Känslan kommer tillbaka...
Var på förhandsvisning igår av en film som är inspelad till viss del här i Luleå: "Låt den rätta komma in". Tydligen en film gjord på en riktigt känd bok som jag tyvärr inte har läst.
Filmen i stort var väl inget som egentligen behöver nämnas här, men det obehagliga med den var att den hade riktigt jobbiga mobbingsscener med, involverade i historien liksom.
Jag hatar, ja oj vad jag hatar, barn som mobbar barn. Jag får en så fruktansvärd klump i magen när man ser detta på film...den där hoppasbaradetintehändernågotnunärdezoomarindeelakakillarnasomärpåvägbortmotdenensammasjälvförtroendelösakillendärborta- känslan, man vet vad som ska hända men man vill inte tro att det ska hända, att man kan vara elak mot någon annan person helt utan anledning.
Scenerna i denna film var så starka och vips var jag tillbaka inlåst på toaletten på Bergviksskolan medan de coola, stora killarna stod utanför och slog på dörren och skrek att jag skulle komma ut så att de kunde slå mig, vips så hörde jag skratten i matsalen efter att de stora killarna hällde ut min filtallrik över mig, vips så kände jag känslan av flåsande andetag från killarna som jagade mig på badhuset för att ta tag i mig och slänga ner mig på den djupa delen av bassängen när man knappt kunde simma.
Ständigt denna oro och svettframkallande ångest av att gå till skolan, av att hålla masken hemma av att bara acceptera att jag var den som alla kunde håna och trycka ner - det var ju lätt, jag var ju ingenting.
Gå vidare Rickard, det som har hänt har ju hänt, sluta älta, låt det bara vara, du har ju ett eget liv nu. Som vanligt - lätt att säga, men fan så svårt att göra. Varför skulle jag inte älta? Varför skulle jag nöja mig med att bara acceptera att ondskan finns i människor. Nu är jag större men ibland undrar jag om jag är så mycket starkare egentligen...
Tryck på de rätta knapparna så åker jag iväg till den hemskaste tidpunkten i mitt liv igen, och det skrämmer mig att det är så lätt att få känslan av värdelöshet igen.
Mitt första fredagsinlägg kan ju inte sluta i depressionens tecken (även om depression är ett tecken på styrka enligt mig eftersom det bara visar att man bryr sig om hur man mår), utan jag avslutar med att hylla folk som vågar berömma. Berömma utan att kräva något tillbaka. Christina, Britta, MP06, Miranda, Theodore + andra som jag inte tänker nämna men som vet att ni förgyller, även om ni inte bor i Luleå.
Tillägnat fyra pojkar på B skolan och alla ni andra som bara stod och såg på; hoppas ni trivs bra med att ha förstört själen hos en människa för all framtid.
9 kommentarer:
Vill först bara säga att din bloggsida är snygg!
Läste dina tankar om att inte älta utan gå vidare. Har själv j-ligt svårt att inte älta saker som hände för typ 28 år sedan och 10 år framåt. Någon sa en gång att man ska konfrontera och säga vad man känner och tycker men hur kan man göra det när man som person är sån att man måste hålla sig väl med alla. Dessutom skulle jag antagligen såra människor som står mig nära. Nä, glöm och dröm, om att våga säga ifrån... P.S. Du är en av mina goda vänner även om jag är kass på att höra av mig...
Jag visste inte att du hade varit med om något så frukansvärt som liten...tyvärr så kan barn vara väldigt elaka och uppenbarligen vuxna med...jag blir så arg att jag kokar för jag förstår inte hur man kan behandla en människa så illa och särskilt inte ett barn...
Du är en fantastisk människa och jag beundrar dig. Se så långt du har kommit trots allt hemskt du varit med om, dina erfarenheter har satt prägel på din själ och när du känner dig svag så är du egentligen stark. Jag sänder dig varma tankar och en stor kram!
Jag önskar att jag hälften så stark som du, Rickard...
Det är så mycket lättare att se tillbaka på det onda, än se framåt i livet.
Du börjar bli gammal Rickard, riktigt gammal ^^ Men du ska se det posetivt. Du har varit stark i så många år. Du har ju kommit så här långt, det kanske du inte trodde när du var mindre? Men du kom framåt, sakta men säkert framåt. Så fall inte in i väggen pågrund av att tänka tillbaka, eller av att ta åt dig massa skit.
Även om alla onda minnen finns kvar så kämpa vidare, du är stark, även om du inte tror det!
Det är inte förbjudet att vara ledsen, ibland känns det mycket lättare att få gråta ut saker, eller att skriva ut det, precis som du gör. Så fortsätt med det, så kommer du ytterligare ta dina steg framåt igen!
När det känns som jobbigast, gråt ut och sen tänk på alla saker som gör dig glad, och hitta på saker som gör dig glad. Något kan väl få dig att skratta den onda skiten ur magen/ändtarmen på dig? Om man nu kan säga så. Jag säger så iallafall! Tillslut så lossnar det, kämpa på bara, bästa gamla lärare, du är en kämpe! Kram
Rickard min vän. Fast i sin egen kropp kan det vara svårt att se de förändringar och den utveckling som man faktiskt har genomgått. Man är liksom för nära. Jag minns en full alika på Storgatan, endast klädd i en röd flanellskjorta även fast det var svinkallt för en sådär 15 år sedan. Om den personen träffade den Rickard som pratade med mig för någon månad sen skulle han nog gapa av stum förundran.
Jag tror inte att du kommer tillåta att dina barn blir mobbare eller mobbad vilket är en dyrköpt, men ack så värdefull, läxa.
Vårt samtal i köket hemma hos dig var grymt, jag tror att du kan finna en alternativ karriär om du väljer att hoppa av skolan... Puss
Om alla lärare vore hälften så fin som du Rickard. Tänk om. Hoppas det blir så någon gång.
Jag håller med David. Om alla lärare vore som du. Då skulle inte skolan vara jobbig att gå till varje dag.
Jag tycker att din blogg är så himla fin. Det är lite som att kunna vara på en av dina lektioner mobilt, lite som en dröm med andra ord. Jag tror ingen lärare har fått eleverna att sucka besviket efter att ha ställt in en lektion och gett klassen sovmorgon istället.
Det är svårt att inse hur allt det här faktiskt ligger i att skaffa sig en bra självkänsla. Att förstå att man duger oavsett prestation. Man ska inte behöva leva efter andra människors omdöme, det gäller att ha en styrka i sig själv.
Det här inlägget berörde mig starkt då både jag och min bror blivit utsatt för mobbning mer eller mindre. Det är förjävligt men sant hur mattan bara sopas undan under ens fötter när man träffar personer i det förflutna som man förknippar med dessa händelser. Men någonstans måste man förlåta och gå vidare, för sin egen skull. Bara för att man förlåter ger man dem inte rätt, men det hjälper en att gå vidare. Sån har i alla fall min erfarenhet varit. Den bästa hämnden är ett värdigt liv, sa någon till mig en gång. Kämpa på! du skriver om viktiga saker.
Skicka en kommentar