Det gnisslande låset till mitt skåp i skolan gick upp. Jag tittade först åt höger och sen snabbt åt vänster för att försäkra mig om att ingen var i närheten. Äntligen skulle jag få gå hem och njuta av ett jullov. Ett jullov som egentligen inte skulle innehålla så mycket, men för mig skulle det inte bli ett jullov, utan för mig handlade det om en befrielse under nästan tre veckor. Jag struntade i julklappar, julmat och den mysiga ljusa och glada stämningen - det intresserade mig visserligen, men det var känslan av att komma bort från ångesten, komma bort från slagen som var välmatade och visste vart de skulle ta, komma bort från de isande kalla orden som alltid sas med så mycket hat och ondska att det kändes som att det sagda skulle ha kunnat ta död på vilket brinnande hjärta som helst. Jag ville bort från Bergviksskolan, och nu var jag riktigt nära mina drömmars mål, det kanske var en naiv tanke att fly från något som man visste att skulle repriseras om bara ett par veckor men min naivitet fick mig att hoppas att förändringar kanske skulle ske när personer haft en trevlig jul med mycket julklappar. Kanske deras julklappar skulle vara fyllda med empati och ödmjukhet denna jul eftersom de inte varit det tidigare jular?
Den gnisslande skåpdörren gick upp och jag visste att det gällde att vara snabb, bara ta mina kära skolböcker, stoppa de i min ryggsäck, dra igen dörren och springa ut i den vita snön. Men när jag öppnade dörren fick jag se något, jag fick se något som gjorde att mina rörelser frös till is, allt blev ett enda stort töcken och jag ryggade tillbaka som om jag blivit skrämd av något. Det som fanns i mitt skåp gjorde att jag skräckslaget tittade ut genom fönstret som satt bredvid skåpet, jag såg inte det jag ville se och fortsatte att med sökande blick skåda ut i korridorerna som i detta ögonblick såg ut som labyrinter. Labyrinter utan en given väg ut...
I skåpet fanns nämligen ett paket, fint inslaget och med ett vackert adresskort på. På kortet stod det med vacker flickhandstil "Till Rickard, från en hemlig beundrare". Kan detta paket vara så hemskt som jag först trodde? Jag kanske inte behövde vara livrädd för det? Jag kanske inte behövde vara rädd överhuvudtaget? Det här var kanske dagen jag hade väntat så länge på... Ängeln (ni vet hon från blogginlägget från den 1/10) kanske ville ta kontakt med mig igen, men var precis som jag, en blyg liten själ som inte vågade göra det på något annat sätt än att stoppa in paketet i mitt skåp i hemlighet. Men hur hade hon fått in det i mitt skåp? Jag tittade mig runt igen i den tomma skolan med de vidrigt gröna väggarna. Väggarna sa ingenting till mig denna gång. Annat var det när jag hade legat fasthållen på biljardbordet( blogginlägget från 2/11) och väggarna hade grinat åt mig och berättat sanningar för mig om vad som skulle hända härnäst.
Min underbara ängel! Min själ! Direkt nedstigen från det blå! Bara till mig! Jag rös till när jag tänkte på vilket underbart jullov detta skulle bli iallafall. Kanske, kanske jag skulle våga mig på att ringa henne under jullovet, kanske hon inte bara tyckte synd om mig utan hon kanske t.o.m tyckte om mig. Det där sista slog jag snabbt bort från tankarna. Varför skulle hon tycka om mig? Det gjorde ju inte ens min egen familj kändes det som. För om man tycker om en person så låter man väl den personen få höra ord som "Vad bra du är" eller "Jag tycker om dig" och det hade jag aldrig någonsin fått höra.
Nåja, om det nu var så att hon "bara" tyckte synd om mig så hade hon iallafall gett mig en present och gjort starten på mitt jullov till en magisk saga. Jag kollade mig omkring en sista gång innan jag började öppna det vackert inslagna paketet. Tänk att hon hade gjort ett paket, och så fruktansvärt vackert det var. Att hon hade tagit sig tiden, att någon tog sig tid för mig - för annat än när det gällde att trampas på... Rev försiktigt upp sista delen av paketet och fann en ask, hjärtat slog riktigt snabbt av lycka och jag såg allt som i en dimma, en dimma av kärlek, ren och skär lycka. Jag gläntade försiktigt på locket och tittade in i den lila sammetsasken. I asken, den vackra asken, låg det en lapp. Läste lappen en gång, förstod ingenting. Läste den en andra gång och började gråta. Jag grät och grät och kände hoppets låga försvinna. Jag gled in i mörkrets dimma och kippade efter andan. Saker passerade i mitt huvud och rösterna i huvudet sa: "Rickard du är ingenting, fattar du inte det". Jag vände mig om med salta tårar rinnande ner för bägge kinderna och såg DOM genom fönstret, de skrattade åt mig och flinade sina kalla, obehagliga leenden. De pekade finger åt mig och skrek fula saker, hemska saker allt medan jag satt på huk och grät och tittade på paketet och asken och dess innehåll.
Jag tog mig upp på skakiga ben och tittade ner i mina små, smala händer och såg lappen ligga där. På lappen stod det:
"Din fula lilla äckliga bögjävel, trodde du verkligen att någon skulle vilja ge dig ett paket. Paket får bara de som någon tycker om, ditt svin. Vi väntar på dig utanför. God jul förresten råtta!"
Med långsamma, uppgivna steg gick jag mot mitt jullov, men innan jag skulle få komma hem skulle jag behöva gå ut till de som väntade utanför, de som naiva lilla Rickard under en minut trodde var hans ängel, hur kunde jag tro något så jävla dumt? Det är klart att det de skrev på lappen stämmer. Jag är ju ingenting, jag är en genomskinlig gas som visserligen existerar, men som folk lika gärna kunnat vara utan. Jag gick mot utgången till B-huset samtidigt som jag såg de blodtörstiga hundarna stirra på mig genom glaset till dörrarna. "Snart hemma, snart hemma", tänkte jag medans jag kände hur tårarna började rinna igen och någon tog tag i mig bakifrån och släpade ut mig i den vackra, vita snön som blivit som ett andra hem för mig, ännu en dag i mitt liv...
Tillägnat änglar som kämpar, änglar som finns där ute, änglar som gör gott varje dag utan att veta om det, änglar som du!
10 kommentarer:
Jag har inte kunnat gråta på flera månader, men nu kunde jag inte hindra tårarna från att rinna.
Att sådan ondska existerar... Huvva.
Som tur är finns det bra saker också, goda människor. Det finns som sagt änglar, och du är en av dem Rickard.
Du har berört så otroligt många, och du fortsätter att beröra.
En skyddsängel behöver inte ha vingar och flyga över oss, bara leda oss i rätt riktning, och det är det du gör. Tack Rickard, för att du finns!
Känns som att jag läser en otroligt sorglig och vackert skriven bok, fast det är ditt liv.
Rickard, du är en ängel.
Varför har jag inte kommenterat förrän nu kan man ju undra, när sanningen är att jag läst varenda inlägg och blivit berörd och fått mig en tankeställare oavsett vad det handlat om. Tror inte det kan finnas många som skriver som du! Sitter här och gråter... Och dessutom är du lärare! Vilken lyckträff för de elever du har att ha en förebild som dig. Du är underbar, för en person som beskriver sitt liv så öppet och så ärligt kan inte vara något annat! Tack för värme och grymt fina formuleringar! Du skulle skriva en bok för jag tror vi är många som skulle läsa den/Z
Jag mår illa. Det de gjorde denna gång var så grymt och fasansfullt att inga ord kan beskriva hur elak en sådan handling verkligen är!Denna onda handling känns värre än slagen, eftersom de denna gång verkligen gick in för att trycka ner dig på värsta tänkbara sätt... Att lura någon på det sättet och skriva ner sådana djävulska ord får mig att vilja kräkas! De jävlarna borde skjutas...
Jag kommer aldrig kunna förstå hur man kan trycka ner en annan individ på det sättet. Jag kommer aldrig kunna förstå hur man kan trycka ner någon överhuvudtaget. Särskilt inte dig Rickard, vackra, underbara, sköra pojke! Som nu har vuxit upp och blivit en alldeles fantastisk man...låt ängeln omfamna dig!
Gick själv på bergvikskolan och tror jag såg ett par killar som många var elaka med hela tiden. Varför gjorde inte jag något? Varför gjorde inte fler något? Ibland blir man upplyst, men tyvärr försent. Tack för att du har mod och ork att inspirera i denna kalla värld!/Dålig människa
Fyfan så vidrigt!
Sitter här i mitt rum mitt i natten. Stirrar på tangentbordet och undrar vad jag ska skriva, kan skriva... men jag måste skriva något. Först måste jag säga att du är en förebild på många sätt. Att kunna ta så mycket under de tuffaste åren i sitt liv. Åren då man är som osäkrast, åran då man inte byggt upp den där muren. Ni vet den där muren som skyddar mot idioter och personer som vi hålla en nere. Känner igen vissa delar faktiskt. Det där "Varför skulle hon tycka om mig?" passar rätt bra inte min uppväxt. Ibland är man dock sin egen värsta fiende när man håller sig själv nere.
Måste hålla med Anonym nr 1 om att du borde skriva en bok och denna ska handla om din uppväxt. Ta smärtan, bind den i en bok och låt oss alla ta en liten del var. Låt oss dela på den. Jag kan faktiskt tänka mig läsa om "Patrik" som gick på "Rosbergsskolan". "Patrik" som klarade det till slut och blev en förebild för många. Värt att tänka över iaf?
Ännu en gång sitter jag och grinar till vad du skriver. Kan inte förstå att det verkligen har hänt, kan inte förstå att det finns sådana vidriga människor. Det SISTA du är Rickard, är svag! Jag önskar att jag hade gått på din skola, jag önskar att jag hade kunnat lägga ett riktigt paket i ditt skåp...
Tack kära vänner och livskamrater! Meningen är ju att våga berätta och känna att det ger perspektiv på hur man egentligen behandlar människor. Tårar är styrka!
Gillar man Svenska akademien är man en fin människa! Ha det!
:)
Skicka en kommentar