Jo, faktiskt, och det kommer sig av att jag suttit nere i bastun alldeles själv med mina egna tankegångar och funderat, samtidigt som jag lyssnat på den underbara skivan "Svenska Ord", med Just D, mina husgudar när det begav sig. Märkte till min förvåning att skivans innehåll håller även idag, underbara texter och skönt flow. (För er som inte har koll har Just D betytt lika mycket för svensk hiphop som Ebba Grön betytt för svensk punk)
När jag satt där och svettade bort mina orostankar som jag skrev om för bara några timmar sen, så slog det mig att; hmmm undrar vilka de starkaste konsertminnena man har haft är?
Eftersom musiken var det som fick mig att stå ut under min period som söndertrasad utsatt självförtroendelös person, så har den såklart betytt, och kommer att betyda!
Eftersom jag satt och lyssnade på Just D så är det deras konsert i Bodens ishall jag minns bäst av alla. Smockat med folk, inspark efter sommaren, galet bra och härlig konsert. Hmm, undrar om det inte var 1993 eller 1994, (Satan vad gammal man blivit, och snabbt gick det...haha) Jag, Robert Stambro och Albin.
Minns även en grym konsert under en punkfestival i Pite, inomhus i en idrottshall också. Huvudbandet De Lyckliga Kompisarna hade jag tvingat mina kompisar Martin Högberg, Robert Stambro, Albin Lindgren och Klas Huhtasaari att lyssna på tills de nästan kräktes. Ingen av de gillade punk, men jag intalade dessa herrar att det skulle bli grymt! Och det blev det; trångt, stagedajvning och "Ishockeyfrisyr" och "Cp framför sin tv" som tyngsta låtar. Kan det ha varit 1995?
Tredje nedslaget gör jag när jag såg Looptroop för första gången live. Pite dansar och ler 2005, underbar konsert, och hela PDOL det året var grymt, med Petter, Randy, Swing fly, Eye N I, och framförallt -Looptroop.
Inte gråter man ofta under konserter men under Moneybrothers konsert på Bananpiren i Göteborg för ett par år sedan kom glädjetårar från gamle Rickards ögon. Hans nerv och känsla, i samspel med att jag alltid älskat hans underbara "Monster", som var så mycket bättre än det han gör nu, gjorde mig så lycklig att jag log i två veckor efteråt. "It´s been hurting all the way with you Joanna, we been through all this before and I can`t take this no more no more no more"
Ok, det var väl allt jag ville skriva just nu, konsertminnen finns i mängd, men bara vissa berör ända in i märgen!
"Du och jag" - vissa saker sitter bättre på kedjan än andra.
tisdag 31 mars 2009
Rädslan finns i oss alla!
Självklart går vi alla och bär på en oro inom oss, en oro som i värsta fall frambringar sån vansinnig osäkerhet att man förändras som människa, man blir någon man egentligen inte är.
Vad grundar sig oron i? Oroar man sig för att inte räcka till? Oroar man sig för att bli arbetslös (om man nu är en av få lyckligt lottade som har en fast anställning)? Oroar man sig för att inte hitta kärleken?
Oavsett vad man oroar sig för, så finns den där obehagliga intevaranöjdmeddetmanharjustnu - känslan insvetsat i själen. Den kanske måste finnas där? Eller måste den det? Kan man inte bara gå omkring och bara vara, gå omkring och bara se på sig själv som en lyckad och fin människa?
Ibland skulle alla må bättre av att ta ett steg tillbaka och vara nöjda med det man har och inte med det man aldrig kommer att få, men hur jävla lätt är det egentligen? Oron är vår tids digerdöd - den äter upp oss inifrån. Nattsvart eller hur? Det är bara sån jag är...
Särskildhet leder till ensamhet - men lita på den inre kraft som finns hos just dig, just den kraften vill ju ditt bästa och med den kraften kan du kanske trycka bort känslan av oro ett litet tag, så att du iallafall får andas lite - känna värmen.
Jag brukar nämna att jag känner mig som en främling född i ett främmande land, men tillhörigheten finns där inom mig, precis som hos alla andra. Och om bara jag, precis som du, söker efter den så kommer den att finnas där, oavsett om det är på en mjuk gräsplätt eller i en hård, kall sten jag kommer att finna den - tillhörigheten som kan tämja min eviga oro!
De sista kommer snart bli de första, för vi som är minst och svagast är fan i mig också en del av det största! Längtar efter påsklovet - inte lite, utan helvetes mycket!
Vad grundar sig oron i? Oroar man sig för att inte räcka till? Oroar man sig för att bli arbetslös (om man nu är en av få lyckligt lottade som har en fast anställning)? Oroar man sig för att inte hitta kärleken?
Oavsett vad man oroar sig för, så finns den där obehagliga intevaranöjdmeddetmanharjustnu - känslan insvetsat i själen. Den kanske måste finnas där? Eller måste den det? Kan man inte bara gå omkring och bara vara, gå omkring och bara se på sig själv som en lyckad och fin människa?
Ibland skulle alla må bättre av att ta ett steg tillbaka och vara nöjda med det man har och inte med det man aldrig kommer att få, men hur jävla lätt är det egentligen? Oron är vår tids digerdöd - den äter upp oss inifrån. Nattsvart eller hur? Det är bara sån jag är...
Särskildhet leder till ensamhet - men lita på den inre kraft som finns hos just dig, just den kraften vill ju ditt bästa och med den kraften kan du kanske trycka bort känslan av oro ett litet tag, så att du iallafall får andas lite - känna värmen.
Jag brukar nämna att jag känner mig som en främling född i ett främmande land, men tillhörigheten finns där inom mig, precis som hos alla andra. Och om bara jag, precis som du, söker efter den så kommer den att finnas där, oavsett om det är på en mjuk gräsplätt eller i en hård, kall sten jag kommer att finna den - tillhörigheten som kan tämja min eviga oro!
De sista kommer snart bli de första, för vi som är minst och svagast är fan i mig också en del av det största! Längtar efter påsklovet - inte lite, utan helvetes mycket!
söndag 29 mars 2009
Söndagen 29/3-09 kl 14:05
...och där lyfte planet och en stor del av mig gick sönder, till nästa gång!
"Ingenting har någonsin hänt i det förflutna som kan hindra dig från
att vara närvarnade här och nu; och om det förflutna inte kan hindra
dig från att vara närvarande här och nu, vilken makt har då egentligen det förflutna?"
En magisk tanke som tänktes och tändes samtidigt! Tack Y!
Och ängeln är pojkens!
"Ingenting har någonsin hänt i det förflutna som kan hindra dig från
att vara närvarnade här och nu; och om det förflutna inte kan hindra
dig från att vara närvarande här och nu, vilken makt har då egentligen det förflutna?"
En magisk tanke som tänktes och tändes samtidigt! Tack Y!
Och ängeln är pojkens!
tisdag 24 mars 2009
Måndagslycka!
...eller vem vet, kanske måndags(miss)lycka enligt en del!
Brukar egentligen inte skriva om lektioner som jag gjort, här på bloggen, men två veckor i rad nu har psykologilektionerna fungerat riktigt bra( det gör dom alltid i o f s eftersom gruppen är så fantastisk). Jag känner att jag får sagt mycket och får till grymma experiment och exempel som jag applicerar på eleverna! Förresten har den där toasitslektionen fått härliga reaktioner såhär i efterhand. I lördags var det en person som jag inte alls kände igen, men som troligtvis var en förälder till någon elev på skolan, som stoppade mig utanför Smedjan i Luleå och frågade om det var jag som hade gjort "toasitsgrejen" i experimentellt syfte/fobiträning. Blev paff, men sa jodå, det stämmer (och blev samtidigt livrädd om ifall denna person skulle reagera på samma sätt som "vissa" på jobbet). Men personen bredde på med ett underbart leende och tog min hand med båda sina händer och sa:
"Du är verkligen en speciell person ska du veta, det finns hopp för skolan så länge originaliteten flödar! Tack!"
Generad och fövånad fick jag inte fram ett ord, men tänkte på detta på vägen uppför rulltrappan till Carlings. "Fan man kanske har nåt rätt ibland, det handlar bara om att tänka bort andras fördomar och egoistiska åsikter".
Psykologi B-kursen blir av!!!
Tillräckligt många sökte och laddningen är enorm, fast ibland mår jag dåligt över hur höga krav jag har på mig själv eftersom jag kan bli knäckt av att en lektion inte går som beräknat. Fast jag har minimerat risken rätt bra i och med att jag alltid försöker roa istället för att oroa!
Jag ska kanske inte säga för mycket nu, för livet kan snabbt vända; men jag mår bra nu, känslan kommer tillbaka och jag tror nog att även jag ska kunna leva i detta liv - trots att man känner sig som en främling född i ett främmande land!
Tillägnat: Nej, inte den här gången! Taré lugnt!
söndag 22 mars 2009
Ung och hellig - del 1
Man har sen länge tagit sig igenom en kvarting av ett sekel och ändå är man inte ens i skuggan av att vara säker på vem man är, vad man gör här och vilka man är till för. Vad tillför man till detta livet? Varför är man så satans imbecill för? Jag har inget som intresserar mig och jag kan känna att det måste finnas mer i livet än att bara gå runt och "vara", att bara gå runt och existera - hur kul är det egentligen? Jag känner mig ung och hellig och bara flyter omkring, med fötterna i nuet visserligen - men mitt gäng är ett enda ingenting. Det jag gör och det jag vill fortsätta göra, är att vifta med mittenfingret i luften och röja murar, sätta krokben och få folk att inse vilka jävla idioter de är. Allt detta görs till den skygga, snygga och trygga världens allmänna fasa. Så låt nu för fan trummorna bli tyngre och gitarrerna råare, låt mig slippa ord från alla dessa förståsigpåare - för jag har redan förstått själv att ett helligt liv inte leder till nåt.
Jag är för gammal för att ha min ungdom som en ursäkt, men samtidigt alldeles för empatisk för att kunna bli behandlad med respekt - jag sitter fast!
När man var yngre ville man alltid bli äldre, men allt blir fan bara värre så nu stannar jag hellre. För samhället tycker man är ett skämt vid 40-50, själv blir jag alldeles svettig bara jag tänker på 35. Men som avslutning måste jag ändå säga att just som jag är nu, så vill jag vara ett tag, för jag fyller ju inte år - jag fyller dagar!
"Du kommer aldrig få se mig ligga död på vägen..."
Tillägnat alla som har svårt att se just sin plats i den stora, lilla världen!
(hittade förresten jackan från förra inlägget i en garderob hemma hos min mamma i helgen - både vackra och uppslitande minnen väcktes till liv...)
Jag är för gammal för att ha min ungdom som en ursäkt, men samtidigt alldeles för empatisk för att kunna bli behandlad med respekt - jag sitter fast!
När man var yngre ville man alltid bli äldre, men allt blir fan bara värre så nu stannar jag hellre. För samhället tycker man är ett skämt vid 40-50, själv blir jag alldeles svettig bara jag tänker på 35. Men som avslutning måste jag ändå säga att just som jag är nu, så vill jag vara ett tag, för jag fyller ju inte år - jag fyller dagar!
"Du kommer aldrig få se mig ligga död på vägen..."
Tillägnat alla som har svårt att se just sin plats i den stora, lilla världen!
(hittade förresten jackan från förra inlägget i en garderob hemma hos min mamma i helgen - både vackra och uppslitande minnen väcktes till liv...)
torsdag 19 mars 2009
"Det kan inte vara kul att vara ful!"
Pojkarna mitt emot mig öppnade sina munnar i princip samtidigt och ropade unisont till mig...
Jag svalde en, två,tre gånger och bet mig i underläppen för att inte låta de där förnedrande tårarna söka sig ner för kinderna. Stanna i ögonen även denna gång, tänkte jag - men i samma ögonblick kände jag hur tårarna rann ner efter mina lena kinder. Känslan av uppgivenhet och sårbarhet sköt till snabbt och hänsynslöst genom hela min kropp, och jag började skaka samtidigt som jag tvingade mig själv att titta in i ögonen på mina plågoandars ledare. Vik inte bort blicken Rickard, tänkte jag. Varför jag hade den överlevnadsinstinkten vet jag inte, för jag visste egentligen mycket väl att det inte skulle spela någon roll var jag fäste blicken, om jag skulle vända mig om och gå iväg, om jag skulle springa så fort jag kunde, om jag skulle skrika rätt ut...det var ju mig de varit ute efter sen en lång tid tillbaka, och mardrömmen skulle bara fortgå i det oändliga (för från detta fanns det ingen väg ut, inte som jag såg just då iallafall).
"Hörde du oss inte räka! Det kan inte vara kul att vara så ful som du är! Du ser ju fan inte klok ut, kan du inte bara gå och dö så vi slipper se dig här igen, bögjävel."
Tänk att ord som sades för så många år sedan sitter kvar så starkt, varför fastnar inte de vackra orden på samma sätt som de elaka, onda, nerbrytande orden? De vackra orden verkar ha samma klister som post-it lappar, sånt där halvdåligt klister som släpper med tiden, medans alla vidrigt onda ord sätter sig i minnet som värsta superlimmet. Jag vill inte ha det så, vem vill ha det så? Vill kunna fokusera på annat, vill kunna leva utan hemska minnen - och till viss del gör jag det ju också, men saker gör sig påminda, saker som går runt kommer alltid tillbaka för världen är ju faktiskt rund!
"Varför är ni så elaka mot mig?" Mina ord hördes knappt, jag hörde de nästan inte ens själv, så jag upprepade dem en gång till. Jag riktade blicken ännu intensivare mot ledaren och sa samma sju ord en gång till, fast lite högre...
Den feta pojken med svart keps och svart jacka höjde på ögonbrynen i en gest som ville visa på fullständig oförståelse och spelad förvåning!
"Men det förstår du väl lilla bög, vi älskar att vara elaka mot dig, för du är så fruktansvärt ful, och dessutom tycker vi att du inte förtjänar att leva. Och vet du varför? Det är för att du är så jävla lätt att bryta ner. Vi kan krossa dig hur lätt som helst fuljävel!"
Tänk om jag vetat då vad jag vet idag, tänk om jag verkligen hade sett att de killarna som stod framför mig var oerhört mycket fulare än mig. Den ena vägde 40 kilo för mycket, en annan hade extremt stora framtänder och såg ut som en kanin och en tredje hade jättestora utstående öron och såg ut som en överkörd grävling. Men när man går ihop flera stycken och gör allt för att kränka och döda livsgnistan hos en individ så lyckas man oftast, och speciellt när pojken man själsligen vill döda redan är utanför och osynlig.
Herregud vilken enkel måltavla jag var då, jag bara väntade på att någon skulle börja göra livet till ett helvete för mig - men ändå, ändå kom det som en chock när jag insåg, i all min ungdomliga naivitet, att det fanns så oerhört mycket ondska i människokroppen!
Dessa människor, dessa fula pojkar dödade mig metaforiskt även denna dag, en vacker majdag - som på ytan kunde blivit riktigt bra. Riktigt bra, för att min syster och jag skulle gå på stan tillsammans efter skolan - min syster som var min stora idol, och som alltid varit den omhändertagande och brytt sig om mig. Visserligen skedde alla lekar på hennes villkor och jag fick kämpa som satan för att få vara med henne, jag var ju bara en liten pojke som var fem år yngre, men skulle jag inte älskat henne så förbannat mycket så skulle jag ju slutat kämpa.
Kämpa var inte min starka sida tyckte jag då, men så här ett antal år efteråt kan jag ibland, i vissa svaga stunder av självkärlek, känna att, jo Rickard - du kämpade nog ganska bra iallafall!
(denna soliga majdag drog de ner mig bakom gympasalen och drog av mig min fina jacka som jag älskade så mycket eftersom jag fått ärva den av min storebror och som han i sin tur hade köpt i USA. Det finaste klädesplagg jag fram till dess någonsin ägt drog de av mig och hoppade på med sina skitiga, onda skor. Sen kastade de jackan i en stor vattenpöl och fortsatte hoppa på den samtidigt som de skrek med sina vidrigt onda målbrottsröster " Din fula jacka passar dig eftersom det inte kan vara kul att vara så ful som du, äckel".)
Jag dog inombords, gick hem i bara t shirt och bytte till en flanellskjorta innan jag gick och mötte min syster på stan. Min syster visste att jag hade haft min brors jacka på mig varje dag sen jag hade fått den, hon visste att jag älskade den - men det hon inte visste var att jag ljög när jag sa att den var för varm för att ha på stan idag, när hon frågade var jag hade min fina jacka.
När jag svarade på hennes fråga rann tårarna igen, men denna gången inombords, ner till mitt hjärta!
Onda människor förgör, det goda människor försöker bygga upp!
Vita vingslag fläktar så underbart!
Tillägnat Bergviksskolan, denna underbara institution av människor som inte såg, eller inte ville se!
Jag svalde en, två,tre gånger och bet mig i underläppen för att inte låta de där förnedrande tårarna söka sig ner för kinderna. Stanna i ögonen även denna gång, tänkte jag - men i samma ögonblick kände jag hur tårarna rann ner efter mina lena kinder. Känslan av uppgivenhet och sårbarhet sköt till snabbt och hänsynslöst genom hela min kropp, och jag började skaka samtidigt som jag tvingade mig själv att titta in i ögonen på mina plågoandars ledare. Vik inte bort blicken Rickard, tänkte jag. Varför jag hade den överlevnadsinstinkten vet jag inte, för jag visste egentligen mycket väl att det inte skulle spela någon roll var jag fäste blicken, om jag skulle vända mig om och gå iväg, om jag skulle springa så fort jag kunde, om jag skulle skrika rätt ut...det var ju mig de varit ute efter sen en lång tid tillbaka, och mardrömmen skulle bara fortgå i det oändliga (för från detta fanns det ingen väg ut, inte som jag såg just då iallafall).
"Hörde du oss inte räka! Det kan inte vara kul att vara så ful som du är! Du ser ju fan inte klok ut, kan du inte bara gå och dö så vi slipper se dig här igen, bögjävel."
Tänk att ord som sades för så många år sedan sitter kvar så starkt, varför fastnar inte de vackra orden på samma sätt som de elaka, onda, nerbrytande orden? De vackra orden verkar ha samma klister som post-it lappar, sånt där halvdåligt klister som släpper med tiden, medans alla vidrigt onda ord sätter sig i minnet som värsta superlimmet. Jag vill inte ha det så, vem vill ha det så? Vill kunna fokusera på annat, vill kunna leva utan hemska minnen - och till viss del gör jag det ju också, men saker gör sig påminda, saker som går runt kommer alltid tillbaka för världen är ju faktiskt rund!
"Varför är ni så elaka mot mig?" Mina ord hördes knappt, jag hörde de nästan inte ens själv, så jag upprepade dem en gång till. Jag riktade blicken ännu intensivare mot ledaren och sa samma sju ord en gång till, fast lite högre...
Den feta pojken med svart keps och svart jacka höjde på ögonbrynen i en gest som ville visa på fullständig oförståelse och spelad förvåning!
"Men det förstår du väl lilla bög, vi älskar att vara elaka mot dig, för du är så fruktansvärt ful, och dessutom tycker vi att du inte förtjänar att leva. Och vet du varför? Det är för att du är så jävla lätt att bryta ner. Vi kan krossa dig hur lätt som helst fuljävel!"
Tänk om jag vetat då vad jag vet idag, tänk om jag verkligen hade sett att de killarna som stod framför mig var oerhört mycket fulare än mig. Den ena vägde 40 kilo för mycket, en annan hade extremt stora framtänder och såg ut som en kanin och en tredje hade jättestora utstående öron och såg ut som en överkörd grävling. Men när man går ihop flera stycken och gör allt för att kränka och döda livsgnistan hos en individ så lyckas man oftast, och speciellt när pojken man själsligen vill döda redan är utanför och osynlig.
Herregud vilken enkel måltavla jag var då, jag bara väntade på att någon skulle börja göra livet till ett helvete för mig - men ändå, ändå kom det som en chock när jag insåg, i all min ungdomliga naivitet, att det fanns så oerhört mycket ondska i människokroppen!
Dessa människor, dessa fula pojkar dödade mig metaforiskt även denna dag, en vacker majdag - som på ytan kunde blivit riktigt bra. Riktigt bra, för att min syster och jag skulle gå på stan tillsammans efter skolan - min syster som var min stora idol, och som alltid varit den omhändertagande och brytt sig om mig. Visserligen skedde alla lekar på hennes villkor och jag fick kämpa som satan för att få vara med henne, jag var ju bara en liten pojke som var fem år yngre, men skulle jag inte älskat henne så förbannat mycket så skulle jag ju slutat kämpa.
Kämpa var inte min starka sida tyckte jag då, men så här ett antal år efteråt kan jag ibland, i vissa svaga stunder av självkärlek, känna att, jo Rickard - du kämpade nog ganska bra iallafall!
(denna soliga majdag drog de ner mig bakom gympasalen och drog av mig min fina jacka som jag älskade så mycket eftersom jag fått ärva den av min storebror och som han i sin tur hade köpt i USA. Det finaste klädesplagg jag fram till dess någonsin ägt drog de av mig och hoppade på med sina skitiga, onda skor. Sen kastade de jackan i en stor vattenpöl och fortsatte hoppa på den samtidigt som de skrek med sina vidrigt onda målbrottsröster " Din fula jacka passar dig eftersom det inte kan vara kul att vara så ful som du, äckel".)
Jag dog inombords, gick hem i bara t shirt och bytte till en flanellskjorta innan jag gick och mötte min syster på stan. Min syster visste att jag hade haft min brors jacka på mig varje dag sen jag hade fått den, hon visste att jag älskade den - men det hon inte visste var att jag ljög när jag sa att den var för varm för att ha på stan idag, när hon frågade var jag hade min fina jacka.
När jag svarade på hennes fråga rann tårarna igen, men denna gången inombords, ner till mitt hjärta!
Onda människor förgör, det goda människor försöker bygga upp!
Vita vingslag fläktar så underbart!
Tillägnat Bergviksskolan, denna underbara institution av människor som inte såg, eller inte ville se!
söndag 15 mars 2009
Skit under naglarna!
"Att göra det man måste, är att göra det man vill" , ett klassiskt citat som refereras till oftare än ofta i olika sammanhang.
Kan inte hålla med, ibland måste man göra saker man inte vill - för att man vill tänka långsiktigt och inte bara rädda sig själv för stunden. Jag vill inte alltid gå till jobbet - men jag måste för vilka blir konsekvenserna annars? Jo, en spiral som påbörjas med löneavdrag, vilket leder till mindre pengar att spendera på sig själv och barnen, vilket i sin tur leder till att ens ställning i ett samhälle, där ens människovärde räknas i hur mycket pengar man har, snabbt sjunkar neråt.
Har jag inte råd att se till att mina barn börjar hockeyskola - då får de mindre kompisar!
Har jag inte råd att ge mina barn dyra märkeskläderna som alla andras jävla ungar har här ute på "fina" Gultzauudden - då får de mindre kompisar!
Har jag inte råd att åka utomlands med mina barn - då får de mindre kompisar för att de inte varit ute och rest!
Så inte fan vill man göra allt som man måste! Verkligheten ser dock sån ut att man tvingas göra saker som man måste för att försöka nå en väg ut från en livsfälla som vissa hamnar i.
Det värsta är dock om man tar andras "måsten" och gör de till sina egna. Jag stressar och jäktar för någon annans skull, som jag innerst inne ändå vet att inte kommer finnas där och ta emot mig ifall jag snubblar efter livets väg. Ibland skulle man verkligen behöva vara mer självisk, tänka på sig själv mer, sätta sig själv i finrummet för en stund - men problemet är; för att kunna göra det måste man först våga skita i vad alla tycker och tänker runt omkring en, och just det där dövörat är så fruktansvärt svårt att stänga igen, för det finns alltid någon som trycker på de "rätta" knapparna och öppnar upp alla sår och all ångest igen.
Söndagar är verkligen en favoritdag att blogga på, man kan lugnt sitta ner och skriva av sig samtidigt som man hör sina älskade barns djupa andetag. Tappar man inspiration angående frågan om varför man förtjänar att leva, är det bara att glänta på dörren till barnens sovrum och titta på mina barns vackra slutna ögonen och deras fina bröstkorgar som åker upp och ner i lugn och harmonisk takt. Känslan att titta på något som man själv skapat och format och som man älskar förutsättningslöst skänker ett inre lugn som verkligen kan behövas när det finns så många mörka gestalter i skuggorna som bara väntar på att få slå klorna i en pojke som vacklar fram genom livets labyrint och som har så fruktansvärt svårt att hålla huvudet högt och räta på ryggen! Jag går till sängs efter ännu en avslutad vecka i livets teater med orden ekandes i mitt huvud..."håll huvudet högt Rickard, och gör gjort av det tänkta".
Bokens titel: "Pojken och ängeln"
Tillägnat alla de som borde tänka efter lite innan de uttalar sig om sånt de inte har en aning om; ni lämnar folk att förblöda och det kan knappast vara er primära tanke - fast ibland undrar man...
Kan inte hålla med, ibland måste man göra saker man inte vill - för att man vill tänka långsiktigt och inte bara rädda sig själv för stunden. Jag vill inte alltid gå till jobbet - men jag måste för vilka blir konsekvenserna annars? Jo, en spiral som påbörjas med löneavdrag, vilket leder till mindre pengar att spendera på sig själv och barnen, vilket i sin tur leder till att ens ställning i ett samhälle, där ens människovärde räknas i hur mycket pengar man har, snabbt sjunkar neråt.
Har jag inte råd att se till att mina barn börjar hockeyskola - då får de mindre kompisar!
Har jag inte råd att ge mina barn dyra märkeskläderna som alla andras jävla ungar har här ute på "fina" Gultzauudden - då får de mindre kompisar!
Har jag inte råd att åka utomlands med mina barn - då får de mindre kompisar för att de inte varit ute och rest!
Så inte fan vill man göra allt som man måste! Verkligheten ser dock sån ut att man tvingas göra saker som man måste för att försöka nå en väg ut från en livsfälla som vissa hamnar i.
Det värsta är dock om man tar andras "måsten" och gör de till sina egna. Jag stressar och jäktar för någon annans skull, som jag innerst inne ändå vet att inte kommer finnas där och ta emot mig ifall jag snubblar efter livets väg. Ibland skulle man verkligen behöva vara mer självisk, tänka på sig själv mer, sätta sig själv i finrummet för en stund - men problemet är; för att kunna göra det måste man först våga skita i vad alla tycker och tänker runt omkring en, och just det där dövörat är så fruktansvärt svårt att stänga igen, för det finns alltid någon som trycker på de "rätta" knapparna och öppnar upp alla sår och all ångest igen.
Söndagar är verkligen en favoritdag att blogga på, man kan lugnt sitta ner och skriva av sig samtidigt som man hör sina älskade barns djupa andetag. Tappar man inspiration angående frågan om varför man förtjänar att leva, är det bara att glänta på dörren till barnens sovrum och titta på mina barns vackra slutna ögonen och deras fina bröstkorgar som åker upp och ner i lugn och harmonisk takt. Känslan att titta på något som man själv skapat och format och som man älskar förutsättningslöst skänker ett inre lugn som verkligen kan behövas när det finns så många mörka gestalter i skuggorna som bara väntar på att få slå klorna i en pojke som vacklar fram genom livets labyrint och som har så fruktansvärt svårt att hålla huvudet högt och räta på ryggen! Jag går till sängs efter ännu en avslutad vecka i livets teater med orden ekandes i mitt huvud..."håll huvudet högt Rickard, och gör gjort av det tänkta".
Bokens titel: "Pojken och ängeln"
Tillägnat alla de som borde tänka efter lite innan de uttalar sig om sånt de inte har en aning om; ni lämnar folk att förblöda och det kan knappast vara er primära tanke - fast ibland undrar man...
måndag 9 mars 2009
Den mest skadliga lögnen är den där jäkla tystnaden!
Såg ett program i söndags där det medverkade någon slags kvasiprofessor i psykologi. Professorer brukar för det mesta vara tråkiga sömnmedel i talkshows men denna äldre, amerikanska gentleman var intressant! Han lärde ut och var en intrikat förespråkare för något som kallades för "radikal ärlighet".
Alla problem skulle lösas om vi alla förespråkade lite mer radikal ärlighet; problem som grundar sig i lögner och falskspel skulle lösas direkt. Ärlighet botar det mesta: depressioner, sexproblem och ångest - berättade han! Hmm. skulle man bli av med ångest om man förespråkade radikal ärlighet verkligen? Är inte problemet att folk är FÖR ärliga och säger att man är en värdelös person, det som frambringar ångesten?
Tänkte efter en gång till, nä men fan, det kanske är precis så det är. Man får ångest för att man är rädd att folk i ens omgivning inte är ärliga. Man är rädd för att folk ogillar en fast de bara i själva verket inte är ärliga och säger att de gillar mig? Man blir deprimerad av tanken på att folk inte är ärliga i sina avsikter. Ja men tusan, han har ju rätt!
Den där radikala ärligheten finns ju hos alla människor upp till sju års ålder, sen försvinner den - för vår uppfostran går ut på att ljuga. Säg inte så, därför att... Gör inte så för då händer det här...
Säg inte vad du gillar eller ogillar för då...
Det är ju faktiskt så att den mest skadliga lögnen är tystnaden, tystnaden som gör att man går och funderar i konstiga tankebanor och odlar hjärnspöken som inte skulle behövt existera om vi hade varit radikalt ärliga. Skön tanke och skönt att förespråka det hela, men oj så omöjligt att leva upp till alltså! Men det viktigaste är kanske inte att följa allt man håller med om, utan att det iallafall odlar tankar, funderingar, åsikter och värderingar i en - som man sedan projicerar på sig själv och sin omgivning så att världen blir lite bättre att sätta sina livsavtryck i! (Oj, sorry, det kanske blev för mycket psykologi nu, men ni vet ju att jag är psykologilärare också så jag kan inte låta bli...).
Är man radikalt ärlig och vräker ur sig något man tycker är risigt och sedan STANNAR kvar, så blir banden så oerhört mycket starkare. Professorn var även inne på den olustigaste och onödigaste känslan av de alla; svartsjukan - svartsjuka är helt onödigt för det är samma känsla som vredeskänslan; man kommer över den - vilket innebär att man inte har något för att vara svartsjuk, vilket i sin tur borde leda till att man inte ska tänka på att odla svartsjuka!
Har alltid levt med insikten att svartsjuka är en underbar känsla, den visar bara på att det finns något i förhållandet som man är rädd om, som gör att man bryr sig (sen går vi inte in på när svartsjukan går överstyr för jag har ett allt varit med om en del som varit lite väl...host host nerbrytande). Ja ni ser ärade vänner, många funderingar kom denna vise man med, frågan är om radikal ärlighet är något fantastiskt; ett requiem över vår egen dödlighet - eller om det är ett helt idiotiskt påfund som gör att man uppfattas som socialt missanpassad och får ännu färre vänner. Vad tror ni?
"Feeelings that grows stronger in the dark" / Moneybrother
"Allt jag gör , är det jag vill - och sen kommer folk fram till mig och säger att jag är negativ!"/Charta77
"Jag ropade ut ditt namn i den stålblå, kalla vinternatten
Skakade som en hund i kylan när jag såg åt vilket håll du förde mig
Jag vill inte strida igen, för mitt vapen är inte vasst längre
Stenarnas entoniga sång släcker glöden som jag en gång kände,
glöden som gjorde att jag faktiskt sakta klädde av mig och blottade mitt rätta jag
Väska efter väska med livshistorier packas upp framför mina blåa ögon
...och jag hoppas på att mina tankar inte håller dina dörrar stängda" /Rickard Kjellgren 090309
Alla problem skulle lösas om vi alla förespråkade lite mer radikal ärlighet; problem som grundar sig i lögner och falskspel skulle lösas direkt. Ärlighet botar det mesta: depressioner, sexproblem och ångest - berättade han! Hmm. skulle man bli av med ångest om man förespråkade radikal ärlighet verkligen? Är inte problemet att folk är FÖR ärliga och säger att man är en värdelös person, det som frambringar ångesten?
Tänkte efter en gång till, nä men fan, det kanske är precis så det är. Man får ångest för att man är rädd att folk i ens omgivning inte är ärliga. Man är rädd för att folk ogillar en fast de bara i själva verket inte är ärliga och säger att de gillar mig? Man blir deprimerad av tanken på att folk inte är ärliga i sina avsikter. Ja men tusan, han har ju rätt!
Den där radikala ärligheten finns ju hos alla människor upp till sju års ålder, sen försvinner den - för vår uppfostran går ut på att ljuga. Säg inte så, därför att... Gör inte så för då händer det här...
Säg inte vad du gillar eller ogillar för då...
Det är ju faktiskt så att den mest skadliga lögnen är tystnaden, tystnaden som gör att man går och funderar i konstiga tankebanor och odlar hjärnspöken som inte skulle behövt existera om vi hade varit radikalt ärliga. Skön tanke och skönt att förespråka det hela, men oj så omöjligt att leva upp till alltså! Men det viktigaste är kanske inte att följa allt man håller med om, utan att det iallafall odlar tankar, funderingar, åsikter och värderingar i en - som man sedan projicerar på sig själv och sin omgivning så att världen blir lite bättre att sätta sina livsavtryck i! (Oj, sorry, det kanske blev för mycket psykologi nu, men ni vet ju att jag är psykologilärare också så jag kan inte låta bli...).
Är man radikalt ärlig och vräker ur sig något man tycker är risigt och sedan STANNAR kvar, så blir banden så oerhört mycket starkare. Professorn var även inne på den olustigaste och onödigaste känslan av de alla; svartsjukan - svartsjuka är helt onödigt för det är samma känsla som vredeskänslan; man kommer över den - vilket innebär att man inte har något för att vara svartsjuk, vilket i sin tur borde leda till att man inte ska tänka på att odla svartsjuka!
Har alltid levt med insikten att svartsjuka är en underbar känsla, den visar bara på att det finns något i förhållandet som man är rädd om, som gör att man bryr sig (sen går vi inte in på när svartsjukan går överstyr för jag har ett allt varit med om en del som varit lite väl...host host nerbrytande). Ja ni ser ärade vänner, många funderingar kom denna vise man med, frågan är om radikal ärlighet är något fantastiskt; ett requiem över vår egen dödlighet - eller om det är ett helt idiotiskt påfund som gör att man uppfattas som socialt missanpassad och får ännu färre vänner. Vad tror ni?
"Feeelings that grows stronger in the dark" / Moneybrother
"Allt jag gör , är det jag vill - och sen kommer folk fram till mig och säger att jag är negativ!"/Charta77
"Jag ropade ut ditt namn i den stålblå, kalla vinternatten
Skakade som en hund i kylan när jag såg åt vilket håll du förde mig
Jag vill inte strida igen, för mitt vapen är inte vasst längre
Stenarnas entoniga sång släcker glöden som jag en gång kände,
glöden som gjorde att jag faktiskt sakta klädde av mig och blottade mitt rätta jag
Väska efter väska med livshistorier packas upp framför mina blåa ögon
...och jag hoppas på att mina tankar inte håller dina dörrar stängda" /Rickard Kjellgren 090309
söndag 8 mars 2009
Varenda jävel känner idioten, men idioten känner ingen!
"Gå in med högt huvud och var stolt Rickard!"/ Albin Lindgren 20090307 kl 21:36
torsdag 5 mars 2009
Ikväll smäller det!
Hockeyslutspelet...
Rad fem på bästa läktaren...
Bra lottning på förhand tycker jag...
Laddad till tänderna...
Pirret i magen är som en nyförälskelse modell större...
Oron för förlust i första matchen känns överhängande...
Förlust leder till pisshumör och nergrävning av Rickard ännu längre ner på botten..
Varför just hockeyn? Jag kan ju inte ens åka baklänges på ett par skridskor. Mina underbara bröder tog med mig som liten kille en gång i tiden, och den dåliga gemenskapen som alltid genomsyrat vår familj kändes som bortblåst när man fick sitta mellan sina idoler, sina bröder och känna doften av kaffet från deras vrålande munnar. Från tio års ålder har jag missat, hmmm få se nu, sju hemmamatcher (då räknar jag förstås bort mina år i Trollhättan), och dessa jobbiga stunder minns jag mycket väl. Älskar Luleå Hockey, älskar vad hockeyn gör med mig, den där obehagliga känslan blandad med bitterljuv kärlek - en förlust i en viktig match är som att förlora en nära vän. En vinst i en viktig match är som riktigt bra sex. Jepp, ni fattar - humöret står och faller rätt mycket med hockeyn. Och speciellt ikväll...slutspel...i Delfinen...Underbart fram till nedsläpp, sen vet man aldrig vart kvällen tar vägen rent mentalt! Men just nu skakar jag som ett litet barn på julafton i väntan på min julklapp - seger i första matchen mot Frölunda!
Känslan kommer tillbaka, nu kör vi!
Tillägnat min käre vän Klas, för att vi har sett varenda jäkla match tillsammans under alla dessa år, oj vad mycket vi har fått sagt i pauserna...
måndag 2 mars 2009
Mental prostitution del 3
Dagens reflektion från mig till dig:
Säg vad du tycker, och högt så att alla kan höra. Känner du dig lite orolig och rädd inombords, så låna min megafon käre vän. Visserligen har jag skrikit så mycket i den så att den börjar bli lite sliten, men den räcker förmodligen ett tag till. Var inte rädd för att trampa folk på tårna, för man kan inte bara sitta tyst och stilla när man blir rånad i slutet av varje månad. Tyck ingenting bara för att andra tycker så, för vi blir minimala, pyttesmå, av att några få får bestämma över oss!
Vänta jag hör något! Det låter som ett skrapande ljud i mitt nyckelhål, jag förstår att det är Babylon (omskrivning av de som sitter på makten, poliser, chefer, elaka jävlar helt enkelt) som vill spionera på vad jag gör och vill veta hur jag mår. Det har gått så jäkla långt att jag verkligen inte skulle bli förvånad om de snart ringer upp min mamma och säger till henne "Ledsen kära Eva, men det har hänt en tråkig grej med din son". För om du lever enligt "deras" sätt att vara, är det ingen som rör dig, men sticker du ut, sticker du upp, sticker du till - då kan du räkna med att bli lobotomerad till att gå i sömnen resten av livet!
Upp till kamp! Vakna upp ur drömmen och skrik att det fan får vara nog! Mig ska ingen använda som dörrmatta!
Högra män och kvinnor är mer värda en vänstra!
Svenskar är mer värda än blattar!
Fattiga, gamla, sjuka och människor med hjärtat i handen är en lägre stående ras i lotteriet!
Livlösa kroppar som sitter vid datorer tjänar mer än levande kroppar som tar hand om andra!
Men svärden ska ännu en gång glänsa, världen ska stanna upp och vi autonoma (slå upp ordet!), obekväma människor ska visa att hos oss har fan inte Babylon något att hämta! Här i Sverige gör vi vapen av skattepengar och säljer sedan vidare de till fattiga länder, samtidigt som vi låtsas som att det regnar. Barnen i tredje världen strippas av svenska landminor samtidigt som vi själva här i vårt fina västerland oroar oss för om vi ska få vackert väder på vår semester, eller om vi ska få mer pengar i lönekuveret för att vi slickar uppåt och sparkar neråt.
Trodde du att detta var ett fritt land? Väx upp, sluta vara naiv! Inse att du ständigt blir avlyssnad och filmad, du blir ständigt utsatt för det där skrapande ljudet i ditt egna nyckelhål, men en sak ska ni veta; jag är fan döv för propaganda - era ord går in genom mitt ena öra och dör innan de orden nått det andra. Det ni står för hatar jag så fruktansvärt mycket, men det vet ni säkert redan eftersom ni har mina åsikter i någon databas i Babylons högkvarter!
Livet är tungt just nu, men våga se framåt och se ljuset! Så länge det finns liv, finns det hopp!
Ängeln är redo!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)