Besökare

tisdag 21 april 2009

När längtan blir för stark...

Vad gör man då?
Du ligger i din säng och jag sitter bredvid dig. Du är underbart vacker och ser fullkomligt avslappnad ut, ingen oro men heller inte någon glädje syns i ditt ansikte. Ingen ångest, men heller ingen lycka strömmar ut från ditt unga ansikte. Jag håller dig hårt i handen och märker att du sover alltför tungt. Försöker prata med dig men det känns inte som att du lyssnar, för just nu är du någon annanstans, antagligen djupt inne i drömmarnas vackra land. Där fåglar flyger fritt och där alla älskar alla. Där alla dansar vackert och skrattar av välmående.
Men kära vän, jag kommer inte riktigt ännu, jag känner att jag har en del kvar att göra, jag har själar kvar att fylla med glädje och inspiration, jag har strider som jag måste utkämpa, jag har mycket kvar att ge - jag förnekar inte att jag inte varit den bästa personen här i världen, men jag har mina skäl, jag har mina ärr, jag har min ryggsäck som aldrig verkar bli riktigt full!
Samtidigt försöker jag förstå samtidigt som mörkret faller på och täcker gatlampornas matta, trötta sken. Ser bilderna av dig, och när dessa bilder urskiljer sig, känner jag att jag inte bara kan gå - kan inte drista mig till att ens orka skrika - kan inte känna snaran som dras åt kring min hals. Kan jag inte, eller vill jag inte? Men när natten blivit till dag, så vet både du och jag att du gått bort från mig, du går bort med långa, tunga kliv. Bort mot en annan värld, en bättre värld.

Du sa alltid att jag borde ta hand om mitt liv så att jag inte skulle bli något jag inte ville bli. Men vem har sagt att allt måste sluta när vi kliver av? Min sköra, sargade kropp har misshandlats i allt för många år, dessa år har gjort den svag, för svag för att ta del av alla fina ord som sägs. Nu vill jag bara att det ska bli dag, för med solens morgonstrålar kommer också lugnet tillbaka i min kropp. Om det nu finns någon kropp kvar att leva i!

Nära dig!

Tillägnad dem som vandrat bort från mig, alltför tidigt!

2 kommentarer:

Sofia sa...

vackert.

Anonym sa...

Jag tycker så synd om dig. Det bästa man kan göra i sitt liv är att förlåta dem som gjort en illa för annars får de ju fortsätta att styra en långt efter den stund de har gjort illa en. Man ska släppa taget annars blir det ledsna en del av en. Det verkar som att dina plågoandar gör dig illa så många år efteråt, låt dem inte göra det. Folk är goda i överlag.