Självklart går vi alla och bär på en oro inom oss, en oro som i värsta fall frambringar sån vansinnig osäkerhet att man förändras som människa, man blir någon man egentligen inte är.
Vad grundar sig oron i? Oroar man sig för att inte räcka till? Oroar man sig för att bli arbetslös (om man nu är en av få lyckligt lottade som har en fast anställning)? Oroar man sig för att inte hitta kärleken?
Oavsett vad man oroar sig för, så finns den där obehagliga intevaranöjdmeddetmanharjustnu - känslan insvetsat i själen. Den kanske måste finnas där? Eller måste den det? Kan man inte bara gå omkring och bara vara, gå omkring och bara se på sig själv som en lyckad och fin människa?
Ibland skulle alla må bättre av att ta ett steg tillbaka och vara nöjda med det man har och inte med det man aldrig kommer att få, men hur jävla lätt är det egentligen? Oron är vår tids digerdöd - den äter upp oss inifrån. Nattsvart eller hur? Det är bara sån jag är...
Särskildhet leder till ensamhet - men lita på den inre kraft som finns hos just dig, just den kraften vill ju ditt bästa och med den kraften kan du kanske trycka bort känslan av oro ett litet tag, så att du iallafall får andas lite - känna värmen.
Jag brukar nämna att jag känner mig som en främling född i ett främmande land, men tillhörigheten finns där inom mig, precis som hos alla andra. Och om bara jag, precis som du, söker efter den så kommer den att finnas där, oavsett om det är på en mjuk gräsplätt eller i en hård, kall sten jag kommer att finna den - tillhörigheten som kan tämja min eviga oro!
De sista kommer snart bli de första, för vi som är minst och svagast är fan i mig också en del av det största! Längtar efter påsklovet - inte lite, utan helvetes mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar