...dessa ord från en spröd vacker flicka, slungade mig tillbaka till verkligheten. Va? Visste någon vad jag hette? Jag trodde alla bara kände till mig som "han som blev mobbad varje dag men ingen låtsades om". Orden från denna tjej, som jag tyvärr, tyvärr har glömt namnet på, finns fortfarande kvar inom mig. Följande föranledde hennes kommentar:
En vacker höstdag på Bergviksskolan fick mina kära våldnader för sig att göra något "extra kul", så när läraren gick ut från lektionen för att kopiera papper så låste de dörren och slet fram mig till katedern. Där tog de fram en stor häftapparat och de tre tuffa killarna visade sig extra modiga denna onsdag, denna himlastormande vackra onsdag, för två av de höll fast min arm, medan den tredje tog häftapparaten och PANG! PANG! PANG!
Chockerande tystnad spreds sig i klassrummet, jag kände att jag dog, denna vackra onsdag där himmelen var alldeles orange och glödande av mystik, denna vackra onsdag när jag hade ett stort prov i geografi som jag tränat på hur mycket som helst, denna vackra onsdag som just då befann sig på andra sidan det kalla fuktiga glaset i biologisalen på andra våningen på Bergviksskolan. Jag tittade som i ett töcken ner på min hand, och såg de tre häftklammrarna från den stora häftapparaten djup inborrade i min handflata. Jag såg blodet sprida ut sig i min hand och tittade upp... de tuffa killarna såg faktiskt lite förvånade ut. Jag tror de tänkte för sig själva "tänk att vi vågade häfta den lilla jäveln i handen", det såg iallafall så ut på deras chockade men föraktfulla ansiktsuttryck.
Jag trillade omkull och när jag vaknade upp höll två lärare på att bära ut mig från klassrummet, och då gott folk, då kom den vackra spröda flickängeln jag inte minns namnet på fram till mig och frågade lite försiktigt "Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?"
Och tänk, i detta ögonblick kändes alla stift från häftapparaten inte viktigt, det viktigaste var att jag fanns, någon visste vem jag var, någon brydde sig, någon VÅGADE visa andra lite medmänsklighet.
En ganska stor del av mig dog den vackra onsdagen då himlen tydligen glödde av hat och inte av vacker förväntansfullhet över geografiprovet som jag trodde när jag steg på bussen den dagen. Varför gjorde ingen något? Var jag så löjlig och onödig som människa att ingen ens orkade bry sig? Styrkan fanns inte då och jag vet inte ens om den finns här just här, just nu, just idag, men kan det vara så hemskt att bry sig? Att stå på den svages, utnyttjades sida? Visst vore det hemskt att tänka på vad man säger och hur man beter sig mot andra? Det kanske leder till att man blir en människa som inte tänker på sig själv i första hand....usch, det vore väl illa, håller ni inte med? (tre dagar efteråt fortsatte inlåsningen på toaletterna...)
...och imorgon är det dags att konfrontera sina spöken igen och berätta historien på psykologilektionen, hoppas jag mår bättre efteråt än vad jag gör just nu.
10 kommentarer:
Man vill ju bara krama dig.
Det gör ont i mig, fäller en tår. Fast jag inte känner dig..kram på dig/Di
Baggium har som plan att starta en praktisk skola i Luleå. En ansökan till Skolverket ligger inne. Håll ögonen öppna och använd mig som referens.m
Jag tänker då aldrig glömma vad du lärt mig om allt det här, "det är inte den mobbade personen utan miljön".
Det finns människor som bryr sig om dig och värdesätter dina åsikter idag, till och med lite mer än alla andras, det är vad som är viktigt. Medkänslan är inte död än, vi för facklan vidare!
/O
Du berör! Tack!
Även fast jag aldrig träffat dig och mest troligt aldrig heller kommer att göra det så vill jag bara ge dig en lång kram. "Styrka är inte att aldrig falla, utan att när man faller så orkar man ta sig upp igen." Jag beundrar dig, och det gör mig ledsen att aldrig ha fått ha dig som lärare..
Sköt om dig, Rickard.
Jag vill bara lägga mig ner och gråta just nu...tårarna rinner redan ljudlöst nerför mina kinder och jag önskar att jag hade varit där med dig just då för att sätta de jävlarna på plats och för att visa dig redan som liten att det finns någon mer än den spröda tjejen som bryr sig... För tro mig, om jag hade varit där hade jag aldrig låtit de jävlarna komma undan med deras djävulska handlingar...
Jag kramar om dig i tankarna underbara människa.
Det är sjukt hur stark du är, du är den starkaste personen jag vet.
Att klara det där och ändå se saker positiva, det vet jag inte en enda människa som skulle klara, mer än du.
Jag ser verkligen upp till dig, man kan inte läsa dina texter utan att det känns ända in i benmärgen och man känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag känner inte dig, du vet inte ens vem jag är och så men jag vill bara att du ska veta; jag ser upp till dig och det tror jag de flesta som läser och förstår också gör.
kram
Tack för omtanke och värme, jag gråter av lycka att det finns folk som tycker lilla jag är stark!
Rickard, 007 här. Det är omöjligt att förstå att det varit så för dig. Du, en idol från grundskolan. Även om din uppväxt var tung är du alltid den snälle, trevlige och bevågade människan som hjälpte mig undan de andra otäcka lärarna. Tack för din vänskap!
Skicka en kommentar