I ett inlägg för inte alltför länge sen ondgjorde jag mig över alla dessa människor som får en att känna sig liten och värdelös. Känslan av att inte vara lika mycket värd som de som aldrig öppnar käften och som bara går med på att ledas, ja ni känner igen det resonemanget!
Igår var jag med om en så fruktansvärt irriterad grej som jag bara kände att jag var tvungen att ta upp med er kära vänner. Händelsen är så sjuk att jag mår dåligt bara jag tänker på det, kunde knappt somna igår bara för att jag låg och kokade inombords p.g.a andra människors oförmåga att respektera andras val i olika situationer, andras val i livet, andras oliktänkande jämfört med deras egna fullkomlighet.
Var på hockey igår, såg laget i mitt hjärta, såg laget som jag skulle offra ett av mina barn för ett till SM guld för, såg laget som gör att jag knappt orkar gå till jobbet om de spelat dåligt dagen innan, såg laget som heter Luleå Hockey!
Innan varje matchstart spelar man av en outgrundlig anledning Sveriges nationalsång, och alla uppmanas att ta sin "mössa i handen", under tiden som någon usel sångerska/sångare ska slakta nationalsången på värre sätt än vad Ultima Thule gjorde en gång på det glada 90-talet. Jag själv tar inte av mig mössan för jag har ingen jäkla lust att göra det, och dessutom är den där seden allmänt förlegad och grundar sig i att man "en gång i tiden skulle visa sin hjässa inför Gud. och därav inte bära mössa". Egentligen handlar det inte i mitt fall om att vara tvärtemot, utan mer om att...nävarförskullejaggöranågotjagintekännerföreftersommanintemåste? och dessutom harjagfanbetalatsäsongskortochjagmåstejufåbestämmadetsjälv, en medborgerlig rätt liksom.
OK so far, men problemet stannar inte vid detta faktum, utan när jag står där och lyssnar på massmordet av nationalsången för 1000:e gången i ordningen så känner jag att någon sliter av mig min mössa och säger: "Ta av dig mössan för fasen!"
Jag vänder mig mot rösten och ser en äldre herre(gubbjävel) i 55-årsåldern med min mössa i handen. När våra blickar möts ser han säkerligen i mina ögon att jag är smått chockad och ger tillbaka min mössa. Samtidigt som jag får min egen mössa tilldelat till mig lite nonchalant så vänder sig den äldre gentlemannen till sin sittplatskollega och dristar sig till att säga: "Herregud, ungdomen nu för tiden, lär de sig inte vett och etikett nuförtiden?"
Som alltid när jag blir riktigt arg så sväljer jag och kommer i efterhand på vad jag skulle sagt till de som behandlar mig illa. Men den här gången sa jag till honom: "Du verkar ju fullständigt dum i huvudet, vad fan håller du på med?". Sen gick jag vidare till en annan plats.
Eh, visst jag ser mycket yngre ut än jag egentligen är, men måste man behandlas på olika sätt beroende på vilken ålder man SER UT att vara i? Det var en retorisk fråga eftersom jag redan vet att svaret är, JA - man blir behandlad olika, ibland på så infantila grunder som hur man klär sig.
Alltså visst, jag värnar om gamla, svaga människor som har problem att komma fram i folksamlingar, jag värnar om starka unga och gamla människor som vågar hjälpa och stötta utsatta personer, jag värnar om folk som bryr sig utan att behöva lägga en värdering i hela situationen - men jag värnar fan inte om gamla, lastgamla as som försöker läxa upp en som om man var en jävla liten unge.
Visst; snart är jag också vad man kanske skulle kunna kalla gammal, vem vet, en del personer påstår att broarna är brända för att kallas gammal redan vid 20. Men det jag med all säkerhet har lärt mig i livet, med min bakgrund, är att fan behandla folk med respekt. Vad tjänar man på att skälla ut folk som inte gör exakt det jag tycker är rätt? Det handlar om acceptans och förståelse, ni vet de där två begreppen som tydligen är så fruktansvärt svåra att hantera för vissa. Just igår, just denna gång, handlade det om en äldre man - men problemet ligger som sagt inte i åldern på individen som sätter oss andra på plats, utan på hur väl man själv är insatt i hur man behandlar folk! Gamla som unga, alla kan bete sig som svin, och gör tyvärr allt för ofta det, men "svina" för er själva - för jag tänker fan inte ställa upp på att bli smutskastad och trampad på en enda sekund till! För en dag går solen ner, för att inte komma mer, då ska jag stå där stolt och le, för att jag aldrig blev en av er!
Ängeln ser styrkor, och behandlar svagheter med kärlek! Helvetet är borta! Länge leve mitt "liv".
Tillägnat barnet i mig, som aldrig ska växa upp, iallafall inte om "att växa upp" innebär att man är elak mot andra!
onsdag 28 januari 2009
fredag 23 januari 2009
Mental prostitution del 2
Ursäkta avbrottet, men rådande omständigheter i mitt liv gör att jag inte haft ork/vilja att skriva. Telefonen är iallafall tystare än någonsin förr, och det smärtar fruktansvärt mycket, även om jag kanske inte vill erkänna det i mitt inre - utåt sett är jag en vanlig pojke, men inne i mig pågår en ständig kamp över hur man ska bete sig, hur man ska vara, vad man ska dölja och vad som ska få sippra ut så att andra människor ska få ta del av och vältra sig i det hela. Jg har varit stark och lämnat något jag alltid velat lämna. Hon bröt ner mig med att vara en maskin - nu ska jag och ängeln bygga upp!
Jag
Låna mig ditt öra och lyssna lite grann, mina ord är svåra att svälja, till och med för mig själv.
Jag smög ut i januarinatten, trevade mig fram
det luktade kyla, det doftade rök
jag snubblade på gruset, som kändes som en stor lampfot
i mitt fall måste jag ha kommit åt kontakten...
månen tändes
och stjärnorna blinkade till
blev rädd och sprang tillbaka in
sen den dagen blev jag som ett barn
som gick undan, som satt gömd, som inte fanns
sommaren kom, molnen började växa fram
när jag tittade ner på min arm såg jag en skugga
en skugga som kröp längs med nerverna
jag tittar upp
du rättar till klänningen och tvingar mig
tvingar mig se åt ett annat håll
Tittar genom livets fönster
gatorna ligger stilla, bara ett par går förbi
skymningspar
håller om varandra och sparkar
sparkar i snön, den vita snön
den vita snön som börjat falla
som faller med eller utan mig /Rickard 22-1-09
Tillägnat mina vackra barn och min ängel som gör att jag står ut!
Jag
Låna mig ditt öra och lyssna lite grann, mina ord är svåra att svälja, till och med för mig själv.
Jag smög ut i januarinatten, trevade mig fram
det luktade kyla, det doftade rök
jag snubblade på gruset, som kändes som en stor lampfot
i mitt fall måste jag ha kommit åt kontakten...
månen tändes
och stjärnorna blinkade till
blev rädd och sprang tillbaka in
sen den dagen blev jag som ett barn
som gick undan, som satt gömd, som inte fanns
sommaren kom, molnen började växa fram
när jag tittade ner på min arm såg jag en skugga
en skugga som kröp längs med nerverna
jag tittar upp
du rättar till klänningen och tvingar mig
tvingar mig se åt ett annat håll
Tittar genom livets fönster
gatorna ligger stilla, bara ett par går förbi
skymningspar
håller om varandra och sparkar
sparkar i snön, den vita snön
den vita snön som börjat falla
som faller med eller utan mig /Rickard 22-1-09
Tillägnat mina vackra barn och min ängel som gör att jag står ut!
söndag 18 januari 2009
Mental prostitution del 1
En mycket god vän till mig sa för ett tag sen: "Det absolut vidrigaste som finns är människor som bara genom att prata och titta på mig, behandlar mig som ett litet barn, jag är fan vuxen och jag vill inte bli åtsagd, som om man var ett litet barn, över vad jag bör eller ska göra."
Kände direkt igen mig och började fundera på alla de gånger man själv blivit åtsagd som om man vore en lägre stående art av det rovdjur vi alla kallar människa. Man får order om hur man borde vara, om hur man borde bete sig, om hur man borde se ut, om hur man borde vara klädd och om hur man borde leva sitt liv. Personerna som säger det tänker förstås noga på att det inte ska läggas fram som en uppmaning eller order, utan de är noga att baka in det på ett så intrikat sätt så att det verkar som att det bara är "små förslag" från deras sida, som man borde ta till sig och lyssna på.
Om man sedan vägrar, känner att man är tillräckligt vuxen, känner att man har tillräckligt med livserfarenhet, känner att man vill leva sitt eget liv utan en massa "levnadsråd" som är förklädda uppmaningar - då vänds blickarna bort från en, då ser man bara ryggarna på andra människor, då står man helt plötsligt alldeles själv när det blåser kalla högervindar, då ser man att rovdjuren som vill kalla sig för människor bara pratade med en för att man gjorde som de ville, för att man betedde sig enligt deras mallar, för att man inte ställde till med oreda i deras emotionellt trasiga hjärnor.
Det är just under dessa stunder - när man känner sig så liten och onödig för allt och alla, när man inte vill forma sig, när man bara vill skrika "dra åt helvete med er för ni vill bara ha mig när jag är glad och formbar och inte när jag är ledsen och funderande" - som man vill dra det där metaforiska täcket över huvudet och dölja sina sår och gömma sitt hjärta så långt in i själen så att ingen någonsin ens kommer i närheten av att kunna säga åt mig vad jag ska tycka och göra på ett sånt sätt att jag ser den falska ytan. Göra mig immun, göra mig obrydd, göra mig till en människa som bara "är", istället för att vara en människa som "tänker".
Täcket finns kanske där för att skydda oss, men jag tycker att det mest blir en börda, en börda som är fruktansvärt svår att göra sig av med!
Ängeln...
Tillägnat den som kan låta andra människor ta egna beslut utan att för den skull lägga någon värdering i det!
Kände direkt igen mig och började fundera på alla de gånger man själv blivit åtsagd som om man vore en lägre stående art av det rovdjur vi alla kallar människa. Man får order om hur man borde vara, om hur man borde bete sig, om hur man borde se ut, om hur man borde vara klädd och om hur man borde leva sitt liv. Personerna som säger det tänker förstås noga på att det inte ska läggas fram som en uppmaning eller order, utan de är noga att baka in det på ett så intrikat sätt så att det verkar som att det bara är "små förslag" från deras sida, som man borde ta till sig och lyssna på.
Om man sedan vägrar, känner att man är tillräckligt vuxen, känner att man har tillräckligt med livserfarenhet, känner att man vill leva sitt eget liv utan en massa "levnadsråd" som är förklädda uppmaningar - då vänds blickarna bort från en, då ser man bara ryggarna på andra människor, då står man helt plötsligt alldeles själv när det blåser kalla högervindar, då ser man att rovdjuren som vill kalla sig för människor bara pratade med en för att man gjorde som de ville, för att man betedde sig enligt deras mallar, för att man inte ställde till med oreda i deras emotionellt trasiga hjärnor.
Det är just under dessa stunder - när man känner sig så liten och onödig för allt och alla, när man inte vill forma sig, när man bara vill skrika "dra åt helvete med er för ni vill bara ha mig när jag är glad och formbar och inte när jag är ledsen och funderande" - som man vill dra det där metaforiska täcket över huvudet och dölja sina sår och gömma sitt hjärta så långt in i själen så att ingen någonsin ens kommer i närheten av att kunna säga åt mig vad jag ska tycka och göra på ett sånt sätt att jag ser den falska ytan. Göra mig immun, göra mig obrydd, göra mig till en människa som bara "är", istället för att vara en människa som "tänker".
Täcket finns kanske där för att skydda oss, men jag tycker att det mest blir en börda, en börda som är fruktansvärt svår att göra sig av med!
Ängeln...
Tillägnat den som kan låta andra människor ta egna beslut utan att för den skull lägga någon värdering i det!
torsdag 15 januari 2009
Märkt för livet!
Jag kände att jag vägde en sliten kortlek i handen
Jag fingrade på korten och kände att flera figurer fattades
det verkade som om inte ens tomheten ville sitta kvar och spela med mig
Det som hade hänt med mig, det de hade gjort mot mig hade skett, men det hade skett obemärkt, det hade skett steg för steg.
Men när började egentligen allt?
När var det dagarna blev ett hot?
När började dom skära i mig - skära i mig på ett intrikat, utstuderat sätt?
Dagarna som fram tills då, alltid fått gå lösa i mina rum,
dagarna som alltid släpat in sol och regn under fötterna
dessa dagar slutade ge mig något tillbaka
dessa dagar gjorde att hjärtat instinktivt slutade slå.
Livet i sig räckte inte till
mitt liv skulle ha blivit något mycket större
jag hade kommit hit för något helt annat, någon helt annan.
Skämdes över att bara vara en levande bland alla andra levande
Stegen upp till stjärnan
den stegen som jag använde för att lösgöra stjärnan
stjärnan som jag tagit ner från himlen
av den stegen fanns intet kvar.
Allt jag gjorde, och allt jag gjort-
av det finns bara ett brännmärke kvar
ett sår i huden, i huden som aldrig läks /Rickard 090115
Jag kämpar, tro inget annat! Lågan ser jag på avstånd, men den brinner - och lukten, lukten har jag i kläderna.
Jag fingrade på korten och kände att flera figurer fattades
det verkade som om inte ens tomheten ville sitta kvar och spela med mig
Det som hade hänt med mig, det de hade gjort mot mig hade skett, men det hade skett obemärkt, det hade skett steg för steg.
Men när började egentligen allt?
När var det dagarna blev ett hot?
När började dom skära i mig - skära i mig på ett intrikat, utstuderat sätt?
Dagarna som fram tills då, alltid fått gå lösa i mina rum,
dagarna som alltid släpat in sol och regn under fötterna
dessa dagar slutade ge mig något tillbaka
dessa dagar gjorde att hjärtat instinktivt slutade slå.
Livet i sig räckte inte till
mitt liv skulle ha blivit något mycket större
jag hade kommit hit för något helt annat, någon helt annan.
Skämdes över att bara vara en levande bland alla andra levande
Stegen upp till stjärnan
den stegen som jag använde för att lösgöra stjärnan
stjärnan som jag tagit ner från himlen
av den stegen fanns intet kvar.
Allt jag gjorde, och allt jag gjort-
av det finns bara ett brännmärke kvar
ett sår i huden, i huden som aldrig läks /Rickard 090115
Jag kämpar, tro inget annat! Lågan ser jag på avstånd, men den brinner - och lukten, lukten har jag i kläderna.
tisdag 13 januari 2009
Titelmatchen är avgjord...
...och den slutade läskigt nog så pass jämnt att jag beslutade mig för att dra en "fuling" och hänga upp båda. Den halvnakna tjejen skulle jag aldrig hängt upp överhuvudtaget. Faktiskt lite för magstarkt även för mig, fast nu spelar det ju ingen roll eftersom den kom överlägset sist i omröstningen. För er som träffar mig dagligen - välkommen in i det "nya" arbetsrummet. För er som inte har möjlighet - lägger upp en bild på min vackra arbetsplats inom kort.
Det känns redan nu som att andas ny luft, mer laddad än någonsin, redo att ge järnet, redo att kämpa redo att...leva!
Psykologilektionen igår var innovativ! Jag pratade om olika fobier och psykiska sjukdomar. Tog bland annat upp bacillskräck och kom på den utmärkta idén att ta loss en sits från en toalettstol för att utmana klassen om det var någon som ville provslicka på sitsen... Och en modig, ung man gick fram och slickade på den - underbart! Klassens ögon vändes ut och in medan jag skrattade som en galning. Måndagen var räddad - för tillsammans med alla grattispåfödelsedagenhälsningar så överlevde jag början på veckan, och nu är det ju bara resten kvar. Bra lektioner, skön stämning, trevligt överlag. Det var helt enkelt, som Timbuktu skulle uttryckt sig, GOTT MOS!
Tillägnat toalettslickaren och mina affischer som utstrålar värme och integritet på samma gång!
Fight like a brave!
Det känns redan nu som att andas ny luft, mer laddad än någonsin, redo att ge järnet, redo att kämpa redo att...leva!
Psykologilektionen igår var innovativ! Jag pratade om olika fobier och psykiska sjukdomar. Tog bland annat upp bacillskräck och kom på den utmärkta idén att ta loss en sits från en toalettstol för att utmana klassen om det var någon som ville provslicka på sitsen... Och en modig, ung man gick fram och slickade på den - underbart! Klassens ögon vändes ut och in medan jag skrattade som en galning. Måndagen var räddad - för tillsammans med alla grattispåfödelsedagenhälsningar så överlevde jag början på veckan, och nu är det ju bara resten kvar. Bra lektioner, skön stämning, trevligt överlag. Det var helt enkelt, som Timbuktu skulle uttryckt sig, GOTT MOS!
Tillägnat toalettslickaren och mina affischer som utstrålar värme och integritet på samma gång!
Fight like a brave!
lördag 10 januari 2009
Låtar som väcker något speciellt...
Sitter här ensam...
Har just överlevt ett 6års-kalas, men ett fantastiskt 6års-kalas. Tänk att den där lilla tjejen snart ska börja skolan, snart ska gå själv till matsalen, snart ska få läxor...åh det smärtar av stolthet och oro, på en och samma gång!
Funderar på att kasta ut granen genom fönstret, men jag kommer på mig själv att vänta tills på måndag, jag brukar alltid kasta ut den samma dag som jag fyller år...
Med mörkret kommer känslan av att vilja, lusten av att vilja, gråta. Inte för att jag vet exakt varför, men det skulle kännas så skönt och befriande att bara känna den där nästan obeskrivliga känslan när det rycker lite i ögonen och man börjar se suddigt samtidigt som man känner tårarna rinna ner längs med kinderna för att droppa ner på resten av kroppen. Så många gånger som jag hållit inne med mina tårar för att inte svika de som jag trodde var mina vänner, mina änglar, mina livskamrater. Så många gånger jag har hoppats att bristen på medmänsklighet från folk som står mig nära bara vore en övergående fas i deras liv. Så många gånger jag har hoppats på en vändning, en vändning åt rätt håll, en vändning som skulle ha inneburit att jag skulle ha kunnat vandra hel, ren och stolt på den vackra stigen som faktiskt är livet. Ja, det är så många gånger så jag tänker inte ens försöka tänka tanken på att berätta. När man känner att livet är på väg åt ett håll som man inte vill, när man känner att ens liv innehåller mer destruktivitet än stabilitet, när man känner att det skulle kräva så ytterst lite för att folk bara skulle vända en ryggen, när man känner att man inte klarar av att bedöma om personer verkligen vill en väl eller inte.
Just då, vid dessa stunder, vid dessa cyniska moment i ens liv där man faktiskt känner sig som världens mest ensamma människa, då är det underbart att räddas av musik, bra musik, sånger som gjort att man har överlevt, texter som gjort att man tagit steget bort från kanten på det där sjuvåningshusetstak som man varit uppe på så många gånger och känt att det hade varit så jäkla lätt, så jäkla rätt, ,att bara känna vinden i ansiktet när man snabbt färdas neråt, bort från allt och alla - den där egoistiska känslan av att bara tänka på vad som vore bäst för en själv! Jag borde tänka oftare på vad som är bäst för mig, vad mår jag bäst av - men min personlighet tillåter inte egoism, så jag får väl drömma om det där metaforiska sjuvåningshuset ett tag till...
Musiken ja, texterna ja, kompositionerna som lämnar spår i själen, i livet.
Breaking the girl - Red hot chili peppers
Har allt egentligen. Skulle jag välja en låt att lyssna på varje timme resten av mitt liv skulle det vara den.
Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström
Texten, jag säger bara texten. Att lyssna på texten är som att luta sig tillbaka och bara få ta emot poesi och utlämnande med hjärtat i handen. Minst sagt vackert!
Jag är ingenting - KSMB
Känslan i låten är rakryggad, aggressiv bitterhet och sorg på en och samma gång. Banalt men berörande. Textraden " Om jag vore döden - då skulle jag besöka dig, men om jag vore livet - då skulle jag överge dig", säger allt.
Feelings grows stronger in the dark - Moneybrother
Ännu en låt som är underbar att låta sig beröras av, arrangemang, text och sensitiviteten hos Sveriges bästa låtskrivare har aldrig varit bättre än i denna låt.
Under the bridge - Red hot chili peppers
De som inte har lyckats beröras av denna låt är väl få...fantastisk!
Listan skulle kunna bli lång med låtar som får mig att gråta, men ändå vilja gå vidare!
Skulle ni däremot någongång vilja få mig på ett härligt party/stagedive/glatt/spralligt humör så är det bara att mata på med:
Song 2- Blur
Give it away - Red hot chili peppers
So whatcha want/Intergalactic/Sabotage - Beastie Boys
Bullet in your head - Rage against the machine
Jump around - House of pain
Out of space - Prodigy
Kollar på listan med låtar och känner mig som en mindre värdig lärare.... Ja jag vet, jag borde skippa min kedja som jag haft varje dag i mitt lärarliv, jag borde tagga ner på punken och hiphopen och sälla mig till typiska "lärarband/artister" som Arvingarna, U2, Gessle och kanske (om man tror att man vill chocka eleverna) Iron Maiden eller varför inte den gamla trotjänaren Tomas Ledin, som verkar ha tio liv.
Brrr, nu fick jag den där läskiga känslan som jag fick när några av mina kollegor sa att deras favoritprogram var Lets dance( haha), så det är nog dags att avsluta detta inlägg.
Glöm inte rösta!
Änglar finns närmare än någonsin!
Tillägnat du vet vem! Jag blev både berörd och överraskad - på ett uteslutande positivt sätt! Du är så jäkla stark och du gjorde min fredag! (och den känslan rider jag vidare på...) Tack! Jag kan ta ett steg till bakåt, bort från kanten!
tisdag 6 januari 2009
Glöm inte bort...
att läsa mitt förra inlägg, för det är något av det bästa jag skrivit 2009 (av två stycken)!
En kort fundering: Eftersom mitt arbetsrum på jobbet numera är lite väl gulligt för min personliga smak så tänkte jag pimpa till det med en affisch! Frågan är bara vad jag ska välja... där kommer ni som läser denna blogg in i bilden. En interaktiv omröstning helt enkelt, helt i min folkliga smak.
Jag har funderingar på en halvnaken tjej bara för att vara ironisk, men ironin skulle nog kunna misstolkas av de som är sugna på att misstolka allt jag gör, men idén kan jag bara inte lämna så den får vara med i omröstningen. Sen har jag jagat snygga affischer på nätet hela julen på diverse obskyra sajter och hittat två otroligt snygga affischer som jag fastnat för. Mina favoritband är ju inte helt lätt att få tag grejer från, så jag känner mig stolt, eftersom jag är av den åsikten att jag vill ha upp något som jag kan stå för, och som inte bara är snyggt. Exempelvis skulle jag inte kunna sätta upp en ABBA-poster bara för att den är den snyggaste skapelse jag någonsin sett, någonstans måste min moraliska gräns också gå. Ungefär som att tatutera in något på sin kropp som bara "är snyggt" som så många gör numera utan att tänka på vad det egentligen står för...Nåja, nog med moraliskt mumbojumbo. Här är alternativen att rösta på:
Alternativ ett: Ett av världens bästa och skönaste band som representeras av en "rare" affisch på när de slog igenom med sin underbara svängiga funk. För mig symboliserar bilden ironi över viljan att göra vad som helst för att få skivkontrakt (eller att få vara kända under några få sekunder).
Alternativ två: Ok, har inga halvnakna bilder på min dator så jag tog en från nätet så att ni förstår vilken typ av bild jag har i min hjärna. För mig symboliserar även denna bild ironi (dock smaklös...) eftersom det är så långt ifrån vad en lärare skulle sätta upp i sitt arbetsrum som det bara kan bli. Eftersom jag är så extremt emot objektifieringen, utseendefixeringen och kvinnors lägre ställning i samhället så känns det som en underbar omvänd psykologi - ett experiment helt enkelt!
Alternativ tre: En fantastiskt vacker bild med ytterligare ett av mina favoritband. För mig symboliserar bilden att "kampen fortsätter", mot orättvisor, mot kalla hjärtan och mot mörka krafter som inte vill någon väl! David mot Goliat liksom. De små mot de stora. De starka mot de svaga. De som bestämmer mot de kuvade and so on...
Ok, härmed släpper jag röstningen fri - röstningen kan få pågå i typ en vecka från nu!
Och till alla er som inte får se den lajv på väggen någongång...föreställ er vad som skulle passa!
Rösta genom att:
1 Maila till mig, gärna motivering också: charta77@hotmail.com
2 Ser ni mig så hojta till vilken ni röstar på!
3. Skriv en kommentar på sidan!
Konungens återkomst är nära (host host), funderar även på intromusik till mina lektioner samtidigt som jag kommer in med en snygg mantel. Dessutom har jag fått förslag på att starta upp lite merchandise med Rickardkepsar, Rickardtröjor och Rickardconverse - vad tror du skulle passa just dig kära vän? (Tack för den underbart ironiska idén Hedvig!)
(ber så hemskt mycket om ursäkt om bilderna hamnar åt helvete, har aldrig gjort detta förut, men jag antar att det är "the Rickard style", som vi alla älskar att hata , blink blink.)
Tillägnat den ironiska generationen - kämpa, för det du tror på är rätt!
En kort fundering: Eftersom mitt arbetsrum på jobbet numera är lite väl gulligt för min personliga smak så tänkte jag pimpa till det med en affisch! Frågan är bara vad jag ska välja... där kommer ni som läser denna blogg in i bilden. En interaktiv omröstning helt enkelt, helt i min folkliga smak.
Jag har funderingar på en halvnaken tjej bara för att vara ironisk, men ironin skulle nog kunna misstolkas av de som är sugna på att misstolka allt jag gör, men idén kan jag bara inte lämna så den får vara med i omröstningen. Sen har jag jagat snygga affischer på nätet hela julen på diverse obskyra sajter och hittat två otroligt snygga affischer som jag fastnat för. Mina favoritband är ju inte helt lätt att få tag grejer från, så jag känner mig stolt, eftersom jag är av den åsikten att jag vill ha upp något som jag kan stå för, och som inte bara är snyggt. Exempelvis skulle jag inte kunna sätta upp en ABBA-poster bara för att den är den snyggaste skapelse jag någonsin sett, någonstans måste min moraliska gräns också gå. Ungefär som att tatutera in något på sin kropp som bara "är snyggt" som så många gör numera utan att tänka på vad det egentligen står för...Nåja, nog med moraliskt mumbojumbo. Här är alternativen att rösta på:
Alternativ ett: Ett av världens bästa och skönaste band som representeras av en "rare" affisch på när de slog igenom med sin underbara svängiga funk. För mig symboliserar bilden ironi över viljan att göra vad som helst för att få skivkontrakt (eller att få vara kända under några få sekunder).
Alternativ två: Ok, har inga halvnakna bilder på min dator så jag tog en från nätet så att ni förstår vilken typ av bild jag har i min hjärna. För mig symboliserar även denna bild ironi (dock smaklös...) eftersom det är så långt ifrån vad en lärare skulle sätta upp i sitt arbetsrum som det bara kan bli. Eftersom jag är så extremt emot objektifieringen, utseendefixeringen och kvinnors lägre ställning i samhället så känns det som en underbar omvänd psykologi - ett experiment helt enkelt!
Alternativ tre: En fantastiskt vacker bild med ytterligare ett av mina favoritband. För mig symboliserar bilden att "kampen fortsätter", mot orättvisor, mot kalla hjärtan och mot mörka krafter som inte vill någon väl! David mot Goliat liksom. De små mot de stora. De starka mot de svaga. De som bestämmer mot de kuvade and so on...
Ok, härmed släpper jag röstningen fri - röstningen kan få pågå i typ en vecka från nu!
Och till alla er som inte får se den lajv på väggen någongång...föreställ er vad som skulle passa!
Rösta genom att:
1 Maila till mig, gärna motivering också: charta77@hotmail.com
2 Ser ni mig så hojta till vilken ni röstar på!
3. Skriv en kommentar på sidan!
Konungens återkomst är nära (host host), funderar även på intromusik till mina lektioner samtidigt som jag kommer in med en snygg mantel. Dessutom har jag fått förslag på att starta upp lite merchandise med Rickardkepsar, Rickardtröjor och Rickardconverse - vad tror du skulle passa just dig kära vän? (Tack för den underbart ironiska idén Hedvig!)
(ber så hemskt mycket om ursäkt om bilderna hamnar åt helvete, har aldrig gjort detta förut, men jag antar att det är "the Rickard style", som vi alla älskar att hata , blink blink.)
Tillägnat den ironiska generationen - kämpa, för det du tror på är rätt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)