Sentimental och gammal...eller bara det ena!

Imorse låg jag och tänkte hemska tankar om att Nationella provet i svenska skulle skita sig, datorerna skulle strejka, eleverna skulle börja kasta stolar i ren protest, och jag själv skulle hoppa ut genom fönstret i Chaplin för att komma bort från allt..
Men sen kom jag att tänka på att jag faktiskt kollade alla datorer innan jag gick hem igår, och mina elever kastar inte stolar, och dessutom går inte fönstren i Chaplin att öppna, vilket innebar att jag kunde trycka bort dessa tankar och fokusera på annat...roligare saker!
Jag har haft en mardrömsnatt, rent musikaliskt...För att förklara mig bättre så kan jag säga att jag vaknat säkert tio gånger inatt med samma låt ringandes i mitt huvud som ett mantra. Låten är framförd av mitt absoluta hatgrupp alla kategorier. Gruppen står för djävulens musik och personifierar kommersialismen, skräpkulturen och bristen på varierat tänkande för mig. Att människor över huvud taget tar till sig och lyssnar på deras vidriga slingor och samtidigt tycker om det får mig att vilja dö! Nu kommer jag ligga illa till hos många känner jag, men jag droppar namnet iallafall, må det bära eller brista, för det var faktiskt jag som inte kunde sova inatt p.g.a denna grupp! ABBA ABBA ABBA ABBA...terapi för mig att skriva namnet flera gånger!
Inte nog med att denna grupp förpestar min tillvaro, låten som jag nynnade till ett antal gånger inatt var "Super Trooper". Vaknade just när jag skulle rädda min kompis ur en knipa, vaknade när jag körde min bil genom ett broräcke, vaknade när jag skulle döda ett gulligt lejon... Vilken låt nynnades? Jo, den underbart obehagliga "Super Trooper". I sista drömmen var det dags att slå sig ner framför mina barn för att lyssna på deras dagis luciatåg. Jag hade riggat videokameran och skulle filma när Miranda i tomtedräkt skulle sjunga "Rudolf med röda mulen". Hon öppnade munnen och ut kom djävulens musik i form av ABBA och "Super Trooper"...
Vaknade svettig och bestämde mig för att inte stänga ögonen trots att klockan bara var fem. Jag vågade inte för jag var rädd att ABBA skulle inta min hjärna ännu en gång, och göra mig lika sinnessvag som alla de andra personer som lyssnar på, och gillar ABBA är.
Började tänka på smurfarna istället... Älskar smurfarna, älskar deras färg och deras smurfiga smurford. Vackra ljusblåa, fredliga och mysiga individer som lever för att äta och sjunga...
Fick inget smurfhus när jag var mindre fast jag så gärna ville ha ett, men jag fick iallafall gammelsmurf och cykelsmurf för det var mina favoritsmurfar. Den svarta GNARP-smurfen var en liten idol också. Tänkte på hur enkelt livet var då. Leka med smurfar, bygga lite lego, kolla på kommunistiska barnprogram på SVT(eftersom det inte fanns några andra kanaler) där det inte sällan var med halvnakna tjejer och killar i åtsittande trikåer, underbart och strängt förbjudet i dagens barnprogramsutbud. Man hade en egen jojo som man trixade med och var man riktigt wild and crazy så kunde man dra hem till någon kompis som hade rika föräldrar och kolla på VHS från en toppmatad videobandspelare...grymt! Jag älskade lördagar för då kunde man cykla till kiosken och be att få blandgodis för en tia (de i kiosken hade ju godiset i burkar bakom disken så man fick peka på vilka man ville ha) och efter det kanske man lekte kurragömma med dunk med sin syster och hennes kompisar.

Livet var lättare då, men antagligen inte så mycket bättre. Jag vill inte bli pretentiös och bli som alla andra som pratar mer och mer om sin barndom desto äldre de blir, men jag måste bara säga att jag gillar smurfar, och ogillar ABBA, men i drömmarnas nyckfulla värld så kan dessa två motpoler knytas ihop till en gemensam dröm. Tänk om det kunde vara så i verkliga livet också...
Ängeln lyser!
Tillägnat alla som har smurfar hemma, speciellt de som har ett äkta smurfhus!