag i mitt liv...

Tillägnat änglar som kämpar, änglar som finns där ute, änglar som gör gott varje dag utan att veta om det, änglar som du!

Snälla, ta mig dit där man får göra som man vill!

Jaha, och nu har det vackra alplandet beslutat att förbjuda cannabis, det känns ju som rätt väg att gå såklart. Varför legalisera sån skit som är djupt beroendeframkallande som...hrm alkohol, socker, spel och tobak. Hoppsan, vi i vårt rika, vackra astridlindgrenland har visst inte insett faran för i princip vem som helst kan ju få tag på alkohol,godis och tobak. Vill man dessutom spela så går det utmärkt att bara logga in på valfri sida med sina föräldrars kontokort i handen och sätta igång...dubbelmoral eller inte? Ingen Einstein behövs för att räkna ut att staten välvilligt räknat ut vad som är lönsammast och vad som drar in mest pengar! Svenska spel som skördar tusentals spelmissbrukare varje år har en fin banner på sin sida där det står "spela med måtta, akta dig för speldjävulen". Staten har sett till att ciggpaketen är märkta med " du dör om du tar ett bloss" typ. Denna jävla dubbelmoral kan te sig normal för alla som känner att de vill gå på ett led och bara flyta med...men den bryter ner mig och dig, sakta men säkert. Hur ska vi veta hur vi verkligen ska bete oss när människor ena dagen stryker medhårs och hyllar vår blotta existens, när man vet att de vackra orden idag kommer att bytas ut mot tysta hot och stickande blickar imorgon? Livet är inte bara svart eller vitt, livet innehåller som sagt en hel massa färger, så måla inte in dig i ett hörn och gå efter dem som skriker högst, utan höj stämman och vält glaset, för glaset har aldrig varit så nära kanten som just idag, just för dig!
Och det sjuka med alplandet är att man valt att lagstifta om att förbjuda cannabis samtidigt som man inför ännu fler ställen där narkomaner ska få sig lite gratis heroin. För att "dessa personer behöver en lugn och ren klinik för att sitta i fred med sitt missbruk". Yes, tummen upp för tusan! Staten subventionerar heroinister att INTE komma ur sitt missbruk, medan cannabisrökande småungar åker i fängelset direkt! Jag är definitivt inte för cannabis på något sätt, men det måste väl nästan vara fler än jag som ler åt att storebrorssamhället slår sig på fingret med sin stora, starka hammare gång på gång. Av allt jag har sett är fan i mig det mesta snett! Men samtidigt finns det mycket vackert att se innanför murarna om man bara har rätt glasögon på sig! Babylon ska falla och jag vill att det ska falla nu, kom igen, vi går ihop jag och du och slår itu hela det omänskliga samhället som finns när du öppnar dörren! Kärlek till alla!
Ängeln dansar så fruktansvärt vackert!
Tillägnat de som kommer med dubbla budskap hela tiden, kan det vara så svårt att bara säga en sak och sen stå för den? Jag står på hustakets kant och ser att ni ser ner på andra människor, och det känns, det känns djupt inne i mitt hjärta, att denna plats inte var ämnad för mig! Gonatt vackra orättvisa värld!

Formbar och sårbar!

Varje vecka har jag ett antal lektioner. Varje vecka står jag med hjärtat i handen ett antal gånger. Varje vecka får jag ett slag så hårt att jag vacklar men kommer upp på nio. Varje vecka pratar jag på psykologilektionerna om vad det är som formar en människa. Vad är det då som har format mig själv till att bli den cyniker som jag faktiskt för länge sen ha erkänt mig till att vara? Kan det vara mina elaka nedbrytande storasyskon, som med kommentarer likt "dra upp brallorna och skaffa ett riktigt jobb" eller "du är den elakaste, mest egoistiska och ointelligentaste mäniskan jag känner" fått ner mig på botten av brunnen?
Kan det kanske vara M, T, D,T och M som med extremt påhittiga metoder fick mig att avsky varje dag under en stor del av min skoltid? Jag menar, säga vad man vill om deras intellekt, men kreativa var allt de unga pojkarna: Hur skulle de annars komma på att hålla fast och slå biljardbollar i huvudet på en 3o kilo lättare pojke? Hur skulle de annars så snyggt kunnat stämpla in stift från en häftapparat så vackert i min hand? Hur skulle de annars kunnat piska mig så snyggt randigt med sina blöta handdukar efter gympan varje vecka? Hur skulle de annars kunnat lura alla på Bergviksskolan att jag förtjänade att bli avklädd, trampad och spottad på inför alla elever? Hur skulle de annars kunnat tvinga in mig i skogen på Mjölkuddsberget med löfte om att vilja bli kompis med mig när de i själva verket bara ville slita sönder min nya jacka och elda med en tändare i mitt hår? Och framförallt...Hur skulle de annars kunna göra mig till den svaga människa som jag är idag, ändlösa timmar, eviga dagar, mängder av månader och ett antal år efter det hände för första gången? Inte tillåta mig att gå vidare med mitt liv som skulle kunnat varit perfekt, fritt från flashbacks, fritt från tårar och fritt från minnen relaterat till dessa "trevliga" bekantskaper? Åter till vad som format mig...
Om det inte är mina elaka (några...) storasyskon, eller mina själtjuvar - kan det då vara bristen på att känna sig älskad hemifrån? Kan det vara så att det enda som gjorde att man fick beröm hemifrån var när man hade jättebra resultat på proven? Kan det vara så enkelt att jag blivit den jag blivit just för att mina föräldrar aldrig funnits där som stöd för mig? Eller har det med helt andra saker att göra... Har det med jobbiga avsked att göra? Jobbiga saker som tar slut via ett avsked på en tågstation eller en flygplats? Avsked som tatueras in i kroppen likt brännande nålar och som man kommer att bära med sig resten av livet?

Idag står jag här, naken framför min egen spegelbild med mina egna tankar om hur jag formats in i denna hemska ytliga värld! När jag står här och ser vilka spår alla mina obeskrivligt tunga stunder har satt i mig, så kan jag inte för mitt liv begripa hur jag fortfarande står upp, hur jag fortfarande orkar, hur jag fortfarande andas och framförallt; hur det kan komma sig att jag fortfarande lever! Antingen är jag bara så jävla dum att jag inte inser vilken förlorande människa i livets falska fotbollsmatch jag är och att jag borde fatta att det här livet inte är något för en sån som jag, eller också kanske det är så att jag står här på svaga ben, med sår inuti som utåt sett inte alls går att ana och är en helvetiskt stark människa som inte kommit ur detta ännu, men som kan och vill förmedla så mycket jag bara orkar innan min tid här är slut. Med min självkänsla röstar jag förstås på den idiotiska lilla pojken som slår huvudet i väggen gång på gång... Men, som sagt, man är redan formad och sårbarheten kom som ett brev på posten. Det är bara att hoppas att det finns starkare människor där ute än jag. För styrka har aldrig varit mitt främsta attribut, och kommer aldrig bli det heller...
Ängeln passerar utan att se mina svagheter!
Tillägnat alla ni som trots spott och spe orkar med att stå upp i denna kalla verklighet; ni är fan lika naiva som jag! Och till alla er som orkar läsa och kommentera, ni är för bra för mig, men ni gör mig mer levande och starkare än jag någonsin varit! Lyckas jag med ord frambringa känslor, tårar, skratt eller bara få igång tankarna i era hjärnor så har jag iallafall lyckats med något i livet!