"Hej, vilket fint väder idag!"

Tittar upp med min blick som varit fastnaglad på de kantiga stenarna jag balanserar på med full koncentration för att inte stuka fötterna. Befinner mig denna lördageftermiddag på Bälingeberget med mina barn eftersom vädret är enormt och känslan av att röra på sig slog mig i ansiktet på morgonen när jag vaknade.
Visst, ni som känner mig vet att jag är fullständigt allergisk mot tre saker; a) naturliv b) utomhusaktivitet c) motion, men ändå njuter jag alltid av att bergsbestiga det vackra berget med mina barn! Man kanske håller på att bli gammal, vem vet? Och inte gjorde det ju saken sämre av att Miranda grät av lycka när jag la fram förslaget om att åka till Bälingeberget i morse!
"Hej, vilket fint väder idag!", orden kommer från ett par i 25-årsåldern som jag och mina barn möter på vägen ner från berget, efter att ha spenderat fem timmar med att leka kurragömma, gå på upptäcksfärd och smyga i grottor. Theodore var för övrigt väldigt söt när han blev lite orolig av att vi gick långt in i skogen och yttrade följande: "Pappa, jag blir lite nervös i magen av att vi hitta inte hem, tänk om jag måste bajsa!".

Blir hur som helst överraskad av parets vänliga konstaterande och brer på med ett glatt leende och säger, "Ja verkligen", och går sen vidare.
Wow, vilken grej! Ett osynligt band mellan två bergsklättrargrupper, vi mot världen. Vi hälsade på varandra och kände samhörighet genom något så banalt som Bälingeberget. Friluftsliv förbrödrar, eller? Haha, i skogen är vi alla vänner...

Det intressanta med detta möte var att jag inte alls blev irriterad och cynisk över att någon som jag inte känner försöker vara trevlig mot mig. Annars blir jag alltid sådär "äschslutaslickarumpanuochbrepåmeddetdärjäklafalskahurärdetsnacket", men inte denna gång. Denna gång blev jag bara oerhört glad och kände att man kanske borde hälsa oftare på folk man inte känner, bara för att känna känslan och bryta mönster!
Det var en omskakande upplevelse som säkerligen vilken annan människa som helst inte skulle lägga någon vikt eller något värde i, men jag blev upplyft och glatt överraskad! Fast då är jag ju lite konstig också...
Och vet ni vad, jag slog inte mina ungar en enda gång under hela dagen, vilken fantastisk pappa och lärare jag är alltså...(Den ironiska generationen strikes back)
Jag tar med mig orden som Sanna Berggren i Grästorp sa när jag berättade för min dåvarande klass att jag skulle bli pappa: " Åh, du kommer att bli världens bästa pappa, så cool, så snäll och så full av engagemang. Drömfarsan helt enkelt!"
Nåja, det var allt för nu, nu ska jag somna in och drömma om min käre far. Var och hälsade på honom idag och hans gravsten såg lika blank och fin ut som alltid. Fina fina pappa!

"Jag har rest på en ensam väg, det känns som jag kommit hem, för du är det bästa som hänt mig!" /Ratata

När allt ställs mot väggen så har vi varandra!