Den mest skadliga lögnen är den där jäkla tystnaden!

Såg ett program i söndags där det medverkade någon slags kvasiprofessor i psykologi. Professorer brukar för det mesta vara tråkiga sömnmedel i talkshows men denna äldre, amerikanska gentleman var intressant! Han lärde ut och var en intrikat förespråkare för något som kallades för "radikal ärlighet".
Alla problem skulle lösas om vi alla förespråkade lite mer radikal ärlighet; problem som grundar sig i lögner och falskspel skulle lösas direkt. Ärlighet botar det mesta: depressioner, sexproblem och ångest - berättade han! Hmm. skulle man bli av med ångest om man förespråkade radikal ärlighet verkligen? Är inte problemet att folk är FÖR ärliga och säger att man är en värdelös person, det som frambringar ångesten?
Tänkte efter en gång till, nä men fan, det kanske är precis så det är. Man får ångest för att man är rädd att folk i ens omgivning inte är ärliga. Man är rädd för att folk ogillar en fast de bara i själva verket inte är ärliga och säger att de gillar mig? Man blir deprimerad av tanken på att folk inte är ärliga i sina avsikter. Ja men tusan, han har ju rätt!
Den där radikala ärligheten finns ju hos alla människor upp till sju års ålder, sen försvinner den - för vår uppfostran går ut på att ljuga. Säg inte så, därför att... Gör inte så för då händer det här...
Säg inte vad du gillar eller ogillar för då...
Det är ju faktiskt så att den mest skadliga lögnen är tystnaden, tystnaden som gör att man går och funderar i konstiga tankebanor och odlar hjärnspöken som inte skulle behövt existera om vi hade varit radikalt ärliga. Skön tanke och skönt att förespråka det hela, men oj så omöjligt att leva upp till alltså! Men det viktigaste är kanske inte att följa allt man håller med om, utan att det iallafall odlar tankar, funderingar, åsikter och värderingar i en - som man sedan projicerar på sig själv och sin omgivning så att världen blir lite bättre att sätta sina livsavtryck i! (Oj, sorry, det kanske blev för mycket psykologi nu, men ni vet ju att jag är psykologilärare också så jag kan inte låta bli...).
Är man radikalt ärlig och vräker ur sig något man tycker är risigt och sedan STANNAR kvar, så blir banden så oerhört mycket starkare. Professorn var även inne på den olustigaste och onödigaste känslan av de alla; svartsjukan - svartsjuka är helt onödigt för det är samma känsla som vredeskänslan; man kommer över den - vilket innebär att man inte har något för att vara svartsjuk, vilket i sin tur borde leda till att man inte ska tänka på att odla svartsjuka!
Har alltid levt med insikten att svartsjuka är en underbar känsla, den visar bara på att det finns något i förhållandet som man är rädd om, som gör att man bryr sig (sen går vi inte in på när svartsjukan går överstyr för jag har ett allt varit med om en del som varit lite väl...host host nerbrytande). Ja ni ser ärade vänner, många funderingar kom denna vise man med, frågan är om radikal ärlighet är något fantastiskt; ett requiem över vår egen dödlighet - eller om det är ett helt idiotiskt påfund som gör att man uppfattas som socialt missanpassad och får ännu färre vänner. Vad tror ni?

"Feeelings that grows stronger in the dark" / Moneybrother

"Allt jag gör , är det jag vill - och sen kommer folk fram till mig och säger att jag är negativ!"/Charta77

"Jag ropade ut ditt namn i den stålblå, kalla vinternatten
Skakade som en hund i kylan när jag såg åt vilket håll du förde mig
Jag vill inte strida igen, för mitt vapen är inte vasst längre
Stenarnas entoniga sång släcker glöden som jag en gång kände,
glöden som gjorde att jag faktiskt sakta klädde av mig och blottade mitt rätta jag
Väska efter väska med livshistorier packas upp framför mina blåa ögon
...och jag hoppas på att mina tankar inte håller dina dörrar stängda" /Rickard Kjellgren 090309