Nytt år, samma inställning!

Jag ska försöka hålla i facklan hårt! 09 känns som om det kommer bli ett bra år, och det är inte inför varje årsskifte jag har kännt så kan jag säga. Fast nytt åt och nytt år, det vore roligare och mer intrikat om det var något mer primärt som inträffade än att 31:a december blev 1:a januari, som till exempel att folk som man tycker borde ändra sin attityd och komma ner på jorden ett tag skulle ändra sig bara sådär, ungefär vid tolvslaget. Men saker och ting inträffar inte om man inte själv gör något åt det, så jag kommer då iallafall lysa upp vägen med en brännande låga även efter att detta dygn tar slut. Tack för mig, trevligt år, trevligt att jag startade upp en blogg, trevligt att någon vill läsa den, trevligt att Luleå äger i Elitserien just nu, trevligt att de få akter som peaceandlove har släppt hittills är grymma favoritartister, trevligt att käfta emot! Kram!
Tillägnat Fredrik, tack!

Laddad till tänderna!

För nu har jag fått tändvätska i mitt inre för att producera en "best of" -lista anno 2008!

Som den simmande fisk jag är handlar det inte om bästa bok, bästa rövslickare, bästa konsert osv, utan om lite andra kategorier som jag förhoppningsvis kommer på under tiden jag skriver detta blogginlägg. Först bara en liten reflektion; tänk att det är under loven som man får ork och vilja att orka stå i elden, att orka käfta emot, att orka känna sotlukten i sina kläder som kommer från livets låga som man har inom sig. Jag får ork att fortsätta vara den som man inte kan schasa bort. Jag får ork att fortsätta vara den som inte bara vill tacka och bocka i vått och torrt. Jag får ork att riva en mur och bygga upp en bro istället (uppmärksamma den snygga upprepningen av "Jag...." ha ha). Hela systemet är fel, för om man är fattig, sjuk eller gammal så går man helt plötsligt från att vara en tänkande människa, till att vara en lägre stående individ - man blir en börda som inte har något namn, något jobb, någon framtid eller något människovärde. Känner ni er utanför någon gång så tänk på att bita ihop, tänk själv och stå för det du tror på - för Babylon kommer att falla och i spillrorna kommer okunskap, avundsjuka och trångsynthet få buga för kärlek och medmänsklighet!

LISTA:

Årets sämsta kommentar: "Spara en extra bit till Rickard, han behöver all mat han kan få" (sagt av en nära vän till mig som alltför ofta bara tänker på sig själv och inte inser konsekvenser av det personen säger)


Årets lektion: Två lektioner som innehöll allt, utan att jag egentligen var inblandad förutom att jag under ett par års tid jobbat för att få en så avspänd och avslappnad stämning i klassrummet som möjligt, var de lektionerna som man skulle redovisa om en person som betyder mycket i ens liv! Underbart emotionella saker blev sagda och tårar flödade som aldrig förr. Ett minne för livet!


Årets film: Måste säga "In to the wild", den sköna känslan av att bara dra och skita i allt infann sig snabbt, men samtidigt kom känslan av att man ändå kanske inte är så jäkla lycklig alldeles ensam. Blandningen av känslan i filmen, de tankar den väckte, musiken, de vackra miljöerna, de vackra personerna, kärleken och ensamheten gjorde att jag grät floder - och det är ett gott tecken på bra filmer enligt mitt sätt att se på det hela. "Låt den rätta komma in", och "Shooting dogs" (såg jag inte förrän detta år) hade även den känslan. Den där tankeväckande känslan
som inte vill släppa taget om mig trots att det var ett tag sen man såg de.


Årets kategorisering: "Kicka lärare som bloggar för personligt på fritiden" - ett trevligt ämne i ett av höstens Insiderprogram på tv3. För att fortsätta det skeva maktmissbruket så var underrubriken "Kicka lärare som spelar i deathmetal, speedmetalband på fritiden". Underbart ämne som antagligen allt för många människor missade att se! Oj, jag råkar skrika svordomar på hockeymatcherna ibland...det borde leda till en granskning eller? Jo, i vissa kommuner är det tydligen så, om man ska vara riktigt cynisk.


Årets bloggkommentarer: Oj, det där tog nästan en timme att kolla igenom alla, för att inse att uppdraget är omöjligt att slutföra. Det finns ingen som kan förlora det där. De som går in och läser är starka och fina vänner. De som går in och läser och dessutom kommenterar är änglar, och de som läser och sedan på något sätt håller det jag skriver emot mig har inte fattat någonting. Alla som har en åsikt är dock värd respekt, men ni som skriver att jag gör något för mänskligheten och för er personligen - tusen tack!

Årets kommentar från mina barn: "Pappa, det är inte viktigt med många presenter och sånt, leksaker går ändå bara sönder, och det viktigaste är ju att man är snäll, det har du ju själv alltid sagt" - Miranda 5år, veckan innan jul!

" Men, titta pappa! De äter upp varandra ju" - Theodore 3år, efter att ha råkat se en kraftig hångelscen i en tvfilm nu i veckan.

"Min pappa är väldigt speciell och underbar, för han busar så mycket med mig hela tiden" - Miranda 5år, i samtal med en dagisfröken, medan jag står och tjuvlyssnar i smyg i hallen på dagis när jag ska hämta ungarna.

"David och Julia verkar vara fina människor, de tyckte jag var rolig att leka med och vet du pappa; jag tyckte de var väldigt väldigt förtjusande" - Miranda 5år, visar prov på ett ordförråd utan dess like efter ett besök på en lektion med Mp06 i våras.

"Om inte du lyssnar på mig nu Miranda så kommer jag att sätta leverpastej i hela ditt ansikte nästa gång du sover, och jag ska vara vaken jättejättelänge, det du!" - Theodore 3år, uttrycker sig väldigt rakt på sak när han och Miranda sitter och bygger med lego.

Blogginlägg som blir för långa orkar ingen läsa, inte ens när de levereras från mig (host host), så jag fortsätter listandet när tillfälle ges! Sköt om er där ute och hoppas ni njuter av lite ledighet, oavsett vad ni gör i vanliga fall. Själv rustar jag mig med att rätta filmanalyser och planera "Konungens återkomst" den 7e januari!
Tillägnat alla som bryr sig om den som är annorlunda, sett ur omgivningens kritiska blickar! Kom ihåg - snart är det min tur att vara lycklig - fri från helvetet!

En del jullov börjar bättre än andra...

Det gnisslande låset till mitt skåp i skolan gick upp. Jag tittade först åt höger och sen snabbt åt vänster för att försäkra mig om att ingen var i närheten. Äntligen skulle jag få gå hem och njuta av ett jullov. Ett jullov som egentligen inte skulle innehålla så mycket, men för mig skulle det inte bli ett jullov, utan för mig handlade det om en befrielse under nästan tre veckor. Jag struntade i julklappar, julmat och den mysiga ljusa och glada stämningen - det intresserade mig visserligen, men det var känslan av att komma bort från ångesten, komma bort från slagen som var välmatade och visste vart de skulle ta, komma bort från de isande kalla orden som alltid sas med så mycket hat och ondska att det kändes som att det sagda skulle ha kunnat ta död på vilket brinnande hjärta som helst. Jag ville bort från Bergviksskolan, och nu var jag riktigt nära mina drömmars mål, det kanske var en naiv tanke att fly från något som man visste att skulle repriseras om bara ett par veckor men min naivitet fick mig att hoppas att förändringar kanske skulle ske när personer haft en trevlig jul med mycket julklappar. Kanske deras julklappar skulle vara fyllda med empati och ödmjukhet denna jul eftersom de inte varit det tidigare jular?

Den gnisslande skåpdörren gick upp och jag visste att det gällde att vara snabb, bara ta mina kära skolböcker, stoppa de i min ryggsäck, dra igen dörren och springa ut i den vita snön. Men när jag öppnade dörren fick jag se något, jag fick se något som gjorde att mina rörelser frös till is, allt blev ett enda stort töcken och jag ryggade tillbaka som om jag blivit skrämd av något. Det som fanns i mitt skåp gjorde att jag skräckslaget tittade ut genom fönstret som satt bredvid skåpet, jag såg inte det jag ville se och fortsatte att med sökande blick skåda ut i korridorerna som i detta ögonblick såg ut som labyrinter. Labyrinter utan en given väg ut...

I skåpet fanns nämligen ett paket, fint inslaget och med ett vackert adresskort på. På kortet stod det med vacker flickhandstil "Till Rickard, från en hemlig beundrare". Kan detta paket vara så hemskt som jag först trodde? Jag kanske inte behövde vara livrädd för det? Jag kanske inte behövde vara rädd överhuvudtaget? Det här var kanske dagen jag hade väntat så länge på... Ängeln (ni vet hon från blogginlägget från den 1/10) kanske ville ta kontakt med mig igen, men var precis som jag, en blyg liten själ som inte vågade göra det på något annat sätt än att stoppa in paketet i mitt skåp i hemlighet. Men hur hade hon fått in det i mitt skåp? Jag tittade mig runt igen i den tomma skolan med de vidrigt gröna väggarna. Väggarna sa ingenting till mig denna gång. Annat var det när jag hade legat fasthållen på biljardbordet( blogginlägget från 2/11) och väggarna hade grinat åt mig och berättat sanningar för mig om vad som skulle hända härnäst.

Min underbara ängel! Min själ! Direkt nedstigen från det blå! Bara till mig! Jag rös till när jag tänkte på vilket underbart jullov detta skulle bli iallafall. Kanske, kanske jag skulle våga mig på att ringa henne under jullovet, kanske hon inte bara tyckte synd om mig utan hon kanske t.o.m tyckte om mig. Det där sista slog jag snabbt bort från tankarna. Varför skulle hon tycka om mig? Det gjorde ju inte ens min egen familj kändes det som. För om man tycker om en person så låter man väl den personen få höra ord som "Vad bra du är" eller "Jag tycker om dig" och det hade jag aldrig någonsin fått höra.

Nåja, om det nu var så att hon "bara" tyckte synd om mig så hade hon iallafall gett mig en present och gjort starten på mitt jullov till en magisk saga. Jag kollade mig omkring en sista gång innan jag började öppna det vackert inslagna paketet. Tänk att hon hade gjort ett paket, och så fruktansvärt vackert det var. Att hon hade tagit sig tiden, att någon tog sig tid för mig - för annat än när det gällde att trampas på... Rev försiktigt upp sista delen av paketet och fann en ask, hjärtat slog riktigt snabbt av lycka och jag såg allt som i en dimma, en dimma av kärlek, ren och skär lycka. Jag gläntade försiktigt på locket och tittade in i den lila sammetsasken. I asken, den vackra asken, låg det en lapp. Läste lappen en gång, förstod ingenting. Läste den en andra gång och började gråta. Jag grät och grät och kände hoppets låga försvinna. Jag gled in i mörkrets dimma och kippade efter andan. Saker passerade i mitt huvud och rösterna i huvudet sa: "Rickard du är ingenting, fattar du inte det". Jag vände mig om med salta tårar rinnande ner för bägge kinderna och såg DOM genom fönstret, de skrattade åt mig och flinade sina kalla, obehagliga leenden. De pekade finger åt mig och skrek fula saker, hemska saker allt medan jag satt på huk och grät och tittade på paketet och asken och dess innehåll.

Jag tog mig upp på skakiga ben och tittade ner i mina små, smala händer och såg lappen ligga där. På lappen stod det:

"Din fula lilla äckliga bögjävel, trodde du verkligen att någon skulle vilja ge dig ett paket. Paket får bara de som någon tycker om, ditt svin. Vi väntar på dig utanför. God jul förresten råtta!"

Med långsamma, uppgivna steg gick jag mot mitt jullov, men innan jag skulle få komma hem skulle jag behöva gå ut till de som väntade utanför, de som naiva lilla Rickard under en minut trodde var hans ängel, hur kunde jag tro något så jävla dumt? Det är klart att det de skrev på lappen stämmer. Jag är ju ingenting, jag är en genomskinlig gas som visserligen existerar, men som folk lika gärna kunnat vara utan. Jag gick mot utgången till B-huset samtidigt som jag såg de blodtörstiga hundarna stirra på mig genom glaset till dörrarna. "Snart hemma, snart hemma", tänkte jag medans jag kände hur tårarna började rinna igen och någon tog tag i mig bakifrån och släpade ut mig i den vackra, vita snön som blivit som ett andra hem för mig, ännu en dag i mitt liv...

Tillägnat änglar som kämpar, änglar som finns där ute, änglar som gör gott varje dag utan att veta om det, änglar som du!

Varför...

...består varje dag av så många varför?
Bara idag har jag miljoner exempel på när min egna lilla hjärna spinner igång och frågar sig själv varför saker och ting är som de är.
Varför vill vissa folk alltid ha sista ordet? Vad är det som gör att man verkligen känner att man ALLTID måste säga det sista ordet? Dessa typer måste ha en inbyggd tvångstanke som går igång när konversationen börjar närma sig ett slut, en panikartad känsla som gör att man alltid måste göra sin röst hörd, om det så bara är en upprepning av det någon redan sagt så måste personen trycka ur sig den för att må gott, för livet är tydligen en tävling i att vräka ur sig mediokra plattityder. Hur ska man annars tolka detta obehagliga drag hos vissa personer?

Varför står det femton (15!!!!) sidor i Kuriren när F21 är nedläggningshotat, när Plannja kanske tvingas kicka folk eller när SSAB-anställda kommer att få gå? Fattar ingenting, men det gör mig jävligt förbannad. När det ska dras ner på massor av lärare i Boden och Luleå p.g.a att elevantalet sjunker och en enorm procent av en yrkeskår som i åratal alltid blivit behandlad som skit tvingas bort från sina jobb, står det på sin höjd en halvsida en dag, och sen försvinner problemet i djup dvala. Vad är det för skillnad på människor och människor? Jo det ska jag berätta nu: F21, Plannja och SSAB är företag där nästan alla anställda är män! Män som har ett starkt fackförbund som står bakom dem, och som har gjort att deras löner är löjligt höga om man sätter lönen i paritet med hur lång studietid de har bakom sig, hur mycket i studielån de har, och hur viktigt jobb de gör. Män håller ihop, och manliga yrken är bättre än yrken som har en övervikt på kvinnliga anställda. Män strider för högre löner, och får man inte som man vill så strejkar man för att få höjt lönen (som redan är 5000 kronor högre än en normal lärarlön) till löjeväckande summor. Dessutom får de en massa utrymme i massmedia för att "gråta ut" och det ska tyckas synd om, och det ska ältas, och det ska skrivas protestlistor, och det ska gnällas över att Luleå kommer att gå under som stad om inte dessa MANLIGA yrken behåller alla sina tusentals anställda. Jag må vara cynisk, men jag gråter inte för dessa jobbs skull, jag gråter inte för att Bertil 52 år, som jobbat på SSAB hela sitt liv och tjänat 100.000 kronor mer per år än Stina 49 år som jobbar under ofattbart pressade förhållanden på ett äldreboende för att hjälpa tio senila gamlingar på toaletten på natten samtidigt som hon är ensam på nattskiftet, får sparken från sitt jobb p.g.a arbetsbrist!
Jag nästan njuter av att folk som tjänar MYCKET pengar får känna på lite klassisk, skön arbetslöshet för ett litet slag, få lite perspektiv på att det faktiskt finns jobb som har löjligt, oförsvarbart höga löner, samtidigt som det finns jobb, där kvinnor dominerar, som har lika löjligt, oförsvarbart låga löner! Argh, jag känner att jag kokar av ilska och irritation just nu, och ändå har jag inte tagit upp alla andra saker som jag har funderat på i dag och undrat VARFÖR? Men inlägget blev så långt att jag avslutar här, och återkommer med fler tvivelaktiga personer och skeenden som irriterar mig! För finns det något bättre än att vara irriterad? Skulle det finnas något så skulle det nog vara kärlek och revolt i sånt fall. En underbar mix av två motpoler. Slicka neråt och sparka uppåt, nu och för alltid!
Ängeln snavar.
Tillägnat mitt huvud som är fullt med vackra "julklappar" i form av ord från människor som betyder.

Här har ni hjärtat gott folk!

Jag la ut det till allmän beskådan och för en gång skull lyckades jag med något... Min tyngsta termin hittills ( det har då under långa perioder varit min känsla) har plötsligt förvandlats till en euforisk känsla som jag inte riktigt kan greppa. Elevutvärderingarna kom idag och för tredje året i rad hade jag magiska siffror. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det hela. Det ligger inte i min natur att skryta, men man blir lite mallig i all sin ödmjukhet när man hör folk säga att "Ojojoj, vilka höga siffror jag har, fantastiskt!", medan man själv sitter där och ler i smyg för att man vet att man alltid har haft de bästa utvärderingarna på skolan. Men som sagt, nog om detta, men ibland kan jag faktiskt känna att "fan vad bra du är i allafall Rickard, var stolt nu för en gång skull, njut utav detta och berätta för alla att du faktiskt är bra!"...men när man har mycket i bagaget så är det svårt att fånga och hålla i den positiva känslan för varje dag är alltid en strid. Varje dag står soldaterna klara att anfalla, men av allt uttömmande givande som jag frambringar känns det underbart och magiskt att få känna att det går hem att vara sig själv, inte konstlad, inte diktatorisk, inte ytlig, inte fjäskande utan bara känna att mitt vanliga, sensitiva och lyssnande jag faktiskt har gått hem, om än bara för en liten stund. Ikväll kommer jag att tillåta mig själv att gå och lägga mig som en lycklig människa, en människa som fått respons och som kommer att vakna starkare och mer taggad än någonsin när klockan ringer kl 06:30 imorgon!

Sen tog en era slut kl 11:14 idag, och det kändes och känns och kommer att kännas i hela kroppen under lång tid framöver, så egentligen mår jag inte speciellt bra just nu, men minnet av över hundra underbara lektioner gör att jag försöker hålla modet uppe, för jag vet att imorgon får de svaga betala de starkas skuld, imorgon dör de svaga för de starkas skull och just därför ska då mina kärlekssoldater fortsätta starta kravaller, bildligt talat.
Underbara människor! Trots att natten kan vara kall och svart så slocknar aldrig äkta stjärnor, kom ihåg det!
Ängeln kom ner en kall dag... Helvetet slutar här!
Tillägnat mig själv, för idag kan jag få credda mig själv lite va?

Killar är så förbannat ointelligenta!

Sluta för fan bjuda på drinkar ute till tjejer som ändå bara är ute efter att få hora till sig lite gratissprit eftersom att hon vet att killar är så otroligt klena i hjärnan så att de tror att ..."Öhhh, jag bjuder den där bruden på lite drinkar så kanske hon vill följa med mig hem sen....". Kvinnlig frigörelse up my fucking ass alltså. Mannen ska vara gentleman bla bla bla och bjuda när man är ute och bla bla bla, sen utnyttjas bara mongokillar, som inte har något vett att se att hon bara är en player, till att betala svindyra drinkar bara för att kåta killar inte kan använda hjärnan!

Sluta för fan upp med att tro att man äger dansgolvet bara för att man är typ 190 cm lång och ser ut som ett muskelberg. Jo, jag vet att alla tjejer, förutom änglar, älskar killar med muskler eftersom tjejer har en tendens att inte ha tillräckligt starka linser på sig för att se insidan hos killar, men dessa breda, kvinnomisshandlarkillar i företrädelsevis vita åtsittande tröjor som inte har någon som helst rytm i blodet står och tar upp så otroligt mycket plats på dansgolvet med sitt fula cp-juckande så att man blir fullständigt galen av irritation.

Sluta för fan upp med att stå och dissa tjejer och kalla de för vidriga saker bara för att de kanske inte vill prata med dig och dina kompisar eftersom ni är alldeles för på. Bara för att du tror att du är Sveriges snyggaste kille kanske inte tjejerna gör det. Ett nej är väl för fan ett nej, även om ditt uppsvällda ego får sig en rejäl törn. Citat från killtoaletten: " Hon borde för fan tänka lite på vad hon säger till mig, fattar hon inte jag egentligen är för bra för henne. Hon har säkert legat med halva Luleå den jävla bitchen" (skratt från de andra coola killarna i samma ishockeykillarsomtrordeärhäftigafastdebaraärpatetiska gäng)

Sluta överhuvudtaget (jo, jag skriver fortfarande ihop det ordet!) med att göra livet surt för andra bara för att lyfta dig själv till en högre nivå. Ska det vara så svårt att bara kunna gå ut och ha roligt utan att behöva förstöra kvällen för någon annan? Tydligen!

Det intressanta är att vissa människor i ens omgivning faktiskt utan problem skulle kunna droppa namn på värsta dagisnivån bara för att få sig själv att komma i bättre dager. Patetiskt! Gör istället något åt era egna tragiska liv som på nåt sätt tydligen saknar humanism och empati eftersom ni är så förbannat snabba på att halshugga andra människor bara för att ni ser honom/henne som något slags sjukt hot mot er egna ställning i hemmet, jobbet, samhället, dansgolvet eller vart det nu kan vara. Alla måste ju få leva och må bra, men inte fan ska man behöva kränka och trampa på någon annan människa bara för att själv känna sig nöjd och lycklig! Jag tycker att hela den komplexa apparaten som kallas livet, börjar lukta riktigt illa. Tryck ner ctrl, alt, delete och följ med mig härifrån! Till den plats där man får göra som man vill, där människor älskar istället för hatar.

...och imorgon går en era i graven, sista lektionen någonsin med en klass som jag inte vill släppa ifrån mig, en klass som har gett och ger mig så mycket både när det gäller stimulans för intellektet och humorn i mig! Hur ska man avsluta? Med ett korthugget avsked? Med fjäskande fika som verkar ges i överdrift när terminer börjar lida mot sitt slut? Med ett par grabbiga ryggdunkningskramar? Alla minnen från dessa tre år tillsammans med den här klassen får mig att börja gråta och kippa efter luft, för känslan inom mig säger att morgondagen inte kommer att bli ljus. Hoppas någon fått ut något av min blotta existens iallafall, och har ni haft tråkigt så är jag den första att be om ursäkt för det, för det har verkligen inte varit mitt syfte. Lev vidare och fortsätt existera!
Ängeln ger näring till eldarna!

Tillägnat de jag för sista gången ska säga något vettigt till! Nu släpper jag mitt handtag till det platoniska koppel som ni haft runt er hals i snart tre år, hoppas ni fått med er insikten över hur kul man faktiskt kan ha på lektioner utan att nagga i kanten på det som kallas kunskap! Kärlek!

Laddad till tänderna!

Kollade på termometern...nollgradigt!
Wow, det blir en utmaning att försöka komma in och dansa till tung hiphop på något trevlig ställe ikväll, speciellt när jag satsar på att ha shorts på mig! Shorts är punk, punk är ifrågasättande, ifrågasättande är att våga, våga är att leva och att leva är att fortsätta simma!
Snart lov och en paus från många saker som man inte själv kan påverka i sin omgivning. Tack!
Ängeln klär sig nog också för fest!
Tillägnat alla som förstår att man måste ge för att få något!

Snälla, ta mig dit där man får göra som man vill!

Jaha, och nu har det vackra alplandet beslutat att förbjuda cannabis, det känns ju som rätt väg att gå såklart. Varför legalisera sån skit som är djupt beroendeframkallande som...hrm alkohol, socker, spel och tobak. Hoppsan, vi i vårt rika, vackra astridlindgrenland har visst inte insett faran för i princip vem som helst kan ju få tag på alkohol,godis och tobak. Vill man dessutom spela så går det utmärkt att bara logga in på valfri sida med sina föräldrars kontokort i handen och sätta igång...dubbelmoral eller inte? Ingen Einstein behövs för att räkna ut att staten välvilligt räknat ut vad som är lönsammast och vad som drar in mest pengar! Svenska spel som skördar tusentals spelmissbrukare varje år har en fin banner på sin sida där det står "spela med måtta, akta dig för speldjävulen". Staten har sett till att ciggpaketen är märkta med " du dör om du tar ett bloss" typ. Denna jävla dubbelmoral kan te sig normal för alla som känner att de vill gå på ett led och bara flyta med...men den bryter ner mig och dig, sakta men säkert. Hur ska vi veta hur vi verkligen ska bete oss när människor ena dagen stryker medhårs och hyllar vår blotta existens, när man vet att de vackra orden idag kommer att bytas ut mot tysta hot och stickande blickar imorgon? Livet är inte bara svart eller vitt, livet innehåller som sagt en hel massa färger, så måla inte in dig i ett hörn och gå efter dem som skriker högst, utan höj stämman och vält glaset, för glaset har aldrig varit så nära kanten som just idag, just för dig!
Och det sjuka med alplandet är att man valt att lagstifta om att förbjuda cannabis samtidigt som man inför ännu fler ställen där narkomaner ska få sig lite gratis heroin. För att "dessa personer behöver en lugn och ren klinik för att sitta i fred med sitt missbruk". Yes, tummen upp för tusan! Staten subventionerar heroinister att INTE komma ur sitt missbruk, medan cannabisrökande småungar åker i fängelset direkt! Jag är definitivt inte för cannabis på något sätt, men det måste väl nästan vara fler än jag som ler åt att storebrorssamhället slår sig på fingret med sin stora, starka hammare gång på gång. Av allt jag har sett är fan i mig det mesta snett! Men samtidigt finns det mycket vackert att se innanför murarna om man bara har rätt glasögon på sig! Babylon ska falla och jag vill att det ska falla nu, kom igen, vi går ihop jag och du och slår itu hela det omänskliga samhället som finns när du öppnar dörren! Kärlek till alla!
Ängeln dansar så fruktansvärt vackert!
Tillägnat de som kommer med dubbla budskap hela tiden, kan det vara så svårt att bara säga en sak och sen stå för den? Jag står på hustakets kant och ser att ni ser ner på andra människor, och det känns, det känns djupt inne i mitt hjärta, att denna plats inte var ämnad för mig! Gonatt vackra orättvisa värld!

24:e december, gemenskapen och ensamheten personifirerad i ett enda datum! (bajs!)

Nej, nej gott folk, det kommer inte komma någon hyllningsinlägg till julen, eller något som är ännu vanligare...att sänka julen som en "profitörernas afton" fylld med hets, stress och vidriga släktamlingar som ändå alltid avslutas i ett obehagligt Lars Norén drama (eller för er modernare människor läs "Tomten är far till alla barnen") där julen ändå bara lämnar en sötsur eftersmak i tankarna. Jag lovar att åsikter om julen inte kommer att passera obemärkt förbi era stilla sinnen, så jag väljer att lägga locket på. Julen är kul, och jobbig - vad jag tycker i övrigt om julen borde ju inte vara alltför svårt att räkna ut om man läst mina tidigare inlägg så... thats it! Mer julstämning än så kommer jag inte att erbjuda på min naiva men förhoppningsvis stärkande blogg.

En liten vardagsbetraktelse:
Tänk att folk har så satans svårt att spola efter sig på toaletterna ! Det är ju inte direkt med renodlad glädje man öppnar locket på jobbets toaletter och ser en trevlig överraskning (eller flera...) flyta omkring i det gula vattnet i den vackert vita toalettstolen. När man tittar ner, fast man inte borde, så ser man alltså maginnehållet av någon annan människa flyta omkring och det känns inte så satans glädjande, speciellt inte när man kollar på klockan och märker att det bara är 20 minuter innan man ska på lunch. Lunchen kommer och man har den där sköna känslan av fullständig tillfredställelse över att ha sett in i en annan människas privatliv projicerad framför ögonen när man sitter och äter. Visserligen är jag så låg i min humor att bajsskämt tillhör min absoluta favoritgenre, men att få bajset, bildligt talat, slängt rätt i ansiktet på mig har aldrig varit någon favorit.
Finns det något värre än att tvingas gå in på en toalett, för att det är den enda lediga, som luktar bajs, skit, prutt, träck osv... Visst, alla vet vad folk gör inne på toaletter, men va fan - det man inte vet tar man ingen skada av. Inte vill man ju veta att piloten på flygplanet man åker med har klämt en sjua Absolut vodka innan han drar iväg. Det man inte vet tar man ingen skada av. Inte vill man ju veta att upp till 30% av vattnet i barnbassängen består av kiss från andras småungar, speciellt när man råkar få in det i munnen... Det man inte vet tar man ingen skada av.
Och inte vill man veta att personen före mig på toaletten har ätit majs, eftersom man får en fin inblick i personens "privatliv" när man lyfter på locket och får se...ja jag har redan tagit upp det!
Det man inte vet tar man ingen skada av.
Det värsta är att när man sitter och plågar sig i ångorna inne på den vidriga toaletten efter att ha spolat ner maginnehållet hos den personen som var före på toaletten och lämnat sitt "privata" avtryck, så tänker man sjuka tankar om att..."Fan även fast jag bara kissar nu, så kommer personen som kommer att gå in efter mig på den här toaletten tro att DET ÄR JAG som bajsat ner mig så att det luktar anus här inne. Och det blir ju inte bättre av att det står någon utanför och väntar på sin tur, för då är man ju tagen på bar gärning fast man inte själv är inblandad i stanken, fuck! Hur ska jag lösa detta? Det är ju inte läge att gå ut helt stolt och säga att; nej, nej det var inte jag som sket ner mig därinne så att det luktar gammal korv utan det var den personen som var FÖRE mig som hade dålig mage och inte spolade efter sig. För då blir man ju skyldig direkt, omvänd psykologi alltså... Åh, vilken jobbig situation man hamnat i, du får fan sitta kvar här inne Rickard och vänta ut personen som står där utanför. Fast står personen kvar där ute så tror han/hon garanterat att det är mig lukten kommer ifrån eftersom jag varit så jävla länge härinne... argh, moment fucking 22!!!(Ta reda på begreppet om ni inte har koll..)"

Ni fattar problemet, toalettproblemet... Eller egentligen handlar det om en så basic sak att lära sig spola efter man varit och gjort det man måste göra. Visst är det så att "även vackra fåglar skiter" , men bara för att det är så, så innebär det inte att jag vill se en annans människas bajs flyta runt i toalettstolen samtidigt som man ser ränderna efter insidan på toalettkanten och kan frambringa ett scenario över hur bajset farit ner i toalettstolen i slowmotion. Fan vuxna människor kan väl för fan spola efter sig! Fast å andra sidan har jag ju fattat att vuxenheten hos vissa människor är begränsad..och där fick jag in medmänskligheten igen parallellt med bajset. Snyggt va? Efter att ha skrivit om fasorna kring toaletten och över att bli oskyldigt anklagad för lukter man inte har något att göra med, så är jag jäkligt sugen på frukost...NOT!
Änglar borde se "Låt den rätte koma in"
Tillägnat de som vuxit upp och visar mognad och fattat att man inte lämnar toletten som ett jävla fucking slagfält!

Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften!

Håller för tillfället på att få mina vackra, underbara, roliga blivande studenter att skriva dikter och förstå att uttrycka sig metaforiskt och känslosamt! Det går inget vidare, mina kära studenter verkar rätt slitna både fysiskt och psykiskt. Och eftersom kursen är slut till jul så verkar de flesta inte kunna pressa sig själva lite till, och vem är jag att klandra? Jag förstår dilemmat som innebär att man omöjligt kan satsa på alla ämnen samtidigt, och när man dessutom mår psykiskt dåligt så blir det ett helvete utan ljusglimtar.

Har inte slutat blogga, eller dragit ner medvetet på bloggandet ifall ni undrar, det är bara så att allt känns så förbannat tungt just nu (där ser man, även jag...) och jag känner att den där jävla lampan, den som alltid snurrar över mitt huvud och som gör mig så jävla förbannad, har tagit ny fart i sin vilja att göra mig blind för verkligheten, den verklighet som består av orättvisor och smutskastning. Nu gäller det att bita i, våga se framåt och se ljuset - men mellan mig och ljuset finns den där satans muren som innebär ett obehag, ett obehag över att ens konfrontera nya dagar i labyrinten som kallas verklighet! Helvete! För att knyta ihop denna lilla text med min rubrik, hoppas jag iallafall att de skaften jag har på mitt samvete står upp och säger vad de tycker när de sopar bort den orättvisa smutsen!
...och hela tiden snurrar HH:s låt "De kommer kliva på dig igen" i mitt huvud...
Ängeln klär inte ut sig!

Tillägnat min blåa fina stjärtlapp som hänger i mitt arbetsrum och ger mig en fin känsla i kroppen eftersom jag vet att hoppets låga brinner! Sopa bra vänner!