Gympan, eller rättare sagt det enda ämnet i skolan som fortfarande bygger på en läskig oåtkomlig hierarki där de mindre duktiga individerna verkligen blir utsatta, är dagens ämne.
Snacka om att om det är någonstans som mobbing och utfrysning frodas så är det inom de svettiga, vidriga väggarna i en gympahall. Inga korridorer där andra lärare kan se vad som händer, bara en oengagerad högavlönad gympalärare och, framförallt, en massa elaka tonåringar som är mitt i den främsta perioden av utseendefixering och ångest för kroppar. Det närmaste USA:s "underbara" utseendefixering man kan komma, antingen är man cheerleadertjej eller idrottskille för att vara någon. I svenska skolor nu och då och i framtiden kommer alltid jämförelsen, och det vidriga himlandet med ögonen om man ser någon för smal, för tjock, för ful, för finnig, för svettig, för små, för stora och alla andra epitet som märker ut en kropp som inte är lika mycket värd som den perfekta muskliga killkroppen eller storbystade och smala tjejkroppen, vara kränkande.
Inte för den som gör det utan för den som redan har "allt" i den åldern, har kroppen, har musklerna, har brösten, har självförtroendet, är...lycklig!
Åter till rubriken...jag var inte speciellt svag i idrott, jag var medelduktig i de idrotterna som var viktiga, och som alltid verkar vara viktiga i världens mest fascistiska ämne, som gjort för att rangordna och trycka ner, nämligen...orientering, längdåkning, detta eviga springandet och sporten där alla idoler frodas för tjejerna; fotbollen. Däremot var jag suverän i "idrotter" som inte räknades...innebandy, minigolf, pingis och schack...och hur ofta fick man visa upp detta?
Elitspelare i fotboll? MVG utan att behöva göra nåt annat än spela fotboll...
Elitspelare i bordtennis? Knappt G, men bara om du är på samtliga lektioner!
Själtagarna som jag berättat tidigare om var självklart ute efter mig på gympan, jo verkligen speciellt mycket på gympan. Jag tänker inte gå in på hur många gånger de passade mig på fotbollen bara för att sekunden efter våldsamt få sparka ner mig för att "jag rörde bollen på fel sätt" Nä, jag nämner istället alla de tusentals gångerna som jag tvingades in i duschen med kläderna på, nä jag nämner istället alla röda märken som jag hade på min kropp efter att själtagarna piskat mig med handdukar i duschen, nä jag nämner de gångerna jag blev utkastad från killarnas omklädningsrum iklädd endast en handduk att skyla min smala osäkra pojkkropp med som var rödslagen av badhanddukarna - det är detta jag pratar om...
"Helvete killar, ta honom" har etsats sig fast i mitt minne, i min själ, i min framtid som människa och i evigheten. Skrikandes jagar de mig genom gympahallen på bergviken, nerför trapporna till omklädningsrummet, in i duschrummet och ensamma med mig förstörde de mig för obestämd framtid. Eller sa jag ensamma? Ensamma med mig kanske, men jag såg ju många många unga människor som bara stod och tittade på, som tittade ner, som vände sig om och gick, som inte kunde säga "sluta nu killar", varför kunde ingen? Varför ville ingen?
Ok, jag fattar, jag var inte värd något, jag var ju bara den där lilla, smala killen som ingen såg, han som gick bra att använda som dörrmatta, hur kunde jag vara så dum att ens ifrågasätta varför? Hur kunde jag glömma...
Tänkande människor håll ut, det kommer en morgondag! Sparka uppåt och slicka neråt tack!
Tillägnat de utstötta, de annorlunda, de som vågar visa känslor! Och till F och M - ni kommer att klara detta!
6 kommentarer:
Jag har läst igenom det du skrivit idag. Måste säga att det är med avsmak jag hör din historia, samtidigt så blir jag chockad, att det kunde hända dig. För den Rickard jag känner skulle ju aldrig låta det hända, klart det har runnit en massa vatten under broarna sedan dess. Men ändå. Det är skrämmande. Och det hemska är att det fortsätter hända andra människor.
Stor eloge för din insats som lärare, förebild och vän om jag får kalla dig för det. Det betyder enormt mycket, inte bara för mig, utan för alla du berör genom dina lektioner, ditt eftersnack och kommentarerna då vi skickar fyllebilder. Tråkigt nog tar det snart slut för vår del, men du har satt märken i oss för livet. Tack för tiden hittills, jag ser framemot att få uppleva resten.
Att du överhuvudtaget dök upp på idrottslektionerna är helt otroligt, det måste ha krävts en enorm mängd mod!
Än en gång har jag gråten i halsen efter att ha läst dina skrämmande berättelser om djävulska människor...
Om jag ändå hade varit där och fått skrika "Sluta!" tills rösten inte bar längre, om jag ändå hade varit där för att slita de odjuren långt, långt bort ifrån dig, om jag ändå hade varit där för att ta dig i min famn och fått visa dig en verklighet där det faktiskt finns någon som bryr sig, någon som vågar säga ifrån...
hej på dig rickard, det var ett tag sedan :)
har följt din blogg ett tag nu, men har inte postat några kommentarer, ännu :)
man känner hur det kokar inombords när du beskriver allt du varit med om som yngre. det är svårt att förstå hur sådant kan få hända utan att någon reagerar. vet med mig själv att man kanske inte alltid var vidare snäll själv när man gick i skolan, antar att man hugger mycket på andra i rädsla för att själv bli retad.. det är tur att alla (?) mognar och växer ifrån sånt skit till slut, man förstår ju hur hemskt det egentligen är.
blev väl inte ett mycket längre inlägg än så här, klart man har en del åsikter och tankar om det du skriver om, men har svårt för att få fram de rätta orden :). tror nog att tycker det är kul att höra av en gammal elev i vilket fall som helst :)
hoppas du har det bra uppe i lule och kom ihåg att du fortfarande är den bästa lärare jag/vi haft, med råge ;)
(vad fan, blev ju ganska långt ändå)
// emil 9c
jag måste faktiskt ta och hålla med Sebbe i just den punkten, att du berör verkligen personerna i klasserna som du har. kommer fortfarande ihåg då du på psykologin berättade om hur det varför dig då du var utsatt som yngre, kan faktiskt säga att samma sak hände mig, kanske nu inte exakt utan liknande. Inget fall av just mobbing kanske är densamma som det andra, men man kan alltid känna igen sig i ett fall av mobbing om man själv någon gång varit mobbad.
vart inte bara förvånad utan rent av schockad av att få höra av dina upplevelser som ung. Hade inte för en sekund kunnat tänka mig att något sådant hänt just dig! Att bli mobbad känns som något som man tar avstånd från, inte vill berätta om eller rent av inte klarar av att berätta om.
Måste hylla dig för att du vågade, visst du kanske har sagt de förut. Men sjukt starkt av dig att kunna stå inför en hel klass och berätta om den hemska upplevensen som du var med om - även om det nu var flera år sedan.
Tack Niklas, det är personer som du som gör att man blir glad och ser framemot lektioner!
Skicka en kommentar