"Det kan inte vara kul att vara ful!"

Pojkarna mitt emot mig öppnade sina munnar i princip samtidigt och ropade unisont till mig...

Jag svalde en, två,tre gånger och bet mig i underläppen för att inte låta de där förnedrande tårarna söka sig ner för kinderna. Stanna i ögonen även denna gång, tänkte jag - men i samma ögonblick kände jag hur tårarna rann ner efter mina lena kinder. Känslan av uppgivenhet och sårbarhet sköt till snabbt och hänsynslöst genom hela min kropp, och jag började skaka samtidigt som jag tvingade mig själv att titta in i ögonen på mina plågoandars ledare. Vik inte bort blicken Rickard, tänkte jag. Varför jag hade den överlevnadsinstinkten vet jag inte, för jag visste egentligen mycket väl att det inte skulle spela någon roll var jag fäste blicken, om jag skulle vända mig om och gå iväg, om jag skulle springa så fort jag kunde, om jag skulle skrika rätt ut...det var ju mig de varit ute efter sen en lång tid tillbaka, och mardrömmen skulle bara fortgå i det oändliga (för från detta fanns det ingen väg ut, inte som jag såg just då iallafall).

"Hörde du oss inte räka! Det kan inte vara kul att vara så ful som du är! Du ser ju fan inte klok ut, kan du inte bara gå och dö så vi slipper se dig här igen, bögjävel."

Tänk att ord som sades för så många år sedan sitter kvar så starkt, varför fastnar inte de vackra orden på samma sätt som de elaka, onda, nerbrytande orden? De vackra orden verkar ha samma klister som post-it lappar, sånt där halvdåligt klister som släpper med tiden, medans alla vidrigt onda ord sätter sig i minnet som värsta superlimmet. Jag vill inte ha det så, vem vill ha det så? Vill kunna fokusera på annat, vill kunna leva utan hemska minnen - och till viss del gör jag det ju också, men saker gör sig påminda, saker som går runt kommer alltid tillbaka för världen är ju faktiskt rund!

"Varför är ni så elaka mot mig?" Mina ord hördes knappt, jag hörde de nästan inte ens själv, så jag upprepade dem en gång till. Jag riktade blicken ännu intensivare mot ledaren och sa samma sju ord en gång till, fast lite högre...
Den feta pojken med svart keps och svart jacka höjde på ögonbrynen i en gest som ville visa på fullständig oförståelse och spelad förvåning!

"Men det förstår du väl lilla bög, vi älskar att vara elaka mot dig, för du är så fruktansvärt ful, och dessutom tycker vi att du inte förtjänar att leva. Och vet du varför? Det är för att du är så jävla lätt att bryta ner. Vi kan krossa dig hur lätt som helst fuljävel!"

Tänk om jag vetat då vad jag vet idag, tänk om jag verkligen hade sett att de killarna som stod framför mig var oerhört mycket fulare än mig. Den ena vägde 40 kilo för mycket, en annan hade extremt stora framtänder och såg ut som en kanin och en tredje hade jättestora utstående öron och såg ut som en överkörd grävling. Men när man går ihop flera stycken och gör allt för att kränka och döda livsgnistan hos en individ så lyckas man oftast, och speciellt när pojken man själsligen vill döda redan är utanför och osynlig.
Herregud vilken enkel måltavla jag var då, jag bara väntade på att någon skulle börja göra livet till ett helvete för mig - men ändå, ändå kom det som en chock när jag insåg, i all min ungdomliga naivitet, att det fanns så oerhört mycket ondska i människokroppen!

Dessa människor, dessa fula pojkar dödade mig metaforiskt även denna dag, en vacker majdag - som på ytan kunde blivit riktigt bra. Riktigt bra, för att min syster och jag skulle gå på stan tillsammans efter skolan - min syster som var min stora idol, och som alltid varit den omhändertagande och brytt sig om mig. Visserligen skedde alla lekar på hennes villkor och jag fick kämpa som satan för att få vara med henne, jag var ju bara en liten pojke som var fem år yngre, men skulle jag inte älskat henne så förbannat mycket så skulle jag ju slutat kämpa.
Kämpa var inte min starka sida tyckte jag då, men så här ett antal år efteråt kan jag ibland, i vissa svaga stunder av självkärlek, känna att, jo Rickard - du kämpade nog ganska bra iallafall!

(denna soliga majdag drog de ner mig bakom gympasalen och drog av mig min fina jacka som jag älskade så mycket eftersom jag fått ärva den av min storebror och som han i sin tur hade köpt i USA. Det finaste klädesplagg jag fram till dess någonsin ägt drog de av mig och hoppade på med sina skitiga, onda skor. Sen kastade de jackan i en stor vattenpöl och fortsatte hoppa på den samtidigt som de skrek med sina vidrigt onda målbrottsröster " Din fula jacka passar dig eftersom det inte kan vara kul att vara så ful som du, äckel".)

Jag dog inombords, gick hem i bara t shirt och bytte till en flanellskjorta innan jag gick och mötte min syster på stan. Min syster visste att jag hade haft min brors jacka på mig varje dag sen jag hade fått den, hon visste att jag älskade den - men det hon inte visste var att jag ljög när jag sa att den var för varm för att ha på stan idag, när hon frågade var jag hade min fina jacka.
När jag svarade på hennes fråga rann tårarna igen, men denna gången inombords, ner till mitt hjärta!

Onda människor förgör, det goda människor försöker bygga upp!

Vita vingslag fläktar så underbart!

Tillägnat Bergviksskolan, denna underbara institution av människor som inte såg, eller inte ville se!