Oprovocerade våldet är för starkt!

Jag tar er med på en resa tillbka i tiden, till 12/12 2006. Bakgrundsfakta:
Jag och Albin!
Looptroop på Brasseriet i Luleå!
Åldersgräns 18 år!
Mitt favoritband skulle komma till stan, och gissa om jag kommer att minnas denna kväll, den råkyliga kvällen före lucia, för alltid. Eftersom jag tidigare har berättat om att jag anser att jag till stor del har "fel typer av kompisar" (men vissa får inte chansen att välja...) så ville förstås ingen följa med eftersom mina "vänner" mest gillar U2, Kent, Rednex och annan intetsägande musik som gör att man slipper tänka efter när man lyssnar.
Men Albin, som eg. inte visste vilka Looptroop var, lyckades jag få med...och det kan man ju lugnt säga, så här med facit i hand, räddade livet på mig.
Jag hade förstås bestämt mig långt innan för att inte dricka något eftersom jag ville njuta av mitt favoritband nykter (ok, detta räddade också livet på mig...), och när vi kom dit var det smockfullt med folk och 18årsgränsen gjorde sig påmind. Inte påmind på det sättet att man kände sig gammal, jag menar senast i lördags nekades jag köpa något på systemet för att jag inte hade leg med mig, och "mig kan du inte lura att du är över 20..." som den ytterst "trevliga" och tillmötesgående tjejen i kassan sa, utan påmind genom att stämningen var sådär tonårshetsig...
Tonårshetsigheten att hålla på att knuffas som fasen för att markera revir på dansgolvet.
Tonårshetsigheten att killarna tror de är guds gåva till tjejerna och limmar stenhårt fast tjejen redan sagt nej tjugo gånger.
Tonårshetsigheten att det oprovocerade våldet ligger i luften för att höja upp sitt eget unga ego.
Om någon vet hur Brasseriet är uppbyggt så finns det en övervåning också, och jag och Albin gick upp dit för att kunna kolla ner på Looptroop när de uppträdde, vi var smarta nyktra killar tänkte vi!
Klockan tickade på...23:00, bandet skulle just gå på! Då kom det en liten kille, huvudet kortare än mig, typ 17 år och trängde sig in mellan mig och Albin för han tydligen också skulle "kolla ner" på bandet från övervåningen. Helt nyktra sa jag och Albin: "Ta det lite lugnt, vi har liksom stått här i liksom en timme och väntat, så du får ta någon annan plats", inte surt, inte ironiskt, inte otrevligt...bara....helt vanligt liksom.
Han drog iväg och PANG!!! 30 sekunder senare hade han med sig ett helt gäng med whiggers som hade hittat en orsak till att bruka våld på två oskyldiga killar. Mina ben vek sig när jag oförberedd fick ta emot en stol i ryggen, slaget med stolen var så hårt så att stolen splittrades och jag kände träet från stolen regna ner över mitt ansikte när jag låg ner helt oförstående och fick ta emot sparkar, dessa sparkar som jag så många gånger förut kännt mot min tunna kropp.

"Släng ner honom!", hörde jag någon ropa, och jag fattade direkt... Ok, de hade tänkt att slänga ner mig och Albin från övervåningen, ner på scenen som låg ca 6 meter nedanför...en säker död, eller åtminstone invaliditet för resten av livet. Jag kände två killar ta tag i mina ben och började slita upp mig, i ögonvrån såg jag Albin stå i försvarsställning och mota bort fyra andra unga killar. "Fan, det här är fan inte sant, jag kommer att dö till Bandit Queen, helvete!", tänkte jag och skrek rakt ut, men det kom inget ljud från min mun, läpparna formades till ordet men det hände inget. Paniken var total och jag fick tillbaka den där härliga känslan av att fyra killar på högstadiet bär ut mig för att snöbada mig trots att jag skriker och kämpar emot...
Helt plötsligt såg jag som i slowmotion en tom ölflaska komma flygandes genom luften och den stannade inte upp förrän den träffade Albin rätt i tinningen. PANG! Ölflaskan splittrades mot Albins huvud och glasbitarna stack ut från hans öra, hans tinning och hans kind samtidigt som blodet sprutade som i en dålig film! Killarna stannade upp några sekunder, och jag kröp med skadad rygg nerför trappan och skrek på hjälp. Då, just då, lyckades orden forma sig och luften trängde sig ut genom strupen, dessa underbara ord, HJÄLP, fick alla att reagera. Till och med Babylonvakterna, som stod och mumsade banan som värsta aporna, fick fart. De sprang upp på övervåningen och jag såg att Albin låg, badandes i sitt eget blod, på heltäckningsmattan med killar över sig...
Vakterna visade varför de är vakter och började veva vilt omkring sig, men utan att bry sig om min käre vän som låg på golvet. Allt gick fortsatt som i slowmotion och till slut stod ambulansen utanför Brasseriet och jag fick chockad och blodig redogöra för polisen vad som hade hänt...
Historien fick inte ett lyckligt slut (tyvärr, alla fans av feelgoodhistorier), eftersom jag numera blir livrädd vid stora folksamlingar, har mardrömmar om platsen, händelsen, killarna. Och Albins öde vill jag helst inte prata om...
Vad lär jag mig av detta? Jo, fan vad bra det är att gå ut nykter när man väl går ut, då kan man iallafall redogöra för EXAKT vad som händer!
Vad lär jag mig av detta? Jo, att det oprovocerade våldet kan slå till när som helst, mot vem som helst. Det är väldigt ofta så att den som blivit misshandlad inte har någon som helst skuld i det hela, utan det är oftast så att det är ett apgäng som bara vill ha kul, och väljer vem som helst!
Vad lär jag mig utav detta? Att man måste vara stark för att få respekt i dagens ytliga, våldsamma, fascistiska samhälle.

Kommer aldrig bli som er, frågan är om det finns plats för mig i denna värld?
...och ner till mig kom en ängel. Att känna något - är det min tur att göra nu.

Tillägnat de som hittills skrivit och kommenterat, visst skriver jag för min egen skull, men för varje kommentar känner jag hopp för mänskligheten, hopp för mig, hopp om en morgondag, och dessutom visar ni på att ni själva kan forma era tankar till att våga och vilja kommentera! Tack!