Men va fan, inte kan man väl börja ett inlägg genom en sån rubrik! SKANDAL! Ser rubrikerna framför mig i kvasitidningarna som själva anser att de sitter inne med sanningarna: "Frispråkig friskolelärare går ett steg för långt när det gäller formuleringar i sin blogg"...gäsp...vet ni vad...jag kunde bry mig mindre...
"Va fan gruppsex kan väl vara bra ibland...inte på tre kanske men på...säg tjugofem!"
Nej, nej, nej...han gjorde det igen, större skandaler och värre ordval går inte att frambringa...fy!
Och han ska prata om etik och moral med ungdomar...jag blir mörkrädd!!!
Formuleringarna ovan är inte mina dock, utan Magnus Betnérs...var på en underbart skön standup igår på Kulturens Hus här i Luleå, 108minuter sparkauppåtslickaneråtintelligentpangpåpungenpunkigstandup, signerad en man som tillsammans med mig drar fram den ironiska cynismen(slå upp om ni inte redan gjort det!) ur skuggorna och står för det! Som jag sagt innan, jag är inte lättflörtad när det gäller humor eftersom jag själv anser mig roligast i Sverige (ironin är tung att bära...), men MB:s loja och intellektuella shower får mig såld, gång på gång.
Imponerad av att han kan fylla ut två timmar, attraherad av att han är karismatisk i all jävla enkelhet... Jag har i flera år nu försökt att ha en stor del av mina lektioner uppbyggt som en standup, men tiden räcker inte till. MB:s jobb är ju att...ja just det uppträda och göra research medan mitt jobb är att...undervisa. Fast jag försöker hinna med någon röd tråd och roliga infallsvinklar, så känner jag ibland att... ja vafan, jag lägger ner allt och skiter i det här. Är det värt det? Vad får jag tillbaka? Trevliga utvärderingar från elever, som visserligen värmer i hjärtat och får mig att orka upp varje måndagmorgon, men som inte hjälper ett skit i det jobbiga ekonomiska spelet som kallas för lön! Men ändå står man där och känner lågan, varje lektion, varje dag, varje termin, varje läsår.Snacka om att det finns naiva idioter som Magister Kjellgren.
Tillbaka till showen...mitt i all hysterisk cynism får jag en känsla av att jag bara måste vända mig om i salongen, ni vet en sån där detärnågonjagkännersomsitterbakommigsomjagintesettnärjagkom- känslan. Jag vänder mig om, och det skulle jag inte ha gjort, för vad får jag se? Vad får jag se?
Mr X från Bergviksskolan, en av själtagarna, pojken som tog mitt liv och kastade det på soptippen, pojken som förstörde min självkänsla, pojken som inte förstod vad gråt och "nej jag vill inte" betydde, pojken som blivit man, säkerligen genom att ha gått igenom macholumpen som befäl och fått fortsätta trycka ner oskyldiga,rädda individer. Mannen som nu satt på raden bakom som är mardrömmen personifierad för mig satt och skrattade åt samma saker som jag skrattade åt. Jag tänkte skrika åt honom att han inte har någon rätt att sitta och skratta efter vad han gjort, att han skulle tänka på hur många själar han sugit ur i sina dagar. Själar vars människor går omkring i en levandedöd tillvaro och hela tiden ifrågasätter sin egen värdelöshet.
PANG! (tillbaka ett par år i tiden) Slaget tog hårt och konsist kring vänstra tinningen på mig. PANG! Jag känner hur han och hans tre kompisar lyfter upp mig på biljardbordet i "gröna rummet" (Bergviksskolans uppehållsrum) och medans två av de håller fast mig när jag ligger på rygg på biljardbordet tar "den store ledaren" fram tre stycken biljardbollar, minns än idag att det var den röda(nummer tre?), den gula (nummer ett?) och den lilarandiga (nummer femton?)...kan fortfarande inte koncentrera mig när jag siktar på dessa bollar när jag spelar biljard, så därför låter jag bli att spela biljard. "Den store ledaren" säger till de tio övriga som är inne i rummet, med de obehagligt gröna väggarna, att gå sin väg, för att han skulle "prata lite mer personligt med en kille som behöver lära sig ett och annat". Ja-sägarna gick sin väg utan att säga ett enda ord, för bland dessa fanns inte den vackra, vackra ängeln som ett antal månader senare skulle säga de vackraste ord någon någonsin sagt till mig "Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?" (blogginlägg från den 1:a oktober...ifall ni inte minns ) Dörren stängdes igen och klicket när låskolven vreds om ekar fortfarande i mitt huvud, nu skulle den fula, rädda lilla sjuan få...
"Får jag kalla dig ditt lilla as din fula jävel?", frasen ger mig tårar i ögonen framför skärmen just nu, just här, just denna mörka söndagskväll i en lägenhet på Gultzaudden i Luleå. Just då, just där, i det där gröna rummet som luktade citron efter städerskans dagliga svabbning på det hårda stengolvet, så betydde de där orden kort och gott..."Nu är du död Rickard!".
Jag vet inte hur det är med alla er som läser min blogg, men jag kan säga att när man får den där "Nu är du död Rickard!" -känslan i kroppen, så blir man som en biroll i en av sina egna drömmar, man svävar ut, ser allt suddigt och tror sig veta att detta inte händer mig, eftersom jag bara spelar birollen i min egen dröm. Jag känner nåt kallt stryka mot min kind, den helröda, blodröda, lite slitna nummer tre, håller ledaren i handen och stryker den längs min kind, knackar lite försiktigt med klotet mot min tinning som fortfarande ömmar från slaget som jag fått tidigare, innan själtagarna la upp mig på biljardbordet. "Jag kan lova dig ditt lilla fula as, att biljardbollarna är hårdare än din skalle...". Jag tittar på de som håller fast mig, två stycken snusförsedda 15-åringar som säkerligen inte slutförde sin gymnasieutbildning, två stycken tuffa killar som inte hade någon som helst koll på vad som egentligen skulle hända ett par minuter senare. Två slag senare när jag tittade upp i taket från min liggande position på biljardbordet såg jag en stjärna falla, jag skojar inte, jag tyckte jag såg en stjärna i det gröna taket...En önskestjärna, en stjärna som skulle föra tur till den som såg den...och oj vad jag önskade, jag önskade och önskade, men stjärnan måste ha vetat att killen som önskade sig därifrån inte var värd att tas på allvar, inte värd någonting...för den stjärnan såg jag inte igen, den stjärnan var bara början till ett helvete som jag levde med och fortfarande lever med... Men mister X skratt från igår lägger jag till i min personliga bok över saker som får mig att vilja dö...
(historien var jobbig att skriva och jag ber om ursäkt ifall jag råkade beröra, för tårar och känslor gör en människa svag enligt allt för många i vårt sjuka robotsamhälle av idag, och jag ville absolut inte att ni skulle ta fram era "svaga" sidor för min skull, spara era svagheter till att visa upp det vackraste som finns, omtanke, respons och medmänsklighet!)
Tillägnat besökare nummer 2000 Anton, den cyniske Magnus Betnér och sist men inte minst alla som inte gjorde något fast de redan då visste, alla som såg märkena efter biljardbollarna i mitt huvud men bara tittade ner och lämnade en liten, utsatt pojke till ett liv i ensamhet...tack!
Ängeln borde varit där, redan då!
"Va fan gruppsex kan väl vara bra ibland...inte på tre kanske men på...säg tjugofem!"
Nej, nej, nej...han gjorde det igen, större skandaler och värre ordval går inte att frambringa...fy!
Och han ska prata om etik och moral med ungdomar...jag blir mörkrädd!!!
Formuleringarna ovan är inte mina dock, utan Magnus Betnérs...var på en underbart skön standup igår på Kulturens Hus här i Luleå, 108minuter sparkauppåtslickaneråtintelligentpangpåpungenpunkigstandup, signerad en man som tillsammans med mig drar fram den ironiska cynismen(slå upp om ni inte redan gjort det!) ur skuggorna och står för det! Som jag sagt innan, jag är inte lättflörtad när det gäller humor eftersom jag själv anser mig roligast i Sverige (ironin är tung att bära...), men MB:s loja och intellektuella shower får mig såld, gång på gång.
Imponerad av att han kan fylla ut två timmar, attraherad av att han är karismatisk i all jävla enkelhet... Jag har i flera år nu försökt att ha en stor del av mina lektioner uppbyggt som en standup, men tiden räcker inte till. MB:s jobb är ju att...ja just det uppträda och göra research medan mitt jobb är att...undervisa. Fast jag försöker hinna med någon röd tråd och roliga infallsvinklar, så känner jag ibland att... ja vafan, jag lägger ner allt och skiter i det här. Är det värt det? Vad får jag tillbaka? Trevliga utvärderingar från elever, som visserligen värmer i hjärtat och får mig att orka upp varje måndagmorgon, men som inte hjälper ett skit i det jobbiga ekonomiska spelet som kallas för lön! Men ändå står man där och känner lågan, varje lektion, varje dag, varje termin, varje läsår.Snacka om att det finns naiva idioter som Magister Kjellgren.
Tillbaka till showen...mitt i all hysterisk cynism får jag en känsla av att jag bara måste vända mig om i salongen, ni vet en sån där detärnågonjagkännersomsitterbakommigsomjagintesettnärjagkom- känslan. Jag vänder mig om, och det skulle jag inte ha gjort, för vad får jag se? Vad får jag se?
Mr X från Bergviksskolan, en av själtagarna, pojken som tog mitt liv och kastade det på soptippen, pojken som förstörde min självkänsla, pojken som inte förstod vad gråt och "nej jag vill inte" betydde, pojken som blivit man, säkerligen genom att ha gått igenom macholumpen som befäl och fått fortsätta trycka ner oskyldiga,rädda individer. Mannen som nu satt på raden bakom som är mardrömmen personifierad för mig satt och skrattade åt samma saker som jag skrattade åt. Jag tänkte skrika åt honom att han inte har någon rätt att sitta och skratta efter vad han gjort, att han skulle tänka på hur många själar han sugit ur i sina dagar. Själar vars människor går omkring i en levandedöd tillvaro och hela tiden ifrågasätter sin egen värdelöshet.
PANG! (tillbaka ett par år i tiden) Slaget tog hårt och konsist kring vänstra tinningen på mig. PANG! Jag känner hur han och hans tre kompisar lyfter upp mig på biljardbordet i "gröna rummet" (Bergviksskolans uppehållsrum) och medans två av de håller fast mig när jag ligger på rygg på biljardbordet tar "den store ledaren" fram tre stycken biljardbollar, minns än idag att det var den röda(nummer tre?), den gula (nummer ett?) och den lilarandiga (nummer femton?)...kan fortfarande inte koncentrera mig när jag siktar på dessa bollar när jag spelar biljard, så därför låter jag bli att spela biljard. "Den store ledaren" säger till de tio övriga som är inne i rummet, med de obehagligt gröna väggarna, att gå sin väg, för att han skulle "prata lite mer personligt med en kille som behöver lära sig ett och annat". Ja-sägarna gick sin väg utan att säga ett enda ord, för bland dessa fanns inte den vackra, vackra ängeln som ett antal månader senare skulle säga de vackraste ord någon någonsin sagt till mig "Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?" (blogginlägg från den 1:a oktober...ifall ni inte minns ) Dörren stängdes igen och klicket när låskolven vreds om ekar fortfarande i mitt huvud, nu skulle den fula, rädda lilla sjuan få...
"Får jag kalla dig ditt lilla as din fula jävel?", frasen ger mig tårar i ögonen framför skärmen just nu, just här, just denna mörka söndagskväll i en lägenhet på Gultzaudden i Luleå. Just då, just där, i det där gröna rummet som luktade citron efter städerskans dagliga svabbning på det hårda stengolvet, så betydde de där orden kort och gott..."Nu är du död Rickard!".
Jag vet inte hur det är med alla er som läser min blogg, men jag kan säga att när man får den där "Nu är du död Rickard!" -känslan i kroppen, så blir man som en biroll i en av sina egna drömmar, man svävar ut, ser allt suddigt och tror sig veta att detta inte händer mig, eftersom jag bara spelar birollen i min egen dröm. Jag känner nåt kallt stryka mot min kind, den helröda, blodröda, lite slitna nummer tre, håller ledaren i handen och stryker den längs min kind, knackar lite försiktigt med klotet mot min tinning som fortfarande ömmar från slaget som jag fått tidigare, innan själtagarna la upp mig på biljardbordet. "Jag kan lova dig ditt lilla fula as, att biljardbollarna är hårdare än din skalle...". Jag tittar på de som håller fast mig, två stycken snusförsedda 15-åringar som säkerligen inte slutförde sin gymnasieutbildning, två stycken tuffa killar som inte hade någon som helst koll på vad som egentligen skulle hända ett par minuter senare. Två slag senare när jag tittade upp i taket från min liggande position på biljardbordet såg jag en stjärna falla, jag skojar inte, jag tyckte jag såg en stjärna i det gröna taket...En önskestjärna, en stjärna som skulle föra tur till den som såg den...och oj vad jag önskade, jag önskade och önskade, men stjärnan måste ha vetat att killen som önskade sig därifrån inte var värd att tas på allvar, inte värd någonting...för den stjärnan såg jag inte igen, den stjärnan var bara början till ett helvete som jag levde med och fortfarande lever med... Men mister X skratt från igår lägger jag till i min personliga bok över saker som får mig att vilja dö...
(historien var jobbig att skriva och jag ber om ursäkt ifall jag råkade beröra, för tårar och känslor gör en människa svag enligt allt för många i vårt sjuka robotsamhälle av idag, och jag ville absolut inte att ni skulle ta fram era "svaga" sidor för min skull, spara era svagheter till att visa upp det vackraste som finns, omtanke, respons och medmänsklighet!)
Tillägnat besökare nummer 2000 Anton, den cyniske Magnus Betnér och sist men inte minst alla som inte gjorde något fast de redan då visste, alla som såg märkena efter biljardbollarna i mitt huvud men bara tittade ner och lämnade en liten, utsatt pojke till ett liv i ensamhet...tack!
Ängeln borde varit där, redan då!
9 kommentarer:
tårar är styrka inte svaghet Magister! det är min åsikt och det står jag fast vid. Å jag måste dela med mig av lite styrka för de rinner fan en tår av styrka ner för min kind nu! Tycker att du är stark som person, otroligt stark. Har aldrig sett dig visa rädsla, inte ens när du säger att du e skit nervös varje gång du kommer upp inför klassen för de syns verkligen inte!!!
Det var verkligen synd att man missade båda utav MBs två föreställningar som var nu i helgen. Har inte hört ett enda dåligt ord om dem!
Tråkigt höra att någon skulle få distrahera dig under något som annars verkar ha varit en rätt så lyckad kväll. Med risk för att upprepa det andra så många gånger kommenterat i dina inlägg tidigare men - man blir så ARG!
Den där människan förtjänar inte att sitta helt bekymmerslöst och skratta som han gjorde där när du tvingas återuppleva hemska minnen var gång du blir påmind om honom. Han förtjänar ingenting efter den skadan han har orsakat...
Nej, förlåt. Jag ska inte skriva ett halvt blogginlägg som jag oftast lyckats med att göra i mina tidigare kommentarer hittills.
Nu lyckades jag med det i alla fall, och det verkar inte som att jag kommer sluta med det heller.
Hm, jag ska försöka bättra mig!
Måndag imorgon...
Vi ses!
hej! nej det var inte igår :D hur har du det nu för tiden? :)
Mathias från Bergviksskolan... känns lite konstigt eftersom jag heter Mathias (med th) och gick på Bergviksskolan. Gick kanske i lågstadiet när detta hände dock. Om jag varit i rummet, med mitt nuvarande tänkande och beteende så skulle jag göra allt för att hjälpa dig. En 14årig snorunge är en annan sak... att stå upp för någon när man själv inte har en chans mot dessa neandertalare skulle vara ett tecken på mod och medmänsklighet. Jag tycker att en hel klass ändå borde kunnat driva ur sig något för att stötta dig. En ensam tjej sa en mening och det stärkte dig något enormt. Ett ord är ofta allt som behövs för att få en människa att må en miljon gånger bättre. Hjältar finns inte bara i soldater, det är dock bara dessa som får medalj. Försätt skriva...
Jag tycker att tårar är en styrka i sig. Att gråta är att visa känslor och att visa känslor är starkt! Vi människor är bra på att tränga undan det som är jobbigt. Men när vi väl kan gråta ut kan det kännas lite lättare.
Man blir verkligen ställd och mållös när man läser... känns som om att man inte kan säga något som låter tillräckligt bra..
Rickard, vad tror du om att skriva en självbiografi? Du har så mycket att berätta och du är så bra på att göra det. :)
(Kommentar efter halva inlägget p.g.a. att jag inte ska glömma vad det gällde.) Som att du är det minsta naiv, Fröken/Magister Kjellgren. Jag säger att du är i alla högsta grad mogen och ansvarsfylld på det sättet att du ser till vad som du själv verkligen värderar, framför t.ex. allas vår älskade Blondin som inte ser utanför sin egen bubbla. Hur kan någon som Blondinbella vara något annat än naiv? Och om det var ironi ber jag om överseende, spontana reaktioner är svåra att hålla tillbaka.
Än en gång blir jag berörd av dina målande och levande beskrivningar som får mig att känna som om jag var där, just då. Du suger in mig i din berättelse på ett magiskt och nästan skrämmande sätt...
Och du har rätt, själtagaren har ingen rätt att skratta åt samma saker som du... Jag önskar honom ett liv i mörk olycka efter allt ont han har orsakat dig. Det är han som borde lida, inte du!
Dessvärre är det alltid känslomänniskor som du och jag som får lida, endast för att vi faktiskt råkar ha ett hjärta...
Själtagaren har inget hjärta.
Någon borde ha hjälpt dig, någon borde ha kommit till din undsättning. Sagt någonting, gjort någonting, jag förstår inte hur de bara kunde stå där...de är lika skyldiga som själtagarna själva. Jag blir så arg och olycklig över hur de kunde vara så fega...
"Feelings that grows stronger in the dark", but you still stand strong! So much stronger than you think.
Jag kan inte annat än citera sofia "Man blir verkligen ställd och mållös när man läser... känns som om att man inte kan säga något som låter tillräckligt bra.."
Skicka en kommentar