Min inre spegel, själens spegel håller på att spricka upp. Det började i våras med att jag såg en spricka i ena hörnet av mitt hjärta, sen har det bara fortsatt...
Nu går det runt en arg och trasig ung man som bara ger och ger men aldrig får något tillbaka.
Jag har lärt mig att beröm är en god medicin för egot, men varför ger jag då bara utan att få något tillbaka?
Tänk om man skulle ta och (metaforiskt talat) sätta en pistol mot huvudet och trycka av, och låta ens tankar spridas fritt för vinden? Skulle alla andra kunna ta del av all godhet och uppoffring som finns inuti min kropp?
Innan man nästlar in sig för mycket i livets mysterier måste jag bara säga att lektionen(hade bara en idag) var riktigt bra, skön stämning och ...ja kul helt enkelt.
Satt ett tag och pratade med en kompis på jobbet om framtiden och vad som komma skall, han ger bra svar och är en bra vän.
Snart ringer klockorna och jag får ge mig ut i den kalla höstluften från den instängda verklighet jag befinner mig i just här och nu, skönt att andas in den kalla luften, skönt att mötas av sina barn glädjeskrik i trappan när de ropar "Pappa har kommit, pappa har kommit", skönt att bara vara, skönt att känna sig nära ljuset i tunneln igen. Men imorgon är en annan dag! Barnen är mitt liv, men ingen förstår att jeg är ensamstående på vägen!
Nu går det runt en arg och trasig ung man som bara ger och ger men aldrig får något tillbaka.
Jag har lärt mig att beröm är en god medicin för egot, men varför ger jag då bara utan att få något tillbaka?
Tänk om man skulle ta och (metaforiskt talat) sätta en pistol mot huvudet och trycka av, och låta ens tankar spridas fritt för vinden? Skulle alla andra kunna ta del av all godhet och uppoffring som finns inuti min kropp?
Innan man nästlar in sig för mycket i livets mysterier måste jag bara säga att lektionen(hade bara en idag) var riktigt bra, skön stämning och ...ja kul helt enkelt.
Satt ett tag och pratade med en kompis på jobbet om framtiden och vad som komma skall, han ger bra svar och är en bra vän.
Snart ringer klockorna och jag får ge mig ut i den kalla höstluften från den instängda verklighet jag befinner mig i just här och nu, skönt att andas in den kalla luften, skönt att mötas av sina barn glädjeskrik i trappan när de ropar "Pappa har kommit, pappa har kommit", skönt att bara vara, skönt att känna sig nära ljuset i tunneln igen. Men imorgon är en annan dag! Barnen är mitt liv, men ingen förstår att jeg är ensamstående på vägen!
4 kommentarer:
Du är bäst Rickard.
Ah, Nu stänger jag ner datorn och internet. Messar dig sedan!
Jag skulle ge dig hela världen om det kunde laga ditt spruckna hjärta. Du är en underbar människa och en fantastisk lärare och det vet alla bittra och avundsjuka personer där ute om, låt de därför inte trycka ner dig!
Dina tankar är fantastiska och orden är poesi. Det känns som att världen skulle behöva fler som du!
Skicka en kommentar