Vattnet rinner sakta under bron.

Mycket har hänt sen sist, murar har byggts upp av mörka människor i dunkla kläder. Ondskan flödar och en oförstående pojke och en skimrande ängel förstår ingenting, har egentligen aldrig förstått och kommer antagligen inte heller någonsin att förstå.

Men likt Babylons torn, kommer även dessa murar att falla, det hoppas jag iallafall. Insiktsfullheten måste ju visa upp sitt rätta ansikte hos de mörka människorna, eller människor är knappast rätt ord att använda för dessa energivampyrer, tror jag. Hoppas jag. Önskar jag.

Håltimmen borde snart ha tagit slut för dessa ihåliga vampyrer.

Håltimmen borde snart ha släppt sitt grepp kring hatet som frodats.

Håltimmen borde snart ha tagit deras förnuft till fånga.

Håltimmen borde snart ha hämmat deras själsliga utveckling tillräckligt.

De inledande orden är sagda med mycket allvar, på grund av missunsamheten som flödar. Men samtidigt, ord sagda med oerhört mycket kärlek i tankarna, kärlek som är ofrånkomlig och levande, kärlek som är brännande röd, brinnande varm och rykande het.

Hettan från min ängel har gjort att jag känner mig varm, känner mig ångande och känner mig som Tenzing Norgay, ni vet (klart ni inte vet, haha) han som var den första att bestiga Mount Everest.

Jag står där uppe på toppen, har besegrat alla svåra hinder på vägen och känner mig som världens lyckligaste människa, jag står och tittar ner på alla onda människor med dolkar gömda i händerna, som passerat genom årens lopp, och jag ser dem långt där nere. De är försvinnande små för mig, så små som de alltid borde vara i mitt sinne och minne. Så små som jag vill att de ska vara. Betydelselösa men betydelsefulla på samma gång. Betydelsefulla för att de lärt mig att uppskatta tänkande människor som knyter näven i luften. Betydelselösa för att de inte BORDE betyda ett skit för mig, de är inte värda en sekund av mina tankar, för mina tankar borde även fortsatt fyllas upp med omtanke om de som betyder...

Min och Ängelns förlovning verkar inte ha undgått någon, så jag låter bilderna tala sitt tydliga språk när det gäller den magiska händelsen, som utspelades i Luleå, Stockholm och Milano
under månadsskiftet oktober/november. Sagan fortsätter...

Fortsätter att sparka uppåt och denna gång, återigen, är det miljöpartistkärringen Marianne Samuelsson som får tänderna utsparkade av mig, genom att hon fortsätter få sitt feta arvode från Babylon på 78000 kronor i månaden, trots att hon redan fått sparken som Gotlands landhövding. Inte första gången höga tjänstemän blir kickade och bara flyttas runt på andra positioner och bibehåller sin feta lön trots misstag på misstag. Oavsett om det handlar om att köpa sexuella tjänster, fuska med kvitton för 300 kronor när man tjänar 100.000 i månaden eller att låta kompisar gå före i livslånga bostads och tomtköer, så blir de aldrig träffade av piskan som borde svida i deras feta nackar, för lång tid framöver.

Lika inför lagen? Va fan tror du?

Låt svenska folket betala kungadöttrarnas bröllop? Va fan tror du?

Panopticon? Va fan tror du?

Stämpelklocka? Va fan tror du?

Nu när jag ändå är på gång så undrar jag i mitt stilla sinne varför jag alltid blir så jäkla nojig när jag ser konstaplar. Båda händerna på ratten när en bil full med grisar kör förbi. Rak i ryggen och föser familjen tätare omkring sig när man känner lukten av bacon på stan. Själv vet jag ju att jag inte har gjort, och kommer heller aldrig att göra, något bus (eh, som är olagligt iallafall...), men ändå blir man lika paranoid som en rohypnolstinn anabolachimpans på valfritt uteställe i valfri stad i vårt kära astridlindgrenland, en fredag eller lördagnatt.

Nåja, jag nöjer mig med följande betraktelser och hoppas x3mt mycket att de onda makterna trycks ner och självantänder fortare än jag hinner blinka. Själv ska jag iallafall njuta av min underbara jul på Gultzaudden med mammas goda mat, syster och brors underbara sällskap och Miranda och Theodores rena och underbara kärlek till världens bästa pappa och världens bästa mammaSara. Men framförallt; en jul i kärlekens tecken tillsammans med ängeln som trillade ner och förtrollade...

Tillägnat Milano, en underbar stad full av liv, rörelse, kärlek, shopping och exotism. Dit kommer jag säkerligen återvända igen, både fysiskt och psykiskt.

Livet är vackert!

Älskar är ett starkt ord och jag använder egentligen hellre ordet hatar, eftersom jag är en cynisk realist, men helgen med Barnen och Prinsessan har verkligen motsvarat allt som man om möjligt kan behöva för att överleva sparkarna uppifrån och från det förflutna. Bowling med svärföräldrar, varit hos underbara syster och hennes härliga familj, mys med chips och film och biltur till Piteå och äventyrsbad. Oslagbart, och ett enkelt inlägg för att inte stöta sig med alla som älskar att hata och att sprida ränker utan att veta sanningar. Snart tar vi detta till en ny nivå...
"Tillsammans ska vi gå, tillsammans ska vi stå, tillsammans ska vi ändra på (vill leva med dig)
tillsammans ska vi le, tillsammans ska vi se (vår framtid med varandra)"

Som en kvävande snara...

Snaran runt halsen drogs åt, det svarta kom allt närmare. Inte hade han kunnat, ens i sina vildaste fantasier , förstå att det var den lilla smala pojken de var ute efter, även denna gång.

"Vad har jag gjort er?", viskade den sköre pojken med de blå ögonen.

"Ingenting, absolut ingenting och det är just det som gör det här extra intressant!", säger demonerna som är maskerade som, ja som unga pojkar.

Det vita rummet var tomt, eller förlåt, inte helt öde. Pojken kunde skymta en liten svart insekt på det våta kaklet.

"Åh, tänk om jag kunde vara i hans kläder nu. Bara komma undan. Bara krypa in i ett hål i väggen och sova. Försvinna. Filtreras bort. Leva sitt liv utan onda andar. Utan detta fullständiga hat. Utan denna uppdämda rastlöshet som måste ut genom ren och skär ondska. Varför jag? Varför inte en insekt? Jag är ingenting! De har nog rätt. Jag var den som hade fel. Jag var den som inte var normal. Skulle ha stannat hemma. Skulle inte bara stått på hustakets kant och sett ner. Skulle ha tagit steget ut. Fått känna den kyliga men ändå omfamnande vinden ta tag i mig. Ta tag i mig och lyfta mig bort från denna onda värld. Vad har jag gjort? Vad kommer de att göra? Hur ska jag överleva?"

Tankarna svärmade omkring som om de hade lagrats i år, och bara ville ut från pojkens huvud.

Nu var huvudet fullt med hemska ord, med hemska mentala och fysiska sparkar, som utdelats i ett enda syfte; få en helt vanlig, kanske lite extra blyg och empatisk, men ändock vanlig, ung människa att vilja försvinna från denna jord, denna verklighet som ständigt lämnat en bitter eftersmak i munnen på pojken. Kände pojken efter så kände han faktiskt smaken av något rött och varmt, något rött och tjockt, något rött och fuktigt. Den smaken hade han överväldigats av många gånger, därför visste han att färgen var röd. Det vita golvet skulle färgas rött. Förhoppningsvis inte lika rött som förra gången, men säkerligen tillräckligt för att det inte skulle hjälpa med toapapper denna gång. Pojken skulle behöva skurmoppen som stod i den uppbrutna skrubben, till höger om väggen där skalbaggen snart krupit in i sitt trygga svarta hål. Det svarta hålet för pojken var tanken på att få dyka in i medvetslösheten. Det enda tillståndet där de förklädda demonerna inte fick tag i honom. Skurmoppen, skurmoppen - hoppas den står kvar där den var senast. Kommer att behöva skrubba. Kommer att behöva städa upp, städa upp efter min egen otillräcklighet, efter min egen blyghet. Borde inte behöva skylla mig själv. Borde skylla på dem. Borde så mycket. Orkar inte. Har nog aldrig orkat. Ängeln?



"Vi gör som vanligt va?". Demonerna blandade viskningar med fniss, när de organiserade sig för den planerade själsliga våldtäkten på den lilla pojken som var ett oerhört tacksamt offer, eftersom han varken skrek, skvallrade eller ens rörde på sig. Jo, förresten de första veckorna rörde han på sig väldigt mycket, men det löste sig på ett naturligt sätt genom att demonerna tog i lite mer vid nästa övergreppstillfälle.



Vad som hände i det fuktiga rummet med de vita väggarna sparar jag inom mig. Jag kan då lova att jag är oerhört lycklig idag som numera fått den där ängeln jag i flera år bad om, den där ängeln som jag kan berätta allt för och som framförallt förstår och tröstar och inte ser mig som en dålig människa. Att jag är en dålig människa som tycker synd om mig själv, utan som ser en vacker och oerhört stark människa som överlevt, som vågar och som orkar ventilera.

Det jag inte sparar på är däremot den frasen som ekade i mitt redan, av tankar, välfyllda huvud den här dagen, som så många andra övergreppsdagar; Det som göms i snö, kommer inte fram i tö - i varje fall inte om du bor i ett vinterland.

Tack till den person som fått mig att vilja skriva om detta från första början, hon som öppnade upp mig, ängeln från himlen - min egen himmel!
För när jag skriver om jobbiga saker får jag grym energi att skriva om trevliga saker också!
Ta hand!

Vi fyra och vår bil - reflektion från ekorrhjulet!

"Det drar kallt pappa, sätt på värmen", säger Miranda med normalt röstläge.

Jag biter ihop och säger ingenting, borrar ner huvudet och kör vidare...

"Jag fryyyyyyyyser, paaaappa. Sätt på värmen annars blir jag en slags isbit, fattar du väl!!", denna gång är det Theodore som vädrar sina åsikter - och hans röstläge är verkligen inte lika sansat som hans storasysters. Han skriker ut sitt missnöje, och jag känner en obehaglig ilning längs med min ryggrad! Sneglar på min prinsessa. Jag skäms!

Ilningen jag blir varse, beror på skam, ren och skär skam.

Jag sneglar mot värmeinställningen och ser att den står på det varmaste samtidigt som den är på högsta hastigheten. Det är en hyfsat varm septemberdag och värmen är på max i bilen och ändå skriker mina kära små älsklingar ut sitt missnöje. Jag skäms!

Jag förstår M och T fullständigt. Bilen jag rattar fram på egen risk är tjugo år gammal minst, vit som grundfärg men har så mycket rosthål så att färgbeskrivningen mer borde vara brunvit, låter värre än ett barnkalas med tjugo vilda ungar och är himlastormande ful! Jag skäms!

Saken är den; för att rädda min redan enormt ansträngda ekonomi valde jag att sälja min nya VW Passat för två månader sedan i hopp om att köpa en ny billigare bil. Men dagarna har gått och med min laidbackkaraktär så har min ytterst vänliga bror gett mig tillåtelse att köra hans "reservbil" tills vidare. Ok, jag kan ta att bilen, rent utseendemässigt ser ut ungefär som ett barn framavlat med Linda Rosing som mamma och Bert Karlsson som pappa, skulle ha sett ut - alltså rent uppåt väggarna förjävla ful, men det värsta, det absolut värsta, det som gör att jag mår dåligt bakom ratten, det som gör att jag varje dag funderar på att skippa jobbet ett par timmar och åka och titta på en annan bil, är en dekal som sitter på bakrutan och som jag enligt min käre bror absolut INTE får ta bort eftersom:

"Jag har fått den av vår syster i Stockholm och eftersom hon ville att jag skulle ha den på MIN bil, så tar du fan inte bort den. Då dör du!"
Dekalens budskap är vidrigt och x3mt infantilt; "VI ÄR ÖVERALLT, AIK - STOCKHOLMS STOLTHET".

Jag menar, jag skiter väl i AIK egentligen, eftersom det är ett jävla bajslag som tillåter vidriga fans att husera som de vill, vilket leder till att inte barnfamiljer vågar gå på fotboll i vår äckliga huvudstad längre! Men det som är så himla jobbigt är att folk som inte känner mig eller vet vem jag är, ser mig i den där bilen och tänker:

"Gud vilken dålig pappa som kör omkring barnen i en sån där trafikfarlig bil" (Rätt tänkt, jag skulle själv tänka så, jag skäms!)

"Gud, ett AIK svin som säker jagar homosexuella och färgade människor på stan för att spöa skiten ur dom. "(Rätt tänkt, jag skulle själv tänka så, jag skäms!)

" Gud vilken fattig jävla stackare, och inte håller han på Luleå Hockey heller!" (Rätt tänkt, för jag är extremt emot dekaler på bilar, men ett Luleå Hockey emblem är ju det vackraste man kan äga, så det ser jag mellan fingrarna med. Jag skäms!)

Ja, ni vet hela tankesättet. Status är viktigt i vårt samhälle tydligen, och har man inte fin bil och fet plånbörs så tittar folk snett på en. Jag vet, jag märker det varje gång jag sätter mig i bilen eller går ur den - folks blickar talar sitt tydliga språk. Då var vi där igen, allt handlar om pengar och makt och inte hur man är som person...ja ni vet resten!

Sen finns ju en annan aspekt som jag självklart måste ta upp också, och det är ju att min prinsessa tvingas åka i en rishög. Visserligen vet jag att det verkligen är det sista hon skulle skämmas för när det gäller mig, eftersom jag ibland spelar mongo på stan när jag går med henne, att jag alltid ska trycka på alla saker i leksaksaffärerna och att jag alltid, när vi går på restaurang, säger till att jag inte vill ha sås till köttet (" Eh, men fläskfilé black and white heter ju så just för att man vill ha såserna till", säger serveringspersonalen.

"Ok, men det struntar jag i, jag vill ha fläskfilé black and white utan såserna, så fixa det pronto, tack!").

Men ändå; har man den snyggaste, vackraste och finaste flickan i världen, både sett till in- och utsida, så vill man INTE ha en pissig rostbil med tvåhundra år på nacken som skrämmer slag på pedestrianter på grund av ljudvolymen som kommer från bilens motor.

Men men, eftersom jag vet att min prinsessa inte bryr sig alls och att våra underbara ungar tycker att det viktigaste är att HA en bil och inte HUR den ser ut, så kommer nog min laidbackkaraktär bromsa upp ett bilköp den närmaste tiden också, jag är evigt tacksam till min bror, men som sagt, penibelt är det!

...och ska man se något trevligt med det hela, är det ju att bilen faktiskt symboliserar mig som person rätt mycket; inte vacker att titta på, men gör fan allt för de han älskar. Skiter i vad folk tycker och slickar neråt och sparkar uppåt. Fått obeskrivligt många törnar, men kämpar på extra mycket i uppförsbackarna.

Bilen är PUNK helt enkelt, och punk är bra och ifrågasättande, precis som Magister Rickard Lars Arne Kjellgren.

Tillägnat Kalle för att han svarade på frågan om varför han inte vinkade tillbaks till mig när jag körde förbi honom, när han kom gående på väg till jobbet på följande sätt:

"Jag hälsar väl för fan inte på folk som kör såna där jävla aprostbiljävlar. Det vore fan i mig alldeles för skämmigt!"

Äntligen är bloggtorkan över, gott folk!

Kan hända att folk har gett upp och slutat gå in och titta på mina egna sanningar, men för er som inte har gett upp kommer här lite nytt och hett från mig!

Anledningarna till varför jag haft uppehåll är många, men den främsta anledningen är ju att det har varit sommarlov och sommaren, den absolut bästa sommaren i mitt liv har spenderats med min ängel och de underbara små barnen - så långt ifrån jobb och krav man kan komma, alltså har det inte funnits mycket att "snea" till på.

En annan starkt bidragande orsak till min downperiod när det gäller skrivandet, är att det har varit en sanslös hetsjakt från ett par galna idioter som försöker trycka ner mig och min ängel.

Det har handlat om rena personangrepp på oss och på "våra barn", och det har ju inte varit det roligaste att läsa. Så tyvärr har jag på allmän inrådan skaffat kommentarsgranskning på bloggen. Så jäkla trist eftersom jag är x3mt mycket för fria åsikter, men någonstans måste även jag sätta en gräns! Och den gränsen nåddes med bred marginal när några konstiga typer som verkligen verkar ha sorgliga liv, började kommentera barnen och dessutom ringa konstiga hotfulla samtal till mig!

Nog om idioter. Jag tror mig veta vilka eller vem som ligger bakom det hela och det är väl bara att se till att inte sjunka till deras nivå utan bara köra sitt eget race och fortsätta gå mot strömmen, kämpa i motvind, strida mot maktmissbruket och känna att jag är starkare än någonsin, mer hel än någonsin och framförallt; lyckligare än någonsin genom att prinsessan öppnade dörren och klev in!

Barnen älskar denna kvinna/tjej mer än livet och det är hjärtskärande att hon leker med barnen som om varje dag vore den sista och att hon ber om att få hämta de från dagis och skola - inte för att hon måste, utan för att hon så gärna vill vara nära barnen hela sin vakna tid.

Barnen i sin tur svarar med att stå klistrade mot fönsterrutan på dagis/skolan och vinka febrilt och formar sina läppar till ett "Jag kommer sakna dig Sara, jättemycket", även om det bara handlar om ett par timmar innan vi hämtar de igen! Eller när både Miranda och Theodore håller sig klistrade i hennes famn för att hålla kvar alla kramar de får och ger i några sekunder till för att känna kärleken och glädjen från denna unga, fantastiska kvinna!

Drivkraften för mig, när det gäller barnen, har alltid varit att aktivera sötnosarna- mycket bus, mycket skoj, mycket kärlek och framförallt odla fram fina individer som förhoppningsvis ALDRIG ska behöva uppleva samma förnedring och samma "litenhet" som deras pappa utsatts för och till viss del fortfarande utsätts för. Och tillsammans med denna underbara och mogna prinsessa finns alla förutsättningar för ett vackert och livfullt liv - både för mig och barnen!

Har oerhört mycket att skriva om, har skrivit ner massor med saker som är värda att skriva om, men allt tappade lite spänst, efter att jag just kommit från en föreläsning som skulle handla om droger, men som i själva verket handlade om...ja jag vet inte riktigt, men bra var det!

En kille i min ålder sa extremt tankeväckande saker angående andras noggrannhet och vilja av att alltid trycka ner andra.

Varför trycker man ner andra?

Föreläsarens svar var enkelt (visserligen visste man kanske om det, men det var jäkligt skönt att få höra orden från någon annan); människor fungerar så helt enkelt, man trycker hellre ner än att hylla, man lägger hellre krokben än att vara den stöttande.

Varför? Jo, de som är snabbast på att trycka ner eller att sprida rykten är ALLTID personer "underifrån". Och med uttrycket "underifrån" menade föreläsaren Alex såna personer som är avundsjuka över vad du har uppnått, avundsjuka för att de själva försökt gång på gång men misslyckats, avundsjuka för att du är där uppe och han/hon är där nere!

Åh! Det är så jäkla klockrent. Det finns visserligen ganska många saker jag är bra på, men det finns bara en handfull saker som jag känner att jag är GRYMT bra på, alltså riktigt kunglig på.

Och dessa saker som jag är kunglig på vågar jag nästan inte stå för, för att det alltid finns folk som vill trycka ner en för att man påstår sig vara bra på saker och ting! Är jag GRYM som lärare är det alltid någon som tror; "Äh vafan han är bara superpopulär för att han ger höga betyg" eller "Han kan inte ha något liv eftersom han alltid (sorry Martin) vinner alla kunskaps/frågesportspel"

Det handlar inte om att jag inte har ett liv eller om att ge betyg som inte mina elever förtjänar; utan det handlar om att det jag älskar, det jag brinner för - ger jag verkligen 110% för. Och ger jag 110% för något så blir jag otroligt bra på det! Försök själva så får ni se!

Jag har varit nere på botten och inte gett många procent för något/någon, men hoppet är det sista som sviker och jag hittade något att flamma upp för, något att brinna för, något som gjorde att jag kände mig stolt.

Jag blev en helt fantastisk lärare, jag blev oerhört intelligent och jag är världens lyckligaste man tack vare min prinsessa!

Oj oj vad folk retar sig på mig för detta, och nu vet jag ju med säkerhet, precis som föreläsaren sa, att det bara grundar sig i avundsjuka från folk som tycker jag är grym!

Inte fan retar man sig på människor som är dåliga på något, typ; "Åh vad du är dålig på att undervisa" eller " Gud, du är ju kass på att laga mat", nej nej, folk retar sig mer på individer som är BRA på något, bättre än en själv! För att man så gärna själv vill, men kanske inte kan!

Tänk på detta!

Sätt upp ett mål, satsa på att nå dit och skit i vad andra tycker- det du själv känner är alltid det rätta!

Och tack Ängel för all kärlek du ger, för livet du gett mig!

Och tack Christina och Britta för all peppning och stöttning!

Och tack Miranda och Theodore för att ni är oslagbara i all er prakt!

Och tack till vännerna som är kvar och stöttar istället för att vända ryggen! I motvind frodas de ärligaste känslorna!

Lika inför lagen?

Tänk att namn, klasstillhörighet och flest siffror i taxeringskalendern styr hur, och vad man får göra i samhället idag, 2009! Man kan köpa sig fri från det man gjort, precis som man förr i tiden kunde köpa sig fri från sin synd, som t.o.m kunde innefatta mord, med hjälp av avlatsbrev!

Min upprördhet bottnar sig förstås i något, eller egentligen inte eftersom jag alltid föraktat människor som kommer undan med ruffliga saker bara för att namnet eller inkomsten är "det rätta". Heter man något "stort" i efternamn så kan man våldta, mörda och skända utan att tänka på konsekvenserna, för ryggen är alltid täckt, ryggsäcken är alltid full av folk som stryker medhårs!

Eftersom sanningen i vårt samhälle kan ändras för pengar och pengarna i sin tur betyder att man har "lite mer rätt" än andra, innebär ju detta i förlängningen att de rika och mäktiga kommer undan jävligt lätt. Man friar hellre än fäller, en svart man blir oftare dömd än en vit man, en företagsledare är svårare att få på fall än en vanlig "Kjellgren", en polis blir aldrig fälld utan det är den nedslagna som oftast gjort sig skyldig till att inte ha legat nog stilla och tyst när slagen från fjäderbatongen haglat över mjukdelarna...
Ni märker...lika inför lagen är ett jäkla hån, i Sverige, idag, 2009; och det gör mig så förbannat upprörd!

Just denna gång triggade jag igång på att Gotlands landshövding Marianne Samuelsson gav dispens till en stor företagsledare att bygga hus och golfbana närmare vattnet än vad lagen säger att man får. Andra människor som sökt dispens och bara tjänat 300.000 om året hade fått avslag, men när Max Hansson (inkomst 2 miljarder...) kom in med sin ansökan så blev svaret givet: "Men gulliga du, det är klart att du ska få bygga, bygg hur nära du vill och kör hur mycket vattenskoter du vill för strandlivet och djurlivet behöver ju inte du ta hänsyn till, för du är ju en fantastisk människa eftersom makt och rövslickning mäts i pengarna man tjänar!"

En annan sak som har med detta att göra är att NYA LÄROVERKET (den trendiga, "finare" friskolan i Luleå) verkar skita i kösystemet som de själva har upprättat. Min söta Miranda har stått i kö för att få börja där i ett år typ, men innan sommaren fick jag hemskickat ett meddelande att det tyvärr var väldigt lång kötid och att det var en omöjlighet för henne att få börja skolan där till hösten... Ok, tänkte inte mer på det, men sen när jag var på inskolning med Miranda på Östra, så pratade jag med en person mr/mrs X som sa att hon/han minsann inte skulle ha sitt barn på Östra, utan att hon skulle välja NLV istället.
Jag frågade hur länge hon/han hade stått i kö, eftersom jag "hade hört" att köerna var väldigt långa.
Hon/han svarade att hon/han blev förvånad av att kötiderna var så korta, för hon/han hade ställt sig i kö i mars i år, och hade fått platsen två månader senare...
Lika inför lagen? Nej Nej!
Skillnad på att heta Rickard Fattigalärargren och Välrenomerad Finjobbgren? Ja! Ja!
Skillnad på om man tjänar 200.000 om året eller en miljon om året? Jo! Jo!
Tänk efter själv kära vän; man blir behandlad olika beroende på ursprung, namn, lön och yrke, men de flesta vågar inte ta bladet från munnen och säga det. Just därför får de rika fortfarande styra den här jävla världen, det här jävla landet, den här jävla kommunen, den här jävla staden...

Nu har jag morrat klart om detta viktiga ämne och går över på något annat som oroar mig...
I helgen är det Lulekalaset och har planerat att ha det trevligt med min underbara ängel och mina närmaste vänner i dagarna två, innan jag och prinsessan (som Miranda sa att Sara såg ut som, första gången jag visade en bild på henne...) åker på romantisk semester i södra Sverige!
Men oron finns där, oron för att det meningslösa våldet ska slå till igen, slå till som det gjorde mot mig och Albin den där decembernatten som jag skrivit om tidigare.
Jag har svårt med stora folksamlingar efter det, jag har svårt att vara bland berusade människor som jag inte känner, jag har problem med att kunna slappna av helt enkelt. Därför hoppas jag verkligen att jag slipper se hormonstinna småungar slåss, att jag slipper se killar stora som Magnus Samuelsson gå lös på någon helt oskyldig kille bara för att imponera på någon tjej, att jag slipper se personer som skriker i panik att någon ska sluta slå hans/hennes kompis, partner eller släkting! Låt mig slippa, låt mig slippa, låt mig slippa! Ni är inte ens värda mitt hat!

Och du Sara, du tände min inre låga, du kom in som en blixt från klar himmel, så vacker och kärleksfull. Dörren öppnades och det röda strömmade över mig, svepte in mig och livet förändrades till en underbar resa utan slut! "My little girl straight from heaven". Vi trotsade allt och kastade oss ut i en resa utan slut!

Bild 1: Theodore Fritz Oskar Kjellgren med min ängels hmm hårgrej

(vad heter det, hjälp mig hjärtat! Inte diadem iallafall...)

Bild 2: Miranda efter att ha varit på Aronsbadet (gratisbad för folket,

helt i den socialistiska andan)

Bild 3: SaraSkönheten och odjur...jag menar Rickard

"Nu kommer båten!"

Båten som skulle ta oss till Klubbviken dök upp i horisonten och mina underbart vackra och sprudlande ungar pekade och skrek rätt ut; nu skulle de äntligen få åka båt för första gången. Att få åka båt har de tjatat om väääldigt länge och igår var dagen inne!
( I och för sig har jag försökt få Theodore att dämpa sin kåthet på att få åka båt genom att säga till honom att han faktiskt åkte "båt" med mig och min ängel på Trolltjärn för två veckor sedan, visserligen en gummibåt men ack så mysigt. Men det örat lyssnar han inte många minuter åt gången på...)
Nåja, nu stod vi där, svennebanankylväska och tillhörande ryggsäck med festisar och mackor i. Som den äkte godisgris jag är hade jag förstås gått in på fattigmansKvantum, det vill säga Willys, och köpt med mig lite godis också.

Va fan håller jag på med nu? Nu blir det ju en sån där tragisk blogg där man skriver dagbok typ, inte min bit av tårta! Jag kan väl kortfattat bara säga att dagen var finfin, soligt, varmt vatten och barn som höll sams. Två saker gjorde mig dock frustrerad; att min ängel inte var med och att jag hade en gnällmaskin med mig som formligen sprutade ur sig negativismer såsom; Åh måste de ha hundar med sig på båten, Åh är vi inte framme snart; Åh vad det blåser; Åh varför gick vi den här vägen...osv osv. Den personen som drog till med den positiva stämningen i form av ovanstående uttalanden var inte Miranda sex år, inte heller Theodore nyss fyllda fyra, utan Eva Kjellgren nyss fyllda 71. Puh, tänker inte heller gå in på min hatkärlek till min mamma men låt oss säga så här för att belysa hur hon är så att jag slipper skriva en uppsats om det:
Hon blir irriterad på allt!
Är det lång kö - berättar hon högt vad sölig kassapersonalen är.
Hittar hon ingen att fråga på affärer - då skäller hon ut den tafatta personen i kassan istället!
Har hennes son eller hennes dotters man gått upp i vikt så säger hon rakt ut, till personen i fråga; men gud vad tjock du blivit!
Står någon person stilla och kanske funderar på vilken affär de ska gå in i när de är på stan säger mamma; men är du en staty eller! Rör på dig människa!

Kortfattat kan man väl säga att hon är brutalärlig!
Älskvärt att vara och självklart har jag fått min rakhet av henne, men ibland blir hon lite väl...ja vi kan säga pinsam. Kommer säkert återkomma till äment, men inte just nu! Älskar dig mamma, för att du är så himla kliapåkroppenpinsam men samtidigt väldigt omtänksam!

MEN, det jag egentligen skulle skriva var en liten reflektion som dök upp när jag gick med ungarna till Södra hamn igår. Jag såg en blind människa som kom gående med en sån där ledarhund, ni vet! Efter att ha förträngt min tvångstanke att låta som en katt för att få ledarhunden konfunderad så fastnade en tanke i skallen, i min sjuka hjärna ploppade det upp en fundering:
Varför ser man aldrig blinda hundar med ledarhundar? Borde inte hundarna hjälpa djur av sin egen sort först och främst? Vilka svikare som hjälper blinda människor istället för sina fränder!
Jag fortsatte fundera över att det vore skitpraktiskt om seende hundar hade en ledarhund, för då behövde man ju inte gå ut och rasta hundarna eller nåt. Då skulle bara ledarhunden kunna bossa över hunden man har och säga till den att " Fan spring inte ut i trafiken din idiot" eller "Bajsa nu så vi kan gå in någongång jävla miffo, jag fryser lika mycket som du hundfan" eller rycka i kopplet och bara skrika "Skärp dig nu för satan, sluta nosa alla människor mellan benen din pervera jycke!"

Egentligen borde man göra alla hundar till ledarhundar för då skulle de kunna klara sig själva och vänta på grön gubbe, och hitta till Ica Maxi och göra sina ärenden och plocka upp bajset de lämnar efter sig! Fram för fler ledarhundar helt enkelt!

Fast å andra sidan vill väl folk ha hundar just för att sköta om dessa djur...

Slut på reflektion, men borde inte döva ha ledarhund också? Hundar sägs ju höra makalöst bra!
____________________________________________________________________

Hand i hand, tillsammans gick vi kvinna-man
och höll om varann, vi slängde av oss allt,
och gick nakna i striden! Förtrollad av min egna ängel!

Tro det eller ej, men Finland rockade!

Har bloggtorka, antar att man gått i sommarkoma i hjärnan också, och jag vill ju inte skriva patetiska saker som att; Idag gick jag upp och sen gick jag på stan och sen var jag med min kompis och sen skrev jag ett till och, och efter det ville jag bara dö för att jag skriver så penibla saker på min blogg.

Men medan jag filar på något lika berörande och upprörande som vanlig, kan jag sticka emellan med lite bilder från den första av två längre semestrar jag och min ängel kommer att ha i sommar. Vi åkte till Vasa med "våra" underbara ungar i slutet på förra veckan, som ett litet Skara sommarland som innefattade enormt mycket skratt, ömhet, magi och bus!

Nog om vad som hände där, kolla bilderna! Och jag ber om ursäkt för min bildredigering för jag kan inte sånt. Ni vet mycket väl att min styrka sitter i det starka skrivna ordet inte i tjafset runt omkring.

Eller det var en sak till... Igår var jag och Sara på Exotic och åt middag med ett par vänner och maten jag blev serverad smakade apstjärt och gammal disktrasa...Beställde biff med lök, som jag oftast äter - och herregud vad vidrigt det var alltså! Det häpnadsväckande är egentligen inte att maten var kass, för det händer då och då på restauranger, utan att Exotics lunchbuffe är oslagbar och då blir man ju perplex när de serverar sin biff med lök med bajssmak... Jaja, skulle ju inte skriva och beröra eller uppröra så jag nöjer mig med att jag ALDRIG äter middag där igen!

När vi skulle ta en välbehövlig paus från karuseller och badande och äta lite medhavd lunch i lugn och ro för oss själva, vad händer då?Jo, lilla underbara Theodore kommer gående hand i hand med Wasalandias maskot Walle och tar in honom till vårt lilla bord och säger "Här sitter vi och äter". Helt plötsligt blev vi fem personer och Theodore och Miranda bjöd honom på godis och gjorde andra bus med Walle, den tysta förbryllade pandan...

Galet bus på hotellet där vi bodde. Miranda och Theodores favoritlek var att leka riddare med varsin kudde och som den underbara lekfulla skapelsen som Sara är var hon såklart med hela tiden! På denna bild har Miranda och Theodore lyckats brotta ner henne och platta till henne ordentligt... Härligt att skåda!


















Bild tagen av Miranda på vårt lunchställe innan Theodore kom dragandes med den inofficiella lunchgästen.
Och jo, det krävdes mycket mycket övertalning från Sara innan hon fick ha min favoritmössa på sig. Sitter bra!














Den roligaste attraktionen var en gigantisk vattenbana där man färdades i stockar. Och tänk, till och med lilla Theodore kunde åka med och älskade det hela. Längdgränsen var 100centimeter och Theodore är 100,5...

Extremt exalterad familj inför den första stockfärden...

Kolla in Theodores förväntansfulla ögon och Mirandas underbara leende! Och jag kan säga att flickan längst bak ser lugnare ut på kortet att vad hon egentligen var...:) Vi åkte säkert stockbanan 20 gånger och vi skrek som galningar nerför backarna varje gång!

Miranda kämpar på i en svårstyrd krokodilbåt medan resten av min underbara familj poserar farligt nära kanten på bryggan...
















Efter vilda dagar är det skönt att få syskonkramas lite på hotellet innan man ska sova...























Kära finnar, självklart kan ni inte veta vem denna spontana och barnsliga unga man är, men släpper ni in honom på ert nöjesfält får ni förstå att det blir galet! Insane in the brain!






















Miranda och Sara åkte piratskeppet, en av få karuseller som inte Theodore fick åka. Vissa personer hördes över hela tivoliområdet... Jag frågade Theodore om han kunde visa hur min ängel såg ut i ansiktet där uppe i luften, och han gjorde sin egna klockrena gestaltning...









Till sist några visdomsord, tolka som ni vill:

Springer hit, springer dit - tycks förlora alla jobb
Sliter ut sin unga kropp- äter bara någongång ibland
"Alla" vill honom väl - men goda råd säljs alltid dyrt
Han är missförstådd - men tycker det är skönt
Hans mamma räknade med hans blygsamma natur
- att vara nöjd med sin lott och vara tacksam resten av sitt liv
Men han vill ha sitt liv som små nålar i sitt bröst!
Han vill ha och se allt - som kan göra honom vis
Men han fryser när det är varmt - och han skrattar på begravningar

Havet ligger blankt när stormen rasar, men det oroliga havet gömmer en skatt! "Vi" vet vad!!!

"Vet du vad en kuk är?"

VARNING! DENNA TEXT KAN INNEHÅLLA VISSA SPÅR AV IRONI SOM VISSA KAN UPPFATTA SOM STÖTANDE, DETTA ÄR MIN ABSOLUTA MENING!

Aj aj, han gjorde det igen, han skrev ett fult ord i sin rubrik. Han måste vara galen, han måste ha vård, han måste börja bete sig, och framförallt måste han tänka över sitt språk!

Och för att citera en kommentar jag fick för ett par inlägg sedan:

"Du är säkert inte ens lärare och hursomhelst tycker jag du borde läsa några kurser i psykologi"

Nu vet alla som känner mig att jag ALDRIG använder könsord i mitt språk (däremot "råkar" jag få ur mig en hederlig svordom då och då...). Jag tycker könsord är fult, ytterst olämpligt och dessutom spär det bara på könsrollerna och det sexfixerade samhället vi redan så stolt har lyckats uppnå efter decennier av kvinnoförtryck.

Nåja, jag lämnar detta obehagliga faktum och återvänder till min rubrik. Bakgrund:

Jag och min ängel och de två små änglaungarna Miranda och Theodore var på Trolltjärn och bättrade på solbrännan i helgen (jag behöver väl inte ens nämna att jag ALDRIG smörjer in mina barn med solskydd eftersom jag anser att ungar borde tåla solen utan att få cancer, sånt fint immunförsvar som de små liven har...). När jag och Sara, min prinsessa, som bäst sitter och avnjuter en melonbit i den stekande solen, säger min ängel till mig:

"Hörde du vad den där ungen som sitter och leker med Miranda just sa? Han sa vet du vad en kuk är?"

Jag satte melonen i halsen och flög upp från filten och var på väg fram till den lilla bleka gestalten som ska kallas sexårig pojke för att spöa skiten ur honom (ni vet att jag gillar att slåss och framförallt ÄLSKAR jag att slå barn...)för att han säger såna ord till min vackra, underbara, fantastiska och älskade dotter!

Min ängel tryckte ner mig på vår stora strandfilt och lugnade mig en aning. Miranda kom tillbaka till oss som om inget hänt och allt var som vanligt resten av dagen, MEN, och ett jäkligt stort men; jag höll koll på vart den där lilla apungen var hela tiden när vi var där och framförallt höll jag koll på att Miranda inte var i närheten av honom nåt mer den stranddagen.

Min söta dotter har jag visserligen uppfostrat till att inte lyssna på dumma saker som andra säger utan gå efter sin egen känsla; framförallt att vara snäll, inte retas och inte säga fula ord, och det har jag lyckats oerhört bra med, men man blir ändå lite orolig när småungar i hennes närhet slänger ur sig så pass starka ord som den där lilla ungen gjorde.

Snart börjar hon skolan, inget tryggt dagis mer inte, och vad kommer att hända där? Jo hon kommer att få höra sådana ord varje dag och garanterat ännu värre ord. Det skrämmer mig som satan, och samtidigt vet jag att det inte går att värja sig från dem. Ungar av idag blir tidigt matade med värdelösa tvprogram, och tillsammans med hårt grupptryck där man inte ens kan bestämma över sitt eget ordförråd blir de vanligaste orden i skolan inte TACK, UNDERBAR, HÄRLIGT och SNYGGT utan KUK, BÖG, HORA och FITTA (åh, jag känner att det kryper i kroppen bara av att skriva dessa ord, förlåt att pryda Rickard är så gammeldags att han inte kan acceptera dessa ord...).

Jag jobbar ju som sagt på en gymnasieskola i Luleå och man kan ju tycka att dessa ord borde ha skalats bort när ungar blir vuxna på gymnasiet, men jag kan garantera att jag VARJE dag i mitt snart nioåriga lärarliv hört minst två av orden ovan sägas/skrikas/viskas eller ropats!

Tragiskt? Ja, men självklart är det åt helvete! Jag är absolut ingen moralkärring (inte ens en moralgubbe, haha), eftersom jag förespråkar en ordnad form av anarki och politisk inkorrekthet, där svordomar ingår i mitt ordförråd på ett lika naturligt sätt som att frasen "Jag har inte tid med dig nu", ingår i de flesta andra lärares ordförråd.

Vad kan vi göra? Ingenting

Vi som föräldrar får fan i mig lära våra ungar att vårda språket lite. Jag svär inför mina barn, åh skjut mig inte för det kära vänner. När svär jag då?:

De är med mig på hockeyn, hör de pappa svära? check!

De är med mig på trav, hör de pappa svära? check!

De ser mig slå i skallen eller tån i någon möbel, hör de pappa svära? check!

De är med mig på lektioner i skolan, hör de pappa svära? check!

Det viktigaste är dock att lära sina barn att försöka vårda språket, vårda det genom att inte säga saker som kan uppfattas stötande eller nedvärderande, och det ansvaret ligger fan i mig hos dig och mig, oavsett om vi är föräldrar, storasyskon eller något annat!

Tillägnat min ängel; du är magisk och förtrollande på en och samma gång!

Ingen äger oss, framtiden är vår! Du vackra!

Omogig!

...drog till med en grym kommentar som belyser vad som hänt på sistone på bloggen:
"Do not feed the troll".
Precis detta är det frågan om, eftersom det verkar finnas mer eller mindre "trevliga" människor som irriterar sig på allt jag skriver, och sen finns det även dom som skiter i VAD som skrivs utan bara slänger iväg en fin kommentar i stil med att; "gå och dö".

Hmmm, hur lösa detta?
Skriver jag om min mamma som håller på att dö - "Sluta tycka synd om dig själv!"
Skriver jag om elaka barn som man vill "slå" (ha ha) - "Vad synd det är om dina barn, din jävel!"
Skriver jag om kärlek - "Vilken ålderskillnad är det? Tänk på barnens bästa!"

Tänkte inte skriva så mycket mer om detta just nu, utan känner väl att; nu kör jag sommarlov och jag kommer iallafall ha den bästa sommaren hittills i mitt drygt 12000 dagar långa liv.

Är det förresten bara på området där jag bor, Gultzauudden, som man hör de sexåriga ungarna på sina trendiga sportiga cyklar skrika: "Imorgon ska jag på golfklubben och dricka slush och på söndag ska jag ut med vår nya trettiometers båt till vår stuga i New York?"
Suck alltså, krävande för en man av folket att bo i detta område, men det är ju ett så förbannat fint område alltså. Luleås pärla, så jag sväljer mitt hat och förakt och fortsätter söndra inifrån, samtidigt som jag tänker att livet inte är en tävling, livet är viktigare än så, livet är ...ja vad är livet egentligen?
Världens vanligaste fråga som alla har olika svar på, men för att inte bli alltför kvasiintellektuell och reta upp mina kära vänner FÅ och MN så tänker jag inte svara på den frågan. Jag vet svaret för mig, men skriver jag det jag tänker; att livet för mig är att få slå småungar på käften och rösta på moderaterna och hata alla svarta och oliktänkande och jaga färgblinda pensionärer med blåslampa, så får jag nog skit för det också, så jag lägger ner....(hi hi)

Att dö ensam!

Hur kunde jag få den idén?

En ängel kom ner från ovan

En väldigt speciell, som gjord just för mig

för att skydda mig från ondska och andra farligheter

Jag frågade människor som vet: Är detta sant?

Alla svarade samma sak; vi har aldrig sett två så gjorda för varandra

Har ingen lust att prata mer om detta

för jag måste hem, hem till min ängel - från ovan




Tillägnad PDOL; Timbuktu, DLK och Promoe till samma lilla skitfestival i en stinkande by som Piteå, det är bara att gratulera. Hoppas det inte är alltför många stinkande bönder från Pite där:)

Finlandsfärja!

Jo jag vet, jag ser på tvprogram som man inte borde gilla!

"Du ser bara på en massa skit, Rickard" /Johan Kron

"Du har en helt skruvad hjärna som bara tar in en massa skitprogram"/Kalle Rönnbäck

"Gör som jag, kolla inte på tv, för då är man cool och alternativ..."/Fredrik Åström

"Hur kan du titta på SVT hjärtat, de visar ju inget bra alls! / Ängeln

Förkärleken till sånt som inte är fiktion utan verklighet har alltid fascinerat mig!

För mig är dokusåpor som blandgodis, inte speciellt bra för kroppen och hjärnan men väldigt gott. Med årens lopp har jag dock skalat av de värsta fascistfalangerna av dokusåpor, som Big Brother, Temptation Island, Paradise Hotel och all annan kvinnoförnedrande skit! Tur att man inte sett många minuter av dessa whitetrashsåpor...

Tyvärr när sig de flesta dokusåporna på våra inpräntade förlegade könsroller, men jag antar att det är smällar man får ta om man kollar på dessa beroendeframkallande monster till tvprogram!

Ett statement från min sida är dock att jag verkligen inte kollar på allt skit, utan det jag kollar på och kan erkänna att jag faktiskt älskar att titta på (oj, nu öppnar jag upp mig och blir den där tönten jag alltid har varit, haha) är "Bonde söker fru", "Ensam mamma söker", "Top model" och "Färjan"!

Sen gick det något i stil med "Frusen man söker" för ett tag sen, som jag också kollade på, det ni!

Egentligen är ju alla dokusåpadeltagare tv-världens underklass. Det spelar ingen roll om de i verkligheten är läkare (som Lukas i "Robinson"), advokater eller poliser. Genom det kalla blåa skenet från våra tvapparater blir de bara tragiska små figurer som media använder som brickor i ett spel för att få in en massa pengar till ännu fler säsongsserier av samma kaliber...

Visst, man kan tycka vad man vill, men jag älskar det! Klart man är lite psykologiskadad (om det nu är en skada...) och gillar att se den personliga utvecklingen och det sociala spelet hos människor, men det som gör att jag kollar är ju egentligen för att det är underbart att frossa i "vanliga" människors kompetens eller inkompetens!

Älskar att skratta åt Håkan i "Färjan", som är en riktig nöt som tror han har koll på saker och ting. Men nötter måste man ju tycka lite synd om, för Håkan är ju iallafall riktigt snäll och gullig!

Älskar att hata machokillarna i "Robinson" bara för att dessa låtsasmän så tydligt visar på den obehagliga grabbkultur som finns i vårt samhälle, oavsett ålder.

Älskar att sitta och le lite gulligt när den ensamma mamman hittar sitt livs kärlek i tvprogrammet "Ensam mamma söker".

Älskar att rodna över vilken förnedringstv "Bonde söker fru" är, när bönderna som är minst socialt anpassningsbara ska dejta tio tjejer samtidigt, när de stackars bönderna aldrig haft ett förhållande överhuvudtaget.

Men, till slut blir det förstås som med blandgodispåsen. Fruktansvärt gott medan man äter och tittar, men med en grym kräkkänsla, som tar över,efter att man tryckt i sig hela påsen.

Men vi är ju alla vuxna...

Kallax 16:25, jag lever igen! 2009-06-04

Requiem

En dag när jag låste upp dörren så stod hon där!

Andades, tog ett djupt andetag, andades igen och gick ner på knä. På knä för kärleken!
Blottade min strupe, min själ, min existens och min historia på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Ett requiem över vår egen dödlighet! En essens av liv och luft. Kan detta hända mig?

Kan detta vara sant?

Jag stängde dörren och vred om nyckeln. Hörde mitt eget vilda bultande hjärta slå tredubbla slag! Med kärlekens skakande hand öppnade jag dörren igen och förväntade mig att kvinnogestalten hade försvunnit, att gestalten insett mina fel och brister och helt enkelt upplösts, men istället kom hon mot mig.

Varma läppar gjorde kalla läppar brännande. Brännande av kärlekens doft!

I mitt öra viskades de vackraste ord jag någonsin hört och med de orden vände jag självsäkert på timglaset och sanden började rinna. Sanden som bara legat och väntat på att hon skulle viska de vackra orden i pojkens öra. För varandra mot världen! Nakna i striden S!

Tillägnat alla som brinner för det viktigaste som finns: kärlek och revolt!

Ge mig sommar, nu!

Just nu är det väldigt mycket som är väldigt jobbigt, men en liten ljusning i tillvaron fick jag för tio minuter sen då hemtelefonen ringde (den telefonen som aldrig ringer, om det inte är en telefonförsäljare i andra ändan). Jag har sagt till ungarna att inte svara om det ringer på hemtelefonen eftersom det alltid bara är "jobbiga telefonförsäljare", så när det ringde nyss kom Theodore springande in i köket och var alldeles exalterad och skrek:

"Pappa, pappa svara inte snälla du, det är bara en sån där himla telefonsväljare" (istället för telefonförsäljare...)
Skrattade gott och hjärtligt åt min lilla prins som i exalterat tillstånd kan ha lite svårt att hinna med att säga rätt ord ibland!
Tillägnat mitt hjärta; sluta för helvete inte att slå nu när livet just har börjat!
Bilder:








Min vackra Kärleksängel!








Theodore Fritz Oskar Kjellgren









Miranda Eva Alicia Kjellgren









Två söta och en...