Fortsätt bara gå, du gjorde ditt val för länge sedan...

Då är vi där igen; svek, missuppfattningar och infantil naivitet!

Det var du och jag mot världen, du och jag mot de andras dåliga och omänskliga ideal. Ideal som innebar att se ner på det motsatta könet, ideal som innebar att störst alltid går först, ideal som utmynnade i förtryck och orättvisor. Vi ville förändra, vi ville visa att om man bara var tillräckligt övertygande om vad man tyckte var rätt så skulle livet bli en dans..."vi mot dem- då, nu och för alltid". När alla andra var emot oss så kände jag en grym inre styrka i att verkligen ha dig nära, ha dig bredvid mig, ha dig i mitt liv. Jag var antagligen den svagaste utav oss, det ser jag klart och tydligt så här i efterhand att jag var, men du visade mig rätt gång på gång när jag själv vinglade av från livets känslomässiga väg. Du gav mig aldrig möjlighet att komma undan, du gav mig alltid tröstande ord på vägen, du gav mig...livet! När jag behövde en axel att stödja mig mot, någon att krama, någon att älska, så fanns du där! Inga ord behövde egentligen sägas, vi visste det båda ändå...det var vi mot världen! Den dagen vi skulle gå skilda vägar (för allt har alltid ett slut, det vet ni ju) så sa du till mig att jag skulle se till att de jävlarna aldrig skulle kunna få ner mig på knä igen, att jag skulle kämpa för den sak som jag från och med den dagen du tog farväl skulle få bära fanan högt för alldeles själv. På egen hand skulle jag trotsa livets påtvingade faror.

Du sa ju till mig att vi skulle skiljas som vänner, att jag aldrig skulle låta lågan dö, att jag skulle fortsätta brinna trots att inte du fanns vid min sida, att jag säkert skulle finna någon annans hjälpande hand på livets smala väg. Du sa att du inte hade något alternativ, att du var tvungen att lämna mig för att inte släcka min låga! Du sa att du gjorde det för vår skull, men ändå var det ditt stöd som var det enda som betydde något för mig! Efter allt vad vi gick igenom tillsammans, efter att ha gått nakna i striden för varandra, efter att ha glött med varandra så kändes det verkligen som ett slag i magen när jag läste orden från dina läppar, orden som etsats sig fast, orden som raserade allt vi hade byggt upp och brunnit för; "Rickard, du får fortsätta själv. Jag kan inte förklara varför, men jag hoppas du kan förstå och förlåta!", orden levererades med en kyss utan känslor. Sen vände du dig stilla bort från mig och gick din väg!

Snälla, snälla! Kunde du inte lika gärna stuckit kniven djupt i mig och gjort så att mitt hjärta slutade slå direkt, istället för att lämna spillrorna av en pojke att förblöda...jag ångrar mig än!

Ängeln stiger ner, hoppas hon vill mig väl!

Tillägnat människor som sviker och sprättar upp kroppar och låter livskraften spridas med vinden!

Tillägnat dig som valde att lämna en utsatt människa när han var som svagast! Hur fan kunde du?