Besökare

lördag 30 maj 2009

Requiem


En dag när jag låste upp dörren så stod hon där!

Andades, tog ett djupt andetag, andades igen och gick ner på knä. På knä för kärleken!
Blottade min strupe, min själ, min existens och min historia på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Ett requiem över vår egen dödlighet! En essens av liv och luft. Kan detta hända mig?

Kan detta vara sant?

Jag stängde dörren och vred om nyckeln. Hörde mitt eget vilda bultande hjärta slå tredubbla slag! Med kärlekens skakande hand öppnade jag dörren igen och förväntade mig att kvinnogestalten hade försvunnit, att gestalten insett mina fel och brister och helt enkelt upplösts, men istället kom hon mot mig.

Varma läppar gjorde kalla läppar brännande. Brännande av kärlekens doft!

I mitt öra viskades de vackraste ord jag någonsin hört och med de orden vände jag självsäkert på timglaset och sanden började rinna. Sanden som bara legat och väntat på att hon skulle viska de vackra orden i pojkens öra. För varandra mot världen! Nakna i striden S!

Tillägnat alla som brinner för det viktigaste som finns: kärlek och revolt!

söndag 24 maj 2009

Ge mig sommar, nu!

Just nu är det väldigt mycket som är väldigt jobbigt, men en liten ljusning i tillvaron fick jag för tio minuter sen då hemtelefonen ringde (den telefonen som aldrig ringer, om det inte är en telefonförsäljare i andra ändan). Jag har sagt till ungarna att inte svara om det ringer på hemtelefonen eftersom det alltid bara är "jobbiga telefonförsäljare", så när det ringde nyss kom Theodore springande in i köket och var alldeles exalterad och skrek:

"Pappa, pappa svara inte snälla du, det är bara en sån där himla telefonsväljare" (istället för telefonförsäljare...)
Skrattade gott och hjärtligt åt min lilla prins som i exalterat tillstånd kan ha lite svårt att hinna med att säga rätt ord ibland!
Tillägnat mitt hjärta; sluta för helvete inte att slå nu när livet just har börjat!
Bilder:








Min vackra Kärleksängel!








Theodore Fritz Oskar Kjellgren









Miranda Eva Alicia Kjellgren









Två söta och en...

torsdag 21 maj 2009

"Ju mer smärta som ung, desto rikare liv som vuxen"


Citatatet kommer från en intervju som jag just läst. En intressant intervju om en intressant men samtidigt skruvad äldre gentleman. Enligt mig är han en av de mest intrikata och suggestiva filmregissörer som någonsin levat. Vet inte om jag egentligen ska hata eller älska hans verk, men har efter år av fascination ändå kommit fram till att mannen är ett geni, ett geni som har en skruvad hjärna - ungefär som Stanley Kubrick. Gör filmer som man måste ha både hjärta och hjärna med under hela resan för att överhuvudtaget förstå en enda sekund! Mannen jag talar om är den underbara Tim Burton. För er som inte vet vem han är kan jag bara nämna några av hans filmer så att ni får en snabbkoll på vilken typ av filmer han har på sitt extravagantiska konstnärliga samvete; Kalle och chokladfabriken, Big Fish, Apornas planet och Edward Scissorhands.

Filmerna i sig är givetvis skruvat storslagna, men det som gör hans filmer extra underbara är ju det faktum att mannen som har huvudrollen i flertalet av hans filmer är den storslagna Johnny Depp! Han är inte bara snygg och charmerande, utan en fantastisk skådis som är en av få inom yrket som inte har speciellt många dåliga filmer på sitt samvete. Håller ni inte med? Eller finns det någon skådespelare som ni tycker bara är med i bra filmer? Finns det någon skådespelare vars medverkan i filmer gör att filmen per automatik borde kvalitetsstämplas? Tell me!

En annan sak som Tim Burton lyfter fram, är att hans filmer har en speciell publik som särskilt älskar hans filmer; nämligen tonårstjejer... Och Tim Burton lyfter inte fram det faktum att Depp spelar huvudrollerna, utan han nämner att orsaken helt enkelt är att de som bäst förstår och berörs av dramatik blandat med romantik är helt enkelt tjejer i åldern 16-25 år.
Oj, jag tillhör alltså den kategorin...haha. En främling född i ett främmande land, återigen...

Citatet i rubriken berör och får mig att bli lite tårögd, tårögd för att jag hoppas att han har rätt när jag tittar tillbaka på mitt liv om ett par decennier, tårögd för att jag älskar levnadsöden där den nedtryckte får sin revansch (och då handlar det inte om så töntiga bejbissaker som att Carolina Kluft berättar att hon blev puttad en gång i årskurs två och därför är med som ett ansikte utåt i en rikstäckande kampanj mot mobbning med rubriken "Det kunde vara du!"), tårögd för att citatet är vackert och för att min ängel har hjälp mig bearbeta och skydda mig från alla onda människor och deras onda tankar!

Nu ska jag börja rätta en mycket intressant uppgift i Psykologi A kursen, en uppgift där eleverna fått analysera sig själva och sin omgivning när det gäller kläder och symboler... Mycket intressant att se om de är så grymt bra på analysering av människors yttre, som jag faktiskt tror!
Och "Omogig", ge dig till känna via ett mail eller nåt, du är en stjärna som lyser, och har lyst, på min himmel under hela min intensiva bloggperiod!

Tillägnat bra filmregissörer, som berör utan att sätta eget vinstintresse i första hand!

lördag 16 maj 2009

"Hej, vilket fint väder idag!"


Tittar upp med min blick som varit fastnaglad på de kantiga stenarna jag balanserar på med full koncentration för att inte stuka fötterna. Befinner mig denna lördageftermiddag på Bälingeberget med mina barn eftersom vädret är enormt och känslan av att röra på sig slog mig i ansiktet på morgonen när jag vaknade.
Visst, ni som känner mig vet att jag är fullständigt allergisk mot tre saker; a) naturliv b) utomhusaktivitet c) motion, men ändå njuter jag alltid av att bergsbestiga det vackra berget med mina barn! Man kanske håller på att bli gammal, vem vet? Och inte gjorde det ju saken sämre av att Miranda grät av lycka när jag la fram förslaget om att åka till Bälingeberget i morse!
"Hej, vilket fint väder idag!", orden kommer från ett par i 25-årsåldern som jag och mina barn möter på vägen ner från berget, efter att ha spenderat fem timmar med att leka kurragömma, gå på upptäcksfärd och smyga i grottor. Theodore var för övrigt väldigt söt när han blev lite orolig av att vi gick långt in i skogen och yttrade följande: "Pappa, jag blir lite nervös i magen av att vi hitta inte hem, tänk om jag måste bajsa!".
Blir hur som helst överraskad av parets vänliga konstaterande och brer på med ett glatt leende och säger, "Ja verkligen", och går sen vidare.
Wow, vilken grej! Ett osynligt band mellan två bergsklättrargrupper, vi mot världen. Vi hälsade på varandra och kände samhörighet genom något så banalt som Bälingeberget. Friluftsliv förbrödrar, eller? Haha, i skogen är vi alla vänner...

Det intressanta med detta möte var att jag inte alls blev irriterad och cynisk över att någon som jag inte känner försöker vara trevlig mot mig. Annars blir jag alltid sådär "äschslutaslickarumpanuochbrepåmeddetdärjäklafalskahurärdetsnacket", men inte denna gång. Denna gång blev jag bara oerhört glad och kände att man kanske borde hälsa oftare på folk man inte känner, bara för att känna känslan och bryta mönster!
Det var en omskakande upplevelse som säkerligen vilken annan människa som helst inte skulle lägga någon vikt eller något värde i, men jag blev upplyft och glatt överraskad! Fast då är jag ju lite konstig också...
Och vet ni vad, jag slog inte mina ungar en enda gång under hela dagen, vilken fantastisk pappa och lärare jag är alltså...(Den ironiska generationen strikes back)
Jag tar med mig orden som Sanna Berggren i Grästorp sa när jag berättade för min dåvarande klass att jag skulle bli pappa: " Åh, du kommer att bli världens bästa pappa, så cool, så snäll och så full av engagemang. Drömfarsan helt enkelt!"
Nåja, det var allt för nu, nu ska jag somna in och drömma om min käre far. Var och hälsade på honom idag och hans gravsten såg lika blank och fin ut som alltid. Fina fina pappa!

"Jag har rest på en ensam väg, det känns som jag kommit hem, för du är det bästa som hänt mig!" /Ratata

När allt ställs mot väggen så har vi varandra!

tisdag 12 maj 2009

Balansgången


mellan rätt och fel är en intrikat och skör tråd!
I tankarna slungas vi alltid mellan vad som är rätt och fel. Vi slungas mellan konsekvenser av våra handlingar parallellt med tankar på om vi verkligen ska klara av att ljuga för oss själva och därför istället gå och må dåligt över saker vi aldrig gjorde.
Jag har själv tagit en del felbeslut i mina dagar, en del saker ångrar jag fruktansvärt, medan en del av felbesluten jag gjorde då har visat sig vara rätt idag istället.

Jag skulle dock aldrig ha skrikit åt min fina vän Martin Nilsson när det hettade till i en innebandymatch för x antal år sedan.
Jag skulle definitivt inte fulåkt rullstol i sjukhusets skrämmande korridorer tillsammans med Albin Lindgren om jag hade vetat hur sårad min gamle far hade blivit utav mitt beteende.
Jag skulle absolut inte ha snattat tvspelet "Wonderboy in monsterland" på Lekvaruhuset för x antal år sedan.
Jag skulle absolut inte ha retat min vän Henrik Björnfot för att han hade ful mössa på sig en dag, för jag lärde mig några år senare, på ett hiskeligt tufft sätt, hur det kändes att bli trampad på i dess värsta form.
Jag skulle definitivt inte gått på Brasseriet och naivt trott att våld och misshandel bara kunde inträffa om man hade provocerat fram det själv.
Jag skulle VERKLIGEN inte ha kastat DEN DÄR tegelstenen mot DET DÄR fönstret DEN DÄR kvällen på bergviken...

Visst har man tagit hundratals felbeslut i sina dagar, men förhoppningsvis är min felbeslutskvot fylld nu, jag vill klara av balansakten mellan å ena sidan vackra, doftande och spirande blommor och å andra sidan kall, hård och obehaglig asfalt - som på bilden!
Och framförallt; jag längtar till sommaren, jag längtar så hårt och starkt till sommaren att allt annat kommer i andra hand. Nu Rickard, nu lyfter vi!

måndag 11 maj 2009

Tönt?

...ja "tönt", ni vet ordet som kännetecknar... ja vad kännetecknar det egentligen?

Enligt vissa kommentarer så är jag en sådan, en "tönt".
Och jag är inte helt hundra procent säker på vad ordet betyder, för det ordet kan ha olika innebörd för olika människor, men jag är positivt inställd till att bli kallad för tönt. Jag känner mig faktiskt som en tönt, jag gillar töntiga saker, jag gillar att visa känslor och att prata om känslor - vilket gör mig till en tönt, eftersom jag är kille, jag gillar töntigt sjuk humor, jag gillar att skämta om att jag ska spöa sjuåringar som är taskiga med mina barn...

Jo, jag är faktiskt en tönt, och jag har faktiskt alltid varit en tönt, för det är töntar och inte coola, populära människor som blir utstötta och spottade på. Töntigt, eller hur?

onsdag 6 maj 2009

Bergviksskolan...

Ok, nu står det klart att Miranda Eva Alicia Kjellgren, min vackra underbara dotter ska börja på Bergviksskolan till hösten. Det är nämligen så att Östra, som skulle bli hennes ordinarie skola ska restaureras under ett år framöver, så alla barnen där slussas till Auschwitz, eh, förlåt Bergviksskolan.

Alla som följt denna blogg från dag ett (tack till alla er, utom "Cuba Cola"), vet vad Bergviksskolan väcker för minnen och känslor i mitt inre, jag vill bara skrika, slå och gå sönder när jag hör ordet och hur tror ni då det känns att det viktigaste och vackraste i mitt liv (tillsammans med min ängel) ska börja på denna skola? Ni förstår!
Men jag resonerar som så att småbarnavdelningen på Bergviksskolan är rätt bra, har själv vikarierat där och det verkar vara bra människor som jobbar där. Nu betyder visserligen inte lärarna så mycket för att förebygga mobbning, för oss emellan handlar det så väldigt lite om att upptäcka det hela - för att upptäcka mobbning är nästan omöjligt, tyvärr. Däremot är det lätt att upptäcka utanförskap, men de två begreppen går inte alltid hand i hand.
Ja ja, jag intalar mig själv att detta kommer att bli bra, hon är grymt nyfiken och förväntansfull och gissa vem som kommer gråta många tårar av stolthet när den där första skoldagen närmar sig till hösten, och man får ta på Miranda sina coolaste kläder och följa henne till del ett i "vuxenvärlden". Den onda, jobbiga, hatiska och nerbrytande lömska vuxenvärlden SOM också kan vara som en underbar, fantastisk och nyskapande resa full av liv och nya kontakter.

Kommer Miranda hem ledsen någon dag från skolan och har sagt att någon gjort henne nåt, då jäklar...Jag tänker fan inte ringa till killen/tjejens föräldrar, utan modig och tuff som jag är kommer jag att gå direkt på "källan till bråket". Jag åker till Bergviken och spöar skiten ur den sjuåriga killen eller tjejen och sen hotar med att ringa snuten om de skvallrar för sina föräldrar...
Thats just me! Hey, nobody should blame me...

Det ska för övrigt starta en ny gymnasiefriskola här i stan till hösten, intressant...

Revoltera, demonstrera, manifestera. Var på din makt, för Babylon lurar dig när du minst anar det, släpp fångarna loss det är vår!