...består varje dag av så många varför?
Bara idag har jag miljoner exempel på när min egna lilla hjärna spinner igång och frågar sig själv varför saker och ting är som de är.
Varför vill vissa folk alltid ha sista ordet? Vad är det som gör att man verkligen känner att man ALLTID måste säga det sista ordet? Dessa typer måste ha en inbyggd tvångstanke som går igång när konversationen börjar närma sig ett slut, en panikartad känsla som gör att man alltid måste göra sin röst hörd, om det så bara är en upprepning av det någon redan sagt så måste personen trycka ur sig den för att må gott, för livet är tydligen en tävling i att vräka ur sig mediokra plattityder. Hur ska man annars tolka detta obehagliga drag hos vissa personer?
Varför står det femton (15!!!!) sidor i Kuriren när F21 är nedläggningshotat, när Plannja kanske tvingas kicka folk eller när SSAB-anställda kommer att få gå? Fattar ingenting, men det gör mig jävligt förbannad. När det ska dras ner på massor av lärare i Boden och Luleå p.g.a att elevantalet sjunker och en enorm procent av en yrkeskår som i åratal alltid blivit behandlad som skit tvingas bort från sina jobb, står det på sin höjd en halvsida en dag, och sen försvinner problemet i djup dvala. Vad är det för skillnad på människor och människor? Jo det ska jag berätta nu: F21, Plannja och SSAB är företag där nästan alla anställda är män! Män som har ett starkt fackförbund som står bakom dem, och som har gjort att deras löner är löjligt höga om man sätter lönen i paritet med hur lång studietid de har bakom sig, hur mycket i studielån de har, och hur viktigt jobb de gör. Män håller ihop, och manliga yrken är bättre än yrken som har en övervikt på kvinnliga anställda. Män strider för högre löner, och får man inte som man vill så strejkar man för att få höjt lönen (som redan är 5000 kronor högre än en normal lärarlön) till löjeväckande summor. Dessutom får de en massa utrymme i massmedia för att "gråta ut" och det ska tyckas synd om, och det ska ältas, och det ska skrivas protestlistor, och det ska gnällas över att Luleå kommer att gå under som stad om inte dessa MANLIGA yrken behåller alla sina tusentals anställda. Jag må vara cynisk, men jag gråter inte för dessa jobbs skull, jag gråter inte för att Bertil 52 år, som jobbat på SSAB hela sitt liv och tjänat 100.000 kronor mer per år än Stina 49 år som jobbar under ofattbart pressade förhållanden på ett äldreboende för att hjälpa tio senila gamlingar på toaletten på natten samtidigt som hon är ensam på nattskiftet, får sparken från sitt jobb p.g.a arbetsbrist!
Jag nästan njuter av att folk som tjänar MYCKET pengar får känna på lite klassisk, skön arbetslöshet för ett litet slag, få lite perspektiv på att det faktiskt finns jobb som har löjligt, oförsvarbart höga löner, samtidigt som det finns jobb, där kvinnor dominerar, som har lika löjligt, oförsvarbart låga löner! Argh, jag känner att jag kokar av ilska och irritation just nu, och ändå har jag inte tagit upp alla andra saker som jag har funderat på i dag och undrat VARFÖR? Men inlägget blev så långt att jag avslutar här, och återkommer med fler tvivelaktiga personer och skeenden som irriterar mig! För finns det något bättre än att vara irriterad? Skulle det finnas något så skulle det nog vara kärlek och revolt i sånt fall. En underbar mix av två motpoler. Slicka neråt och sparka uppåt, nu och för alltid!
Ängeln snavar.
Tillägnat mitt huvud som är fullt med vackra "julklappar" i form av ord från människor som betyder.
Bara idag har jag miljoner exempel på när min egna lilla hjärna spinner igång och frågar sig själv varför saker och ting är som de är.
Varför vill vissa folk alltid ha sista ordet? Vad är det som gör att man verkligen känner att man ALLTID måste säga det sista ordet? Dessa typer måste ha en inbyggd tvångstanke som går igång när konversationen börjar närma sig ett slut, en panikartad känsla som gör att man alltid måste göra sin röst hörd, om det så bara är en upprepning av det någon redan sagt så måste personen trycka ur sig den för att må gott, för livet är tydligen en tävling i att vräka ur sig mediokra plattityder. Hur ska man annars tolka detta obehagliga drag hos vissa personer?
Varför står det femton (15!!!!) sidor i Kuriren när F21 är nedläggningshotat, när Plannja kanske tvingas kicka folk eller när SSAB-anställda kommer att få gå? Fattar ingenting, men det gör mig jävligt förbannad. När det ska dras ner på massor av lärare i Boden och Luleå p.g.a att elevantalet sjunker och en enorm procent av en yrkeskår som i åratal alltid blivit behandlad som skit tvingas bort från sina jobb, står det på sin höjd en halvsida en dag, och sen försvinner problemet i djup dvala. Vad är det för skillnad på människor och människor? Jo det ska jag berätta nu: F21, Plannja och SSAB är företag där nästan alla anställda är män! Män som har ett starkt fackförbund som står bakom dem, och som har gjort att deras löner är löjligt höga om man sätter lönen i paritet med hur lång studietid de har bakom sig, hur mycket i studielån de har, och hur viktigt jobb de gör. Män håller ihop, och manliga yrken är bättre än yrken som har en övervikt på kvinnliga anställda. Män strider för högre löner, och får man inte som man vill så strejkar man för att få höjt lönen (som redan är 5000 kronor högre än en normal lärarlön) till löjeväckande summor. Dessutom får de en massa utrymme i massmedia för att "gråta ut" och det ska tyckas synd om, och det ska ältas, och det ska skrivas protestlistor, och det ska gnällas över att Luleå kommer att gå under som stad om inte dessa MANLIGA yrken behåller alla sina tusentals anställda. Jag må vara cynisk, men jag gråter inte för dessa jobbs skull, jag gråter inte för att Bertil 52 år, som jobbat på SSAB hela sitt liv och tjänat 100.000 kronor mer per år än Stina 49 år som jobbar under ofattbart pressade förhållanden på ett äldreboende för att hjälpa tio senila gamlingar på toaletten på natten samtidigt som hon är ensam på nattskiftet, får sparken från sitt jobb p.g.a arbetsbrist!
Jag nästan njuter av att folk som tjänar MYCKET pengar får känna på lite klassisk, skön arbetslöshet för ett litet slag, få lite perspektiv på att det faktiskt finns jobb som har löjligt, oförsvarbart höga löner, samtidigt som det finns jobb, där kvinnor dominerar, som har lika löjligt, oförsvarbart låga löner! Argh, jag känner att jag kokar av ilska och irritation just nu, och ändå har jag inte tagit upp alla andra saker som jag har funderat på i dag och undrat VARFÖR? Men inlägget blev så långt att jag avslutar här, och återkommer med fler tvivelaktiga personer och skeenden som irriterar mig! För finns det något bättre än att vara irriterad? Skulle det finnas något så skulle det nog vara kärlek och revolt i sånt fall. En underbar mix av två motpoler. Slicka neråt och sparka uppåt, nu och för alltid!
Ängeln snavar.
Tillägnat mitt huvud som är fullt med vackra "julklappar" i form av ord från människor som betyder.
4 kommentarer:
Det är skit att yrken klassas olika men det är också skit att inte kunna känna med dem som blir varslade, om det så är från ssab, skolan eller omsorgen. Det är inte arbetarna från ssab som borde få prova att leva med mindre pengar, det är direktörerna/cheferna som varslar arbetarna som borde det.
Hmm, håller mig fortfarande till surgubbe-teorin ;-) och tycker det är lite läskigt när du skriver att du njuter av när folk blir av med sina jobb... Tänk om, tänk rätt!
Jag blir mörkrädd när du skriver att du NJUTER av att folk blir av med sina arbeten... Du har aldrig funderar om det kanske är så att vissa yrken är underbetalda istället för att industrierna är överbetalda?? Tänk efter en gång till innan du skriver något sådant, du vet inte i vilka hemska miljöer de som till exempel jobbar på SSAB jobbar i. Jag vet, jag har släkt som jobbat där i över 30 år så sådana uttalanden du just gjort visar på att i denna fråga har du tyvärr inte så stor koll.
Det där med att ha sista ordet kanske har lite djuriska inslag, att tro att man lyckades "skrämma iväg" fienden, om än inte med djuriska vrål men verbalt
fast egentligen är det ju bättre att inte ha sista ordet och vid nästa gång diskussionen kommer upp visa att man fortfarande står för sin sak och att den andres sista ord inte gav någonting
Skicka en kommentar