Bittert när verkligheten kommer ikapp!

Efter uttömningen som förra inlägget innebar så har jag bara glidit runt i en magsjukedimma. Själv drabbas jag aldrig av själva sjukdomen, har väl blivit immun kan man tänka, men däremot har ungarna varit magsjuka omvartannat i en vecka nu... Har inga problem att vara hemma med dem från dagis, men jag får så himla dåligt samvete gentemot mina elever. Just det där dåliga samvetet som gnager har jag alltid haft, fast det beror säkerligen mest på att man har så dåligt självförtroende. Så fort det blir en situation som är annorlunda eller som inte följer gängse normer så blir jag liten och svag igen. Är jag hemma från skolan med sjuka barn - dåligt samvete för eleverna. Är jag på skolan till 17:00 every day - dåligt samvete för att ungarna får vara kvar sist på dagis. Är jag för glad och snäll med eleverna - dåligt samvete för att de andra lärarna tittar snett. Är jag på fest - dåligt samvete för att man inte pratar med alla...ja du ser, listan kan göras lång och allt beror bara på min egen inställning till saker och ting.
Det behöver inte ha med något alls att göra och jag ska inte behöva ha dåligt samvete för dessa saker, men min fjantiga hjärna fungerar så; fungerar som en slags djävul som påminner mig om att jag nog trots allt är en dålig människa för; "Rickard, du är ju ingenting".

Tillägnat min klass (främst Äpplet, Sebbe och Johan) som vågade ta en diskussion, det var fint att se engagemanget!

Tack även till alla som skrev på Psykologi B -listan som dock inte hjälpte, ni brydde er iallafall!