Kommentarskrig på bloggen!

Det är ju helt otroligt alltså! Här lämnar man sin hemstad för ett tag och när man kommer tillbaka så har ett inlägg som var ett av mina mest politiskt korrekta blivit nerlusade med kommentarer som handlade om något helt annat - vet inte om jag ska skratta eller gråta, men oss emellan har jag för säkerhetsskull gjort både och! Gråtit - för att personer verkar tycka om att såra andra människor genom att kasta sten i sitt egna lilla glashus, och skrattat för att jag ändå tycker att nivån har varit på en läsvärd och stilistiskt hög nivå!

Nog om detta, skulle jag älta detta så får bara "Cuba Cola" vatten på sin kvarn, så jag riktar in mig på att ge solsken till folk som känner mig istället...

På min resa ner till södra Sverige blev det en hel del väntan, en hel del funderande och en hel del läsande (Can´t stop, won´t stop - en bok om hiphopgenerationens historia, från reggae-kulturen i slutet på 60 talet till nutidens sexistiska gangstakultur - väldigt intressant hittills!).
När jag hoppade på X2000-tåget från Sthlm som skulle gå till Alvesta fick jag en konstig känsla i kroppen. Jag stegade in i vagnen jag skulle sitta i och märkte till min stora förvåning att; shit detta är ju inte riktigt bra alltså...Det började klia i kroppen på mig, jag blev blossande röd om kinderna, jag tittade mig nervöst omkring för att försäkra mig om att jag verkligen inte hamnat fel. Jag kollade på biljetten igen, jodå det var vagn 33 jag skulle sitta i, men det var bara ett problem - det var (trumvirvel)...första klass!
Wow, här kommer jag, en fattig, okonventionell lärare med en bok om hiphopgenerationens historia under armen, inglidande med malplacerade och nervösa steg för att hitta min plats, min plats bland överheten, min plats bland samhällets äckliga överklass, min plats bland bärbara flashiga datorer som styrs med van hand av män (alltid dessa män...) i vackra kostymer.
Puh, jag andades ut när jag märkte att jag hade ett säte helt för mig själv. Slog mig ner i sätet som var väl tilltaget, sträckte ut benen i det underbart generösa benutrymmet och slog upp sida 88 i min bok; "Förändringens vindar blåste i Bronx. Ungdomlig entusiasm förvandlades från nihilistisk implosion till kreativ explosion, som väntat var det Ghetto Boys, Bob Marley, Beatles och Beach Boys som var förtruppernas musik även denna gång!"

Längre än så kom jag inte i boken förrän jag kände en speciell känsla i kroppen, ni vet en sån där känsla av att "måsta vända sig om och titta på hur rika människor ser ut och beter sig", precis som de rika människorna alltid granskar och studerar oss fattiga. (Ett bra exempel är att gå in på Moderna Museet i Stockholm med ett par röda Converse och lång nyckelkedja, överklassen går i taket, jag lovar - haha!). Vände mig om och såg, många slipsar och en del chicka kvinnor i 35 årsåldern med dräkter lika strama som deras egna anletsdrag. Aha - där har vi såna där klättermusar tänkte jag, såna som sätter karriären före familjen, som garanterat inte har några barn för att "barn genererar dålig och förkastlig ekonomi, och vad skulle jag ta mig till om jag inte får huset städat av en polsk städerska två ggr i veckan?".
Men snett bakom mig fastnade blicken på något riktigt vackert, något riktigt magiskt, något riktigt äkta - en kille i 25 års åldern som hade RATM( Rage Against The Machine) tröja på sig och hyfsat långt och underbart glansflottigt hår! Jag hade hittat en frände, en person som tillsammans med mig smutsade ner den överdådiga överklassen som satt och såg sura ut i den hierarkiska första klass vagnen. Min blick mötte hans och vi log och nickade åt varandra, den nickningen innebar "aha, du råkade också boka tågbiljetten när första klass priset var billigare än den smutsiga andra klassen." Vi smutsade tillsammans ner de fina dräkterna och de dyra kostymerna med vår blotta närvaro, vi var två krigare av fotfolket som aldrig kommer att få åka första klass igen, vare sig vi vill det eller inte.
Vände mig om, ringde upp min ängel och njöt av att få berätta hur jag i tystnad söndrade inifrån!

Efter denna euforiska upplevelse som ändå var en lätt illamående föreställning, väntade ännu ett tågbyte. På perrongen slog jag upp den dagens Aftonhoran host host, förlåt Aftonbladet, och läste något intressant som också är värt att kommentera. VÅLDTÄKTSTROSAN!!! Någon tjej hade tillsammans med sina kompisar tagit fram och tillverkat en trosa som i princip är omöjlig att få av vid en eventuell våldtäkt - toppen! Eller?
Många tankar rörde sig i mitt huvud efter denna fantastiskt viktiga uppfinning hrm, hrm...
"Åh, idag tror jag att jag ska ta på mig min våldtäktstrosa för jag tror jag kommer bli våldtagen inatt"
"Åh, självklart är det tjejens fel att vi blir våldtagna så det är klart att vi satsar på en våldtäktstrosa istället för att GÖRA NÅGOT ÅT DE JÄVLARNA SOM FÖRSTÖR VÅRA LIV MED DERAS SJUKA BEGÄR!"

Det är så satans typiskt samhället alltså, alltid är det kvinnorna som ska anpassa sig, med dagens straff och juridik så är det fan inget straff att åka dit för det mest kränkande och vidrigaste brott man kan göra. Ge sig på en annan människa och tvinga den personen till saker som hon/han aldrig någonsin skulle ha velat annars. Visst, nog är det bra att det kommer fram skydd för flickor/tjejer/kvinnor/damer som känner sig hotade av alla dessa kvinnoförnerande vidriga män som huserar runt i vårt samhälle, men varför är det alltid kvinnor som ska anpassa sig, i form av pepparspray eller våldtäkttrosor... Ge våldtäktsmännen 20 års fängelse så blir folk avskräckta från att göra det vidrigaste brottet av dem alla - att frihetsberöva en annan människa så till den milda grad att man aldrig blir sig själv igen! För som det är nu finns det folk som kommer ut efter ett halvår (om de ens blir dömda), och upprepar sitt vidriga beteende gång på gång.
Köra 103 km/h på en 90 väg mellan Luleå och Sävast: Böter 3500kr.
Våldta någon: Böter 10000kr...ja ni fattar!
Helvete vad arg jag blir, jag tror jag måste avsluta här - ni vet vart jag vill komma iallafall!


"För mig är du det vackraste som finns, för mig finns inget annat
det finns saker som alltid fortsätter (som aldrig tar slut) när allt annat har stannat"

Ta hand om er, världen är full av överklass, kvinnoförtryck och försenade tåg! Stå inte stilla!