Babylon!

Visst känns det ibland som att det inte spelar någon roll vad man gör, det finns alltid andra individer som bestämmer över oss iallafall, eller? Ofta går man ett steg fram, men går man i fel riktning så tvingas man ta två steg tillbaka. Listan kan göras lång på saker som irriterar... särbehandling, maktmissbruk, folk som inte låtsas se när hemska saker är i görningen, kalla makaroner och fördomsfulla människor, är förstås bara ett par av de saker som irriterar mig just nu, just här, just ikväll.
Desvärre känns det som att storebror alltid kommer att se oss, vi blir stoppade i våra handlingar och allt beror egentligen bara på en sak; att vi ska lyda och sättas på plats. "Feelings grows stronger in the dark" heter det visst, och jag håller med till fullo. Vad vet jag, jag kanske bara sitter här och ser mörkret äta upp gatlampornas svaga sken. Jag kanske inte vill säga något alls med detta inlägg...eller också vill jag bara tacka alla som kommenterar och ger mig mod att fortsätta med det jag gör bäst, nämligen att vara mig själv. Hur som helst är det jävligt mörkt och kallt där ute, och oavsett hur varmt det kommer att bli så finns problemen kvar. Våga gråta när det känns jobbigt, jag jobbar på att bli mer opåverkbar - mer som en äkta kille, en kille som bara tänker på sig själv, som inte bryr sig om folks inre, en kille utan problem helt enkelt - en yta som skulle få det lättare i livet!
Men allvarligt talat blir jag bara förbannad över hur dåligt jag lyckas med rollen som cool kille, man är en tönt, en sensitiv kille som bara blir löjlig av att försöka... Tänd eldar där du ser mörker, det kommer iallafall jag att fortsätta med. Tack för omtanke och reaktion!

Tillägnat de som hälsar när man går förbi och till de som låter sig engageras! Kom nu, ängel!

Låt inte omgivningen styra!

Hur löjligt och fegt det än må vara, så måste det sägas; irriterande nog styrs jag av omgivningen till viss del. Inte så att jag är lättledd och känner att jag måste anpassa mig (skjut mig ifall detta sker!), utan mer att omgivningen styr mitt humör.

Det kan tyckas som en självklarhet, "jamen Rickard, det är väl klart att om omgivningen är positiv så blir du själv positiv, eller hur?" Men för mig som är av en komplicerad art och gillar att analysera innan jag dristar mig själv till att döma människor är det inte ett solklart fall.

Jag blir nästan lite misstänksam i en alltför positiv omgivning...hmm här är det nåt galet eftersom alla är så jäkla på och klämkäcka och så jävla fina och goda. Klart man kan må bra i en sådan omgivning, men bara ett tag, jag vill ha något att bita i, något som gör att jag utvecklas, något som gör att livet inte blir helt likriktat. Alltså kommer jag fram till att omgivningen styr mig, fast det kan lätt få omvänd effekt. Nu generaliserar jag lite, men sanningen är att jag har lättare för djupa individer än ytliga. Med djupa individer menar jag tänkande människor. Tänkande människor ger mig livskraft att orka med, tänkande människor är oftast inte vilseledda i sin jakt av att lyfta fram sig själv och sitt ego, tänkande människor suger inte ur kraft utan ger energi. Den energin som behövs så väl i en kall omgivning med människor som motarbetar och inte vill väl.

Fredagen var annars en riktigt bra dag på jobbet, avslappnad och skön stämning, vi vet alla vad det beror på men ingen vill drista sig till att säga det. Tänkande människa ge inte upp, det kommer en morgondag och då ska vi besegra all yta och alla positiva människor som trycker ner andra för att nå egen lycka. Sett prov på många energivampyrer i veckan, bara tar utan att ge...

Tillägnat alla de som vill göra något åt eländet, du vill om du kan - du kan om du vill! Hoppas jag kan... I alla fall fram till våren då det stundar en jobbig student!

Styrkan ligger i att se de små detaljerna...

Det kanske är som flera kollegor har sagt: "Fan Rickard, du är för bra för skolan, du borde satsa på att föreläsa istället. Du är som klippt och skuren för underhållning och bara du hittar din nisch blir du ännu mer oslagbar"
Nja...ödmjukheten gör sig påmind och trycker ner mig igen. Det är lätt att känna sig stark när man är trygg i det man gör. Visst, jag har egentligen ohyggliga krav på mig själv och mina lektioner, ibland kan det kännas som att mina tankar och mina krav på mig själv fungerar som en sandsäck i min egen luftballong... jag sjunker sakta men säkert, men ingen märker det. Att känna av en människa, se de små detaljerna, lyssna på orden som formas, se igenom ytan och försöka sig gå på djupet, det är styrka. Den styrkan tar oss långt och kanske, kanske står jag där som föreläsare en dag men då måste jag bli starkare. Jag ser de små detaljerna men gör jag det för att jag vill, eller gör jag det för att ingen annan ser dem?
Dags att ladda för morgondagen, du vill om du kan, du kan om du vill!

Till min Miranda, för att du hittade på en egen hiphoplåt innan du skulle somna idag: "Pissa på pappa" hette den...

Till min Theodore, för att jag älskar när du säger ordet "gupplig" istället för ordet "guppig"...

Våga se ljuset!

Visst känns det konstigt med människor som är konstiga? Konstiga människor är lite, hmm speciella. Oberäkneliga på något sätt, och oberäkneliga människor följer inte mallar, och mallar är till för att följas för annars blir det kaos, eller?

Du kan lätt kuvas när någon utifrån som står högre i hierarkin säger elaka saker till dig. Man ifrågasätter inte, man bara öppnar upp hjärtat och in åker orden från denna människa. Orden åker in och smärtan du känner blir som en enda lång ilning igenom märg och ben, orden träffar mitt i prick och hjärtat stängs åter.

Det jag skulle vilja göra och det jag gör är två vitt skilda saker. När detta uppstår (och oss emellan uppstår detta alltför ofta på detta ställe) borde jag, istället för att bli kuvad och ta skit, resa mig upp och argumentera emot. Om det är något jag har lyckats med i livet så är det att bygga upp en sensibel relation mellan mig och de jag är på jobbet för - nämligen eleverna. Varför har just jag lyckats när inte andra gör det undrar många med lite surt eftertryck?

Ja, vad ska jag svara på detta? Ärligt talat vet jag inte, jag är bara en liten liten människa som varit med om saker som har format mig till en emotionell och snäll människa. Jag behandlar elever som människor, och inte som om de är ett "nödvändigt ont".

Vad är problemet med dessa? Dessa lärare finns överallt, i varje liten buske och i rätt stor skala dessutom. Obehagligt och miserabelt. Obehagligt för att det känns som att folk kollar snett på mig eftersom man absolut INTE kan ha roligt OCH lära sig något samtidigt, miserabelt för att agerandet gör mig deprimerad.

Jag försöker se ljuset i tunneln, se ljuset genom det lilla fönstret, se ljuset innan solen går ner -för ner kommer den att gå, det kan jag lova. "Ge mig luft för fan ge mig luft"

Tillägnat de jag är här för!

Starkare, men bara fram tills man konfronterar...

... såg för övrigt den värsta själtagaren av de alla på stan i helgen.
Föraktfullhet rann igenom mina ådror när jag såg att han gick i mitten av ett slånågonspelarintenågonrollvembaradetärnågonpåkäften - gäng.
50 meter bort kände jag mig trygg, men när de fortsatte mot mig så började pulsen slå och minnena komma tillbaka ännu en gång. När de var 5 meter framför mig kände jag att jag bara ville dö, försökte hålla upp blicken och iallafall snegla den obehaglige mannen i ögonen.
När de gick förbi utan att bry sig om mig förstod jag att "Ja just det, varför skulle han se någon som mig? Varför skulle han komma ihåg att han har förstört en människas liv? Han såg exakt likadan ut, lika stöddig, lika likgiltig, likadant babyface, men vissa når respekt på andra sätt än att se bra ut, vissa får respekt genom att trycka ner och förnedra.

Jag gick vidare på skakiga ben och tänkte, som jag tänkt så många gånger förut, " Rickard se bara till att inte dina barn blir som han, inte till någon procent i deras själar får de bli en förnedrare och förtryckare..."
Tillägnat alla de underbara som skriver kommentarer. Jag blir starkare för varje gång jag läser era vackra ord!

"Du är ingenting Rickard, inte ett jävla skit"

Känslan kommer tillbaka...


Var på förhandsvisning igår av en film som är inspelad till viss del här i Luleå: "Låt den rätta komma in". Tydligen en film gjord på en riktigt känd bok som jag tyvärr inte har läst.

Filmen i stort var väl inget som egentligen behöver nämnas här, men det obehagliga med den var att den hade riktigt jobbiga mobbingsscener med, involverade i historien liksom.

Jag hatar, ja oj vad jag hatar, barn som mobbar barn. Jag får en så fruktansvärd klump i magen när man ser detta på film...den där hoppasbaradetintehändernågotnunärdezoomarindeelakakillarnasomärpåvägbortmotdenensammasjälvförtroendelösakillendärborta- känslan, man vet vad som ska hända men man vill inte tro att det ska hända, att man kan vara elak mot någon annan person helt utan anledning.

Scenerna i denna film var så starka och vips var jag tillbaka inlåst på toaletten på Bergviksskolan medan de coola, stora killarna stod utanför och slog på dörren och skrek att jag skulle komma ut så att de kunde slå mig, vips så hörde jag skratten i matsalen efter att de stora killarna hällde ut min filtallrik över mig, vips så kände jag känslan av flåsande andetag från killarna som jagade mig på badhuset för att ta tag i mig och slänga ner mig på den djupa delen av bassängen när man knappt kunde simma.
Ständigt denna oro och svettframkallande ångest av att gå till skolan, av att hålla masken hemma av att bara acceptera att jag var den som alla kunde håna och trycka ner - det var ju lätt, jag var ju ingenting.
Gå vidare Rickard, det som har hänt har ju hänt, sluta älta, låt det bara vara, du har ju ett eget liv nu. Som vanligt - lätt att säga, men fan så svårt att göra. Varför skulle jag inte älta? Varför skulle jag nöja mig med att bara acceptera att ondskan finns i människor. Nu är jag större men ibland undrar jag om jag är så mycket starkare egentligen...
Tryck på de rätta knapparna så åker jag iväg till den hemskaste tidpunkten i mitt liv igen, och det skrämmer mig att det är så lätt att få känslan av värdelöshet igen.

Mitt första fredagsinlägg kan ju inte sluta i depressionens tecken (även om depression är ett tecken på styrka enligt mig eftersom det bara visar att man bryr sig om hur man mår), utan jag avslutar med att hylla folk som vågar berömma. Berömma utan att kräva något tillbaka. Christina, Britta, MP06, Miranda, Theodore + andra som jag inte tänker nämna men som vet att ni förgyller, även om ni inte bor i Luleå.

Tillägnat fyra pojkar på B skolan och alla ni andra som bara stod och såg på; hoppas ni trivs bra med att ha förstört själen hos en människa för all framtid.

Vem behöver någon som behöver någon?

Frågan kan tyckas banal, men är rätt intrikat om man tänker efter.
Det ensamma personer saknar och har en längtan efter, är någon att hålla i handen, någon att dela viktiga saker med, någon att känna att livet börjar och slutar med. Men, och detta är rätt intressant, de ensamma människorna kommer sällan ur sin ensamhet eftersom devisen hos omgivivningen är "vem behöver någon som behöver någon?"

Nästan alla människor som flimmrar förbi i bilar, på gator, i korridorer är människor som har fokus på att själva lyckas, att själva nå inre frid. Vem ser den ensamma lilla människan som står i ett hörn och ler ett osäkert leende när någon tittar åt hans/hennes håll?

Självklart kommer man en del personer närmare än andra, men förståelsen för alla måste ändå alltid finnas där. Lätt att säga, men ack så svårt att genomföra för väldigt många. Egocentriska personer är obehagliga, det finns för lite liv i såna människor, för lite känslor, för lite medmänsklighet. Det är klart att det är lätt att flika in ett "men du behöver väl inte välja att umgås med egocentriska människor om du inte vill dumskalle?". Men tyvärr har man inte alltid ett val, för vissa vänner kanske man väljer mer av rädsla för att slippa vara ensam än av glädje för att man hittat en vän... för "vem behöver egentligen någon som behöver någon?"

Tillägnat alla ärliga människor!

Glaset i spegeln spricker snart!

Min inre spegel, själens spegel håller på att spricka upp. Det började i våras med att jag såg en spricka i ena hörnet av mitt hjärta, sen har det bara fortsatt...
Nu går det runt en arg och trasig ung man som bara ger och ger men aldrig får något tillbaka.
Jag har lärt mig att beröm är en god medicin för egot, men varför ger jag då bara utan att få något tillbaka?
Tänk om man skulle ta och (metaforiskt talat) sätta en pistol mot huvudet och trycka av, och låta ens tankar spridas fritt för vinden? Skulle alla andra kunna ta del av all godhet och uppoffring som finns inuti min kropp?

Innan man nästlar in sig för mycket i livets mysterier måste jag bara säga att lektionen(hade bara en idag) var riktigt bra, skön stämning och ...ja kul helt enkelt.
Satt ett tag och pratade med en kompis på jobbet om framtiden och vad som komma skall, han ger bra svar och är en bra vän.
Snart ringer klockorna och jag får ge mig ut i den kalla höstluften från den instängda verklighet jag befinner mig i just här och nu, skönt att andas in den kalla luften, skönt att mötas av sina barn glädjeskrik i trappan när de ropar "Pappa har kommit, pappa har kommit", skönt att bara vara, skönt att känna sig nära ljuset i tunneln igen. Men imorgon är en annan dag! Barnen är mitt liv, men ingen förstår att jeg är ensamstående på vägen!

Psykologi is the shit!

Älskar att ha denna kurs för det finns så mycket att säga och göra i den. Fattar inte att den inte är obligatorisk, för vad finns det som är viktigare att ha med sig ut i livet än medmänsklighet och, framförallt, förståelse för varför andra reagerar som de gör i olika situationer?

"Fan Rickard, jag ska vara helt ärlig och berätta för dig att den enda kursen jag har lärt mig något viktigt i under min gymnasietid är de jag haft med dig under alla psykologilektioner" sa Erik Abbevik en gång till mig, och han har fan rätt!

Dagens irritationsmoment är självklart att jag kom på att programmet "Klass 9A", fick nåt sorts pris som årets bästa tvprogram på Kristallengalan...
Kan inte vara sant alltså? Är det svår match att få ordning på kids som bara är slöa och inte tröga genom att ta dit tv-kameror och en lärarelit?
Nä precis, och det jag irriterar mig mest på är att det som lärarna på tv gör och det alla säger är så jäkla nydanande har man själv gjort i typ sex år nu, och inte fan får man någon högre lön för det.

Man är fan på botten lönemässigt, fast man är med och formar framtiden... Fuck orättvisor!

Tack för att man sparkar på lärarna, tack för att man aldrig kommer att tjäna mer än fucking byggarbetsapor, tack för att jag känner mig jävligt cynisk.



Trots dagens inneboende aggressivitet måste jag ju dedikera dagens tankar till någon, och det blir Mr Ersson, sköt om dig i Spanien kompis!

På varje god vän, går det tre dåliga...

...var det en känd man som sa en gång i tiden. Tur att man inte har så många goda vänner då...
Inlägg nummer två tillägnas alla som funnits och finns där för mig, människor som klarar av att leva med den annorlunda sanningssägaren, Rickard. Det är inte lätt att ha åsikter, det kan blåsa förbannat kallt när man öppnar sig själv, men ni som öppnat er för mig vet att jag alltid kommer att finnas där för er, även om jag ibland kan vara så fruktansvärt usel på att höra av mig!
"Bara döda fiskar följer strömmen" som min gode vän Martin myntade en gång i tiden.

"Öppna upp ditt hjärta och sjung ut"

"Du är ingenting, du är värdelös, du borde inte få leva..."

Tänk er att få dessa ord slängda i ansiktet när man är en osäker liten kille med noll självförtroende och går på högstadiet!

Mitt liv har formats av helvetet jag hade som högstadieelev, det som skulle bli mitt livs bästa minnen blev istället till år av ångest.

Jag kommer säkerligen att återkomma till detta många gånger, för är det något som sitter kvar, något som aldrig går ur - är det just känslan av att vara mindre värd.

I mitt yrke, som den bästa läraren i vårt rike( host host), får jag ofta frågan om vad det är som gör att jag är så engagerad i det jag gör. Vad svarar man på det?

Jag älskar mitt yrke, och vill inte att någon ska få känna känslan av värdelöshet som jag bar på så länge, och som kommer tillbaka ibland även idag.

Mitt första inlägg blir alltså tillägnat alla de som vågar vara sig själva, vågar se ljuset i tunneln och vågar säga vad de tycker mot förtryckare, oavsett om det är på jobbet, skolan eller i livet vi har på fritiden. Kram till alla som kämpar, jag kämpar själv med mitt helvete ska ni veta!