Igår fick jag höra att en åk3 elevs mamma hade hyllat mig, när chefen hade varit närvarande...alltid något. Hon hade sagt att: "Den där Rickard har helt omvänt mitt barn som aldrig varit intresserad av svenska och psykologi. Nu ska mitt barn minsann läsa både psykologi B och filosofi... Han verkar fantastisk alltså, tänk om alla lärare kunde vara så inspirerande ...", vet ni vem hon menar kan ni väl höra av er...
Efter ett halvuppåt inlägg senast, bara för att ni inte ska tro att jag är en notorisk deprimerad människa, kommer jag att gå vidare idag med att fortsätta i en positiv anda...Vad är det med honom, kanske ni undrar? Han kanske har blivit normal och slutat tänka så förbannat, kanske ni undrar? Något fantastiskt har hänt honom, kanske ni undrar? Nej, nej, men idag har jag fog för min glädje. Huvudet är visserligen tomt och kroppen slut, efter att ha stressat som ett as hela dagen för att vara alla till lags. Jag hatar verkligen att säga "Jag har inte tid", när det kommer folk och vill prata, men idag var en sådan dag. Ni som hört mig säga de orden till er, ta inte illa upp, för jag kan lova att jag ALLTID har tid, men idag var det fullt i både huvud och kropp...
Just det...min glädje var det jag var på väg att prata om!
Att känna känslan av att människor gör något oväntat, på ett positivt sätt, är en underbar känsla. Och idag skedde det om och om och om igen... Det var gråt, underbara känslor och fantastiskt fokus som var anledningen till att jag verkligen, verkligen känner att jag lever! Redovisningar kan vara hur jävla tråkiga som helst, men på samma gång så kan de vara så inspirerande och välgjorda att jag bara vill gråta. Ni som känner mig vet att jag har lätt för att gråta, både när det gäller roliga och tråkiga saker, men varenda tår är fullständigt ärlig och när folk öppnar sig och visar sitt bultande hjärta, eller bara försöker göra sitt bästa trots att benen skakar av nervositet, så kommer det en tår och sen en till och sen...ja jag antar att jag sen länge har accepterat min sensitiva sida. Tjejer, killar, kvinnor, män, lärare, människor...ja alla som inte gråter åtminstone en gång i månaden är inga riktiga människor, eller missuppfatta mig rätt nu...
Gråter man inte har man inte nog många emotionella människor runt omkring sig, för vänjer man sig vid tårar, känns det så underbart att känna ögonen fyllas av dem. Känna den där känslan av att veta att om jag blinkar nu så kommer den där tåren att rinna nerför kinden och lämna en saltrand efter sig som jag gör allt för att dölja, för tyvärr är världen sådan, det blöta på någons kinder är en svaghet, och det gör mig förbannad och därför försöker jag inte omge mig med sådana människor, men som sagt var; ibland väljer man inte själv. och mina tårar kan de aldrig ta ifrån mig!
Folk säger att de inte kan fatta att jag varit med om det jag varit eftersom det inte syns på mig för att jag...ja jag utstrålar inte olyckligmobbadkillesånäradödenmankankomma, men vem utstrålar den man egentligen är? Jag skulle kunna gå omkring och gråta hela dagarna och känna mig misslyckad och fortsätta ta en massa skit, men jag vill inte vara den utsatte, den som ska trampas på... Så därför förfinar jag mig lite och väljer att prata känslor med de som vill det, och om någon frågar mig något om vad jag tidigare varit med om o.s.v så berättar jag. Och den tjänsten kommer jag fortsätta göra samhället, yrket, livet och människorna i min närhet, resten av min tid i detta yrke, detta yrke som är det bästa som finns, för som sagt...ibland överraskar människor å det djupaste! Tack!
Ängeln stod upp och sa vad hon tyckte!
Tillägnat de som överraskar, de som vågar och de som visar hjärta! Det är lätt att säga, men inte lätt att göra, för det är ingen slump att hjärta rimmar på smärta!
1 kommentar:
tack för kramen!
Skicka en kommentar