Vad skönt det är inne i frysboxen!

Vilka grader finns det i helvetet egentligen?
Är det värre att bli utfryst och slagen både psykiskt och fysiskt när man är liten, eller att bli utsatt för såkallad "vuxenmobbing" (som är mediaordet för ett problem som aldrig tas upp) när man ändå vuxit upp och blivit en hyfsat självständig individ? Var sjunde person mobbas av sin chef eller av sina arbetskamrater enligt en undersökning som Arbetsmiljöverket publicerade i veckan. De som en gång blivit trampade på löper större risk att även bli utsatt på sin arbetsplats senare i livet. Har pratat väldigt mycket med nära vänner om detta, och det har framkommit att det inte bara är en eller två som har utsatts för en arbetsplats där det rynkas på näsan åt vissa anställda, samtidigt som de lyfter fram de vanligaste orsaken till att stämningen blir dålig; pressad arbetssituation, rädsla för uppsägningar, dåligt ledarskap och brist på att kunna påverka sin arbetssituation.
En tjej, vi kan kalla henne Melinda nämnde att hennes sätt att undervisa spec.klasserna inte var helt omtyckt från kollegorna, eftersom hon ofta tog med sig sina elever på gruppstärkande övningar, utanför skolan, för att få ihop klassen på ett så bra sätt som möjligt, inre stridigheter i en klass främjar ju inte direkt klassklimatet. Till slut blev det så illa att några av kollegorna skickade mail till chefen om att "Melinda minsann förstör för oss andra, eftersom eleverna i princip kräver att även vi andra ska göra likadant på våra lektioner". Chefen övergav sofistikerade metoder att hantera konflikter och kallade in Melinda och berättade klart och tydligt att hon var väldigt illa omtyckt av ALLA (trots att det bara var en eller två av hennes arbetskamrater som nämnt något) sina kollegor. Melinda blev chockad och gick ner sig fullständigt, för hon hade inte en aning om hur andra kände gentemot henne, eftersom allt hade skett bakom hennes rygg. Det hela ledde till ett inhumant möte där samtliga personer i Melindas arbetslag TILLSAMMANS med chefen och Melinda stängde in sig i ett rum och sen fick var och en av personerna säga vad de tyckte om Melinda, det var inte vackert direkt - smutsigt till och med.
En vecka efter denna händelse slutade Melinda, chefen sa till sina undersåtar att det berodde på "att Melinda hittat ett bättre jobb", men sanningen att säga hade chefen och kollegorna mobbat ut Melinda under så lång tid så att hon valde mellan att självmant sluta eller att dö inombords. Vad väljer man? Var valet svårt? Får man bete sig hur som helst? Vuxenmobbing existerar som fan!

Och mitt i allt befinner jag mig, vilsen i ett främmande landskap!

Vaskamantalivetavsigför...

...närmanändåintefårhörasnacketefteråt!
Titeln på en av de bästa svenska skivorna som gjorts i modern tid.

Är det något man skulle vilja testa, rent fiktivt, förutom att åka med en tidsmaskin bakåt i tiden och göra upp med sina inre och yttre demoner så är det väl att dö...
Hej vänta nu! Inte vill han väl dö? Hur egoistiskt vore inte det? Jävla idiot!

Ok,ok - innan ni börjar skälla så kan jag bara förklara för er vad jag menar. Tänk att få testa att dö bara för en månad eller så och få se vilka som sörjer på riktigt och vilka som skulle börja prata skit direkt. Vilken härligt morbid och fullständigt abnormal tanke, tänker ni kanske. Men erkänn lite grann, bara pyttelite - nog har den tanken slagit dig också, eller?
Fast det är klart att man slår bort den tanken fort, eftersom man inte gärna vill erkänna att man har så flummiga, egoistiska, infantila tankar i sin minimala hjärna! Men ok, jag erkänner, jag erkänner mig skyldig till att då och då gå runt och fundera på vilka som man betyder mest för.
Och hur ska man kunna mäta det? Nä det kan man ju inte göra, men tanken är ganska kittlande och samtidigt spännande.

Jag menar vi vet ju alla vilka personer som man inte ens skulle få fuktiga ögon utav om de råkade bita i gräset redan inatt! Listan kan göras lång, speciellt eftersom jag är en människa som har känslorna utanpå och inte klarar av att tänka "the Gandhi style" fast jag verkligen tycker att denne man är en av de mest betydelsefulla människor som vandrat på vår jord. (Gandhi style är att man ska älska alla människor och alltid vända andra kinden till).
Men skulle man verkligen vilja veta vad som händer med människor i ens närhet om man skulle dö, innan man dog? Nä, fy vad jobbigt alltså. Tänk om den man älskar skulle skaffa någon ny inom ett par månader? Tänk om ens bästa kompisar skulle tycka att det till viss del var skönt att man dog? Tänk om det inte skulle komma några människor till min begravning? Tänk om jag aldrig skulle få besök i min vackra, lilla rogivande minneslund?

Men tänk om folk som aldrig någonsin pratat med mig skulle bli jätteledsna? Och tänk om man berört folk som man inte hade en aning om att man gjort intryck på? För det finns ju alltid folk i ens omgivning som är för blyga för att vädra sina åsikter - som jag på de där personalmötena vi alltid har på jobbet. Man kanske har tur och går plus minus noll när det gäller hat och kärlek, men å andra sidan lär jag aldrig aldrig få veta det, eftersom jag har funderingar på att köra på i ett tag till. Någon måste ju fortsätta trampa på den rätta stigen, stigen som ingen någonsin förut vågat beträda.

Rädsla för att dö? Oj oj - verkligen! Men rädslan för hur folk ska reagera är dock ännu värre...

Tillägnat de oförstående...tragiskt att ni alltid måste trycka ner någon för att själva kunna vara lyckliga!

När längtan blir för stark...

Vad gör man då?
Du ligger i din säng och jag sitter bredvid dig. Du är underbart vacker och ser fullkomligt avslappnad ut, ingen oro men heller inte någon glädje syns i ditt ansikte. Ingen ångest, men heller ingen lycka strömmar ut från ditt unga ansikte. Jag håller dig hårt i handen och märker att du sover alltför tungt. Försöker prata med dig men det känns inte som att du lyssnar, för just nu är du någon annanstans, antagligen djupt inne i drömmarnas vackra land. Där fåglar flyger fritt och där alla älskar alla. Där alla dansar vackert och skrattar av välmående.
Men kära vän, jag kommer inte riktigt ännu, jag känner att jag har en del kvar att göra, jag har själar kvar att fylla med glädje och inspiration, jag har strider som jag måste utkämpa, jag har mycket kvar att ge - jag förnekar inte att jag inte varit den bästa personen här i världen, men jag har mina skäl, jag har mina ärr, jag har min ryggsäck som aldrig verkar bli riktigt full!
Samtidigt försöker jag förstå samtidigt som mörkret faller på och täcker gatlampornas matta, trötta sken. Ser bilderna av dig, och när dessa bilder urskiljer sig, känner jag att jag inte bara kan gå - kan inte drista mig till att ens orka skrika - kan inte känna snaran som dras åt kring min hals. Kan jag inte, eller vill jag inte? Men när natten blivit till dag, så vet både du och jag att du gått bort från mig, du går bort med långa, tunga kliv. Bort mot en annan värld, en bättre värld.

Du sa alltid att jag borde ta hand om mitt liv så att jag inte skulle bli något jag inte ville bli. Men vem har sagt att allt måste sluta när vi kliver av? Min sköra, sargade kropp har misshandlats i allt för många år, dessa år har gjort den svag, för svag för att ta del av alla fina ord som sägs. Nu vill jag bara att det ska bli dag, för med solens morgonstrålar kommer också lugnet tillbaka i min kropp. Om det nu finns någon kropp kvar att leva i!

Nära dig!

Tillägnad dem som vandrat bort från mig, alltför tidigt!

Varför kan man inte vara riktigt nöjd...

Hela tiden strävar man att se ut och vara som någon annan, samtidigt som man vill ha andra egenskaper än de man i själva verket har. Självklart gäller detta inte alla, för det finns ju de fantastiskt lyckliga människorna som är fullständigt nöjda med hur de ser ut, med vad de kan och med sitt liv i stort!

Jag skulle vilja vara riktigt bra i någon idrott; som det är nu är jag inte dålig på något, men inte heller den som någonsin skulle bli vald först när det gäller den där förargliga utpekningssituationen som alltid förekommer när det ska väljas grupper eller lag till något idrottsligt spektakel. De idrotter jag är extremt bra i räknas oftast inte som "riktiga" idrotter, eftersom idrottslärare över hela landet följer samhällets riktlinjer över vad som är viktigt och meriterande att vara bra på! Jag är extremt bra på schack (hurra, vilken merit!), minigolf ( oj, vad mycket cred man får!), pingis (alla tittar snett på mig!), brändboll (toppen!) och att stå i mål i innebandy ( den mest utsatta och hånade positionen av de alla).
Ni fattar att man inte fick högsta betyg i idrott direkt, nä för att få det räckte det med att antingen kunna vara bra på längdåkning, orientering eller basket. Fuck den dåraktiga fördelningen!

Jag skulle vilja vara lika snygg och mystisk som Jocke Thå, eller Johnny Depp. Tänk att kunna gå runt och vara sådär halvflummig och säga saker som att, "jag känner mig som en sten, urgröpt och våreldig" - och bli hyllad som en gud för det.

Jag skulle vilja vara bra på att spela nåt instrument, för där ligger jag jäkligt långt efter. Jag älskar ju musik, men det där med instrument har jag aldrig fattat, tyvärr. Visserligen hatar jag folk som drar fram gitarren på varenda jävla tillställning och försöker dra igång allsånger. Inte för att jag hatar fenomenet, utan för att alla så kallade "lördagstrubadurer" alltid har samma sorts låtar på sin repetoar; U Lundell, någon gammal Guns N Roses låt, schlager, smutsig Beatles sörja och typ House of the rising sun skräp. Men trots allt skulle jag allt vilja kunna spela något instrument ríktigt bra.

Jag skulle vilja kunna säga ifrån mer, säga ifrån till människor som gör mig eller andra personer illa. Jag gör det visserligen ibland, men alldeles för sällan om man jämför med hur mycket jävla skit man får ta hela tiden. Var starkare Rickard - men lättare sagt än gjort!

Ja, det är mycket man skulle vilja vara bättre på; åka skridskor, skjuta luftgevär, simma, äta mums mums på tid, för att nämna några till saker.

Men allt det där är egentligen en fråga om att gräset alltid är grönare på andra sidan, för om jag rannsakar mig själv och lyfter fram saker som jag är riktigt bra på i all min klädsamma ödmjukhet så finner jag ju att jag faktiskt är bra på många saker också. Jag är bäst på att jobba med det jag gör, jag är den mest allmänbildade person jag känner, jag är den mest förstående personen av det manliga könet jag vet och jag är fruktansvärt rolig - så jo, jag har nog mina ljusa sidor också - i all ödmjukhet såklart, för man ska ju inte tro att man är bättre än någon annan i Jantelagens astridlindgrenland! Eller hur ? -blink blink-

Ängeln beskyddar och ger lycka!

Tillägnat alla de som har något som jag skulle vilja ha:
MN och GA - er genomärliga 100% iga godhet!
KH och JK - er bekymmerslösa syn på livet!
FW - ditt lugnande sätt
och många många fler som har det där som gör att man orkar med att springa livets gatulopp!

Kommentarskrig på bloggen!

Det är ju helt otroligt alltså! Här lämnar man sin hemstad för ett tag och när man kommer tillbaka så har ett inlägg som var ett av mina mest politiskt korrekta blivit nerlusade med kommentarer som handlade om något helt annat - vet inte om jag ska skratta eller gråta, men oss emellan har jag för säkerhetsskull gjort både och! Gråtit - för att personer verkar tycka om att såra andra människor genom att kasta sten i sitt egna lilla glashus, och skrattat för att jag ändå tycker att nivån har varit på en läsvärd och stilistiskt hög nivå!

Nog om detta, skulle jag älta detta så får bara "Cuba Cola" vatten på sin kvarn, så jag riktar in mig på att ge solsken till folk som känner mig istället...

På min resa ner till södra Sverige blev det en hel del väntan, en hel del funderande och en hel del läsande (Can´t stop, won´t stop - en bok om hiphopgenerationens historia, från reggae-kulturen i slutet på 60 talet till nutidens sexistiska gangstakultur - väldigt intressant hittills!).
När jag hoppade på X2000-tåget från Sthlm som skulle gå till Alvesta fick jag en konstig känsla i kroppen. Jag stegade in i vagnen jag skulle sitta i och märkte till min stora förvåning att; shit detta är ju inte riktigt bra alltså...Det började klia i kroppen på mig, jag blev blossande röd om kinderna, jag tittade mig nervöst omkring för att försäkra mig om att jag verkligen inte hamnat fel. Jag kollade på biljetten igen, jodå det var vagn 33 jag skulle sitta i, men det var bara ett problem - det var (trumvirvel)...första klass!
Wow, här kommer jag, en fattig, okonventionell lärare med en bok om hiphopgenerationens historia under armen, inglidande med malplacerade och nervösa steg för att hitta min plats, min plats bland överheten, min plats bland samhällets äckliga överklass, min plats bland bärbara flashiga datorer som styrs med van hand av män (alltid dessa män...) i vackra kostymer.
Puh, jag andades ut när jag märkte att jag hade ett säte helt för mig själv. Slog mig ner i sätet som var väl tilltaget, sträckte ut benen i det underbart generösa benutrymmet och slog upp sida 88 i min bok; "Förändringens vindar blåste i Bronx. Ungdomlig entusiasm förvandlades från nihilistisk implosion till kreativ explosion, som väntat var det Ghetto Boys, Bob Marley, Beatles och Beach Boys som var förtruppernas musik även denna gång!"

Längre än så kom jag inte i boken förrän jag kände en speciell känsla i kroppen, ni vet en sån där känsla av att "måsta vända sig om och titta på hur rika människor ser ut och beter sig", precis som de rika människorna alltid granskar och studerar oss fattiga. (Ett bra exempel är att gå in på Moderna Museet i Stockholm med ett par röda Converse och lång nyckelkedja, överklassen går i taket, jag lovar - haha!). Vände mig om och såg, många slipsar och en del chicka kvinnor i 35 årsåldern med dräkter lika strama som deras egna anletsdrag. Aha - där har vi såna där klättermusar tänkte jag, såna som sätter karriären före familjen, som garanterat inte har några barn för att "barn genererar dålig och förkastlig ekonomi, och vad skulle jag ta mig till om jag inte får huset städat av en polsk städerska två ggr i veckan?".
Men snett bakom mig fastnade blicken på något riktigt vackert, något riktigt magiskt, något riktigt äkta - en kille i 25 års åldern som hade RATM( Rage Against The Machine) tröja på sig och hyfsat långt och underbart glansflottigt hår! Jag hade hittat en frände, en person som tillsammans med mig smutsade ner den överdådiga överklassen som satt och såg sura ut i den hierarkiska första klass vagnen. Min blick mötte hans och vi log och nickade åt varandra, den nickningen innebar "aha, du råkade också boka tågbiljetten när första klass priset var billigare än den smutsiga andra klassen." Vi smutsade tillsammans ner de fina dräkterna och de dyra kostymerna med vår blotta närvaro, vi var två krigare av fotfolket som aldrig kommer att få åka första klass igen, vare sig vi vill det eller inte.
Vände mig om, ringde upp min ängel och njöt av att få berätta hur jag i tystnad söndrade inifrån!

Efter denna euforiska upplevelse som ändå var en lätt illamående föreställning, väntade ännu ett tågbyte. På perrongen slog jag upp den dagens Aftonhoran host host, förlåt Aftonbladet, och läste något intressant som också är värt att kommentera. VÅLDTÄKTSTROSAN!!! Någon tjej hade tillsammans med sina kompisar tagit fram och tillverkat en trosa som i princip är omöjlig att få av vid en eventuell våldtäkt - toppen! Eller?
Många tankar rörde sig i mitt huvud efter denna fantastiskt viktiga uppfinning hrm, hrm...
"Åh, idag tror jag att jag ska ta på mig min våldtäktstrosa för jag tror jag kommer bli våldtagen inatt"
"Åh, självklart är det tjejens fel att vi blir våldtagna så det är klart att vi satsar på en våldtäktstrosa istället för att GÖRA NÅGOT ÅT DE JÄVLARNA SOM FÖRSTÖR VÅRA LIV MED DERAS SJUKA BEGÄR!"

Det är så satans typiskt samhället alltså, alltid är det kvinnorna som ska anpassa sig, med dagens straff och juridik så är det fan inget straff att åka dit för det mest kränkande och vidrigaste brott man kan göra. Ge sig på en annan människa och tvinga den personen till saker som hon/han aldrig någonsin skulle ha velat annars. Visst, nog är det bra att det kommer fram skydd för flickor/tjejer/kvinnor/damer som känner sig hotade av alla dessa kvinnoförnerande vidriga män som huserar runt i vårt samhälle, men varför är det alltid kvinnor som ska anpassa sig, i form av pepparspray eller våldtäkttrosor... Ge våldtäktsmännen 20 års fängelse så blir folk avskräckta från att göra det vidrigaste brottet av dem alla - att frihetsberöva en annan människa så till den milda grad att man aldrig blir sig själv igen! För som det är nu finns det folk som kommer ut efter ett halvår (om de ens blir dömda), och upprepar sitt vidriga beteende gång på gång.
Köra 103 km/h på en 90 väg mellan Luleå och Sävast: Böter 3500kr.
Våldta någon: Böter 10000kr...ja ni fattar!
Helvete vad arg jag blir, jag tror jag måste avsluta här - ni vet vart jag vill komma iallafall!


"För mig är du det vackraste som finns, för mig finns inget annat
det finns saker som alltid fortsätter (som aldrig tar slut) när allt annat har stannat"

Ta hand om er, världen är full av överklass, kvinnoförtryck och försenade tåg! Stå inte stilla!

Ingenting går obemärkt förbi...

...inte ens döden!
Tänker inte bli långrandig, för jag har varken tid eller ork för det- utan jag konstaterar bara att jag aldrig, aldrig kan vara säker på att döden inte krälar fram ur skuggorna och överraskar mig. Trodde att jag hade blivit förskonad från att uppleva den hjärtslitande smärta en gång till som en död förälder frambringar, när min pappa dog för ett tag sen, att jag liksom hade "fyllt kvoten" av döda föräldrar på åtminstone många år framöver, men nu är det kanske mammas tur att gå samma öde till mötes. Vi får se vart livet driver mig denna gång, snubblande nära hustakets kant är man allt...
Lev väl och ta hand om de som betyder!

Mental prostitution del 4.

Kroppar svettas, rytmen är inte den bästa, ögonkast ges och tas - en helt vanligt kväll/natt, på ett dansgolv någonstans i Sverige. Visst, jag har sett det förut, det börjar ju redan när man närmar sig dörren - gängen, tjejerna, de coola killarna med poserande muskler. Samhällshierarkin ställs på sin spets på uteställen, på dansgolvet.
Reflektion:
Killar glider omkring som kåta katter, en del framfusigare än andra - men de flesta smyger upp bakom tjejerna, antingen ensam eller med sitt coola kompisgäng, och försöker smygtafsa eller bara trycka sin kropp mot tjejerna. Killarna klär av tjejerna med sina blickar och tittar sen på varandra och nickar och ler - henne ska vi ha!
Tjejerna å andra sidan dansar för att se så sexiga ut som möjligt, går någon ut för att inte ragga? För att inte flörta? För att inte få uppmärksamhet? Marknaden för kroppar är det visst reapris på just ikväll, eller var det kanske alla utekvällar? Denna ljuvliga köttmarknad får mig att undra vad det är frågan om? Cynismen inom mig säger att det handlar om att killar vill ha sex och tjejer uppmärksamhet, krass verklighet! Gilla det eller inte. Obehaget kryper inom mig. Låt mig aldrig få en tjej som går in i denna fälla, som kämpar för uppmärksamheten från någon annan än mig. Låt mig aldrig bli en kille som går in i denna fälla, som bara har ett mål i huvudet med att gå ut på uteställen...
Tragedin är ett faktum, illamåendet totalt - lämnar stället och känner att pizzan jag ätit är nära att komma upp, inte för att jag druckit för mycket, verkligen inte, utan för att obehaget av att titta på vad som spelats upp framför mina naiva ögon, fått mig att återigen inse att inget är som det borde vara. Jävla tjejer, jävla killar. Gå inte på detta, låt inte kropparna reas ut på den öppna, ytliga marknaden. Insikten är smärtsam - låt snyggast, kåtast och vulgärast vinna!
Ödets ironi!
Du måste tro på dig själv idag lilla vän, män tänker bara på en sak - eller rättare sagt att män inte tänker alls kanske vore ett bättre statement.
När jag åker hem sitter då jag inte längst fram i taxin!

Smärtan är borta och livet kan ta fart igen!

Tillägnat alla som ser i genom detta jävla spel och med rak rygg kan säga att : "Jag går minsann bara ut för att dansa"