Formbar och sårbar!

Varje vecka har jag ett antal lektioner. Varje vecka står jag med hjärtat i handen ett antal gånger. Varje vecka får jag ett slag så hårt att jag vacklar men kommer upp på nio. Varje vecka pratar jag på psykologilektionerna om vad det är som formar en människa. Vad är det då som har format mig själv till att bli den cyniker som jag faktiskt för länge sen ha erkänt mig till att vara? Kan det vara mina elaka nedbrytande storasyskon, som med kommentarer likt "dra upp brallorna och skaffa ett riktigt jobb" eller "du är den elakaste, mest egoistiska och ointelligentaste mäniskan jag känner" fått ner mig på botten av brunnen?
Kan det kanske vara M, T, D,T och M som med extremt påhittiga metoder fick mig att avsky varje dag under en stor del av min skoltid? Jag menar, säga vad man vill om deras intellekt, men kreativa var allt de unga pojkarna: Hur skulle de annars komma på att hålla fast och slå biljardbollar i huvudet på en 3o kilo lättare pojke? Hur skulle de annars så snyggt kunnat stämpla in stift från en häftapparat så vackert i min hand? Hur skulle de annars kunnat piska mig så snyggt randigt med sina blöta handdukar efter gympan varje vecka? Hur skulle de annars kunnat lura alla på Bergviksskolan att jag förtjänade att bli avklädd, trampad och spottad på inför alla elever? Hur skulle de annars kunnat tvinga in mig i skogen på Mjölkuddsberget med löfte om att vilja bli kompis med mig när de i själva verket bara ville slita sönder min nya jacka och elda med en tändare i mitt hår? Och framförallt...Hur skulle de annars kunna göra mig till den svaga människa som jag är idag, ändlösa timmar, eviga dagar, mängder av månader och ett antal år efter det hände för första gången? Inte tillåta mig att gå vidare med mitt liv som skulle kunnat varit perfekt, fritt från flashbacks, fritt från tårar och fritt från minnen relaterat till dessa "trevliga" bekantskaper? Åter till vad som format mig...
Om det inte är mina elaka (några...) storasyskon, eller mina själtjuvar - kan det då vara bristen på att känna sig älskad hemifrån? Kan det vara så att det enda som gjorde att man fick beröm hemifrån var när man hade jättebra resultat på proven? Kan det vara så enkelt att jag blivit den jag blivit just för att mina föräldrar aldrig funnits där som stöd för mig? Eller har det med helt andra saker att göra... Har det med jobbiga avsked att göra? Jobbiga saker som tar slut via ett avsked på en tågstation eller en flygplats? Avsked som tatueras in i kroppen likt brännande nålar och som man kommer att bära med sig resten av livet?

Idag står jag här, naken framför min egen spegelbild med mina egna tankar om hur jag formats in i denna hemska ytliga värld! När jag står här och ser vilka spår alla mina obeskrivligt tunga stunder har satt i mig, så kan jag inte för mitt liv begripa hur jag fortfarande står upp, hur jag fortfarande orkar, hur jag fortfarande andas och framförallt; hur det kan komma sig att jag fortfarande lever! Antingen är jag bara så jävla dum att jag inte inser vilken förlorande människa i livets falska fotbollsmatch jag är och att jag borde fatta att det här livet inte är något för en sån som jag, eller också kanske det är så att jag står här på svaga ben, med sår inuti som utåt sett inte alls går att ana och är en helvetiskt stark människa som inte kommit ur detta ännu, men som kan och vill förmedla så mycket jag bara orkar innan min tid här är slut. Med min självkänsla röstar jag förstås på den idiotiska lilla pojken som slår huvudet i väggen gång på gång... Men, som sagt, man är redan formad och sårbarheten kom som ett brev på posten. Det är bara att hoppas att det finns starkare människor där ute än jag. För styrka har aldrig varit mitt främsta attribut, och kommer aldrig bli det heller...
Ängeln passerar utan att se mina svagheter!
Tillägnat alla ni som trots spott och spe orkar med att stå upp i denna kalla verklighet; ni är fan lika naiva som jag! Och till alla er som orkar läsa och kommentera, ni är för bra för mig, men ni gör mig mer levande och starkare än jag någonsin varit! Lyckas jag med ord frambringa känslor, tårar, skratt eller bara få igång tankarna i era hjärnor så har jag iallafall lyckats med något i livet!