Vaskamantalivetavsigför...

...närmanändåintefårhörasnacketefteråt!
Titeln på en av de bästa svenska skivorna som gjorts i modern tid.

Är det något man skulle vilja testa, rent fiktivt, förutom att åka med en tidsmaskin bakåt i tiden och göra upp med sina inre och yttre demoner så är det väl att dö...
Hej vänta nu! Inte vill han väl dö? Hur egoistiskt vore inte det? Jävla idiot!

Ok,ok - innan ni börjar skälla så kan jag bara förklara för er vad jag menar. Tänk att få testa att dö bara för en månad eller så och få se vilka som sörjer på riktigt och vilka som skulle börja prata skit direkt. Vilken härligt morbid och fullständigt abnormal tanke, tänker ni kanske. Men erkänn lite grann, bara pyttelite - nog har den tanken slagit dig också, eller?
Fast det är klart att man slår bort den tanken fort, eftersom man inte gärna vill erkänna att man har så flummiga, egoistiska, infantila tankar i sin minimala hjärna! Men ok, jag erkänner, jag erkänner mig skyldig till att då och då gå runt och fundera på vilka som man betyder mest för.
Och hur ska man kunna mäta det? Nä det kan man ju inte göra, men tanken är ganska kittlande och samtidigt spännande.

Jag menar vi vet ju alla vilka personer som man inte ens skulle få fuktiga ögon utav om de råkade bita i gräset redan inatt! Listan kan göras lång, speciellt eftersom jag är en människa som har känslorna utanpå och inte klarar av att tänka "the Gandhi style" fast jag verkligen tycker att denne man är en av de mest betydelsefulla människor som vandrat på vår jord. (Gandhi style är att man ska älska alla människor och alltid vända andra kinden till).
Men skulle man verkligen vilja veta vad som händer med människor i ens närhet om man skulle dö, innan man dog? Nä, fy vad jobbigt alltså. Tänk om den man älskar skulle skaffa någon ny inom ett par månader? Tänk om ens bästa kompisar skulle tycka att det till viss del var skönt att man dog? Tänk om det inte skulle komma några människor till min begravning? Tänk om jag aldrig skulle få besök i min vackra, lilla rogivande minneslund?

Men tänk om folk som aldrig någonsin pratat med mig skulle bli jätteledsna? Och tänk om man berört folk som man inte hade en aning om att man gjort intryck på? För det finns ju alltid folk i ens omgivning som är för blyga för att vädra sina åsikter - som jag på de där personalmötena vi alltid har på jobbet. Man kanske har tur och går plus minus noll när det gäller hat och kärlek, men å andra sidan lär jag aldrig aldrig få veta det, eftersom jag har funderingar på att köra på i ett tag till. Någon måste ju fortsätta trampa på den rätta stigen, stigen som ingen någonsin förut vågat beträda.

Rädsla för att dö? Oj oj - verkligen! Men rädslan för hur folk ska reagera är dock ännu värre...

Tillägnat de oförstående...tragiskt att ni alltid måste trycka ner någon för att själva kunna vara lyckliga!